Henrik Pavia har kavlat upp jeansen och vadar omkring bland strandstenarna. Han håller upp en brun tångruska och säger:

– Vi har lite svårt att tro att de har luktsinne. Man ser ju inga näsor.

Men faktum är att knöltången, som Henrik håller i handen, kan känna dofter i vattnet. Tångplantorna använder rentav kemiska doftsignaler för att varna varandra för det värsta en växt kan råka ut för – att bli mat.

Henrik är forskare på Tjärnö Marinbiologiska station utanför Strömstad. Marinbiologer undersöker livet i havet. Det Henrik letar efter i viken på Tjärnö är inte knöltångens näsa. Han letar efter små snäckor som lever på tången. Snäckor som hjälpt honom att bevisa att knöltången faktiskt har luktsinne.

Forskning kan vara rena detektivarbetet. Det gäller att tänka ut finurliga experiment som bevisar det som man misstänker. Precis så var det när Henrik Pavia bevisade att knöltången har någon sorts luktsinne som den använder för att försvara sig från att bli uppäten.

Först lät Henrik strandsnäckor äta på tångplantor som han lagt i burkar. I andra burkar hade han tång men inga snäckor. Efter någon vecka tog han ut tångplantorna och mätte hur mycket tanniner det fanns i plantorna. Det visade sig att det fanns mer i de plantor som snäckorna ätit på.

Tanniner är ämnen som växter använder för att skrämma bort växtätare. Det gör dem oätliga, eller i alla fall mindre matnyttiga.

I nästa steg provade Henrik att klippa i tångplantorna. Han gjorde likadana hål och märken som det blir av snäckornas betning. Ingenting hände. Algerna började inte försvara sig genom att tillverka tanniner.

– På något sätt känner tångplantan inte bara att något äter på den, utan också vad det är, säger Henrik. Den laddar upp sig med mer tanniner om den angrips av strandsnäckor än av små kräftdjur.

Nästa steg var att visa att växtens kemiska försvar faktiskt fungerar. Det gjorde Henrik genom att låta snäckorna välja mellan två sorters algmat: sådan med lite tanniner och sådan med mycket. Inget snack om saken: snäckorna valde den knöltång som innehöll minst.

Sedan blev det riktigt spännande i Henriks laboratorium. Han lade knöltångsplantor med ätande snäckor på i en burk med havsvatten. Han lät vattnet rinna över genom en slang till en annan burk, där han hade tång utan snäckor. Vattnet fick rinna så ett par veckor och sedan mätte Henrik hur mycket tanniner det fanns i tångruskorna. Det visade sig att bägge plantorna hade laddat upp sig med tanniner. En tångplanta som fått stå i vatten som kom från en burk där det bara fanns tång (men inga snäckor) hade däremot inte reagerat.

– Det visar att den planta som snäckorna äter på släpper ut något i vattnet som plantan i den andra burken känner ”lukten” av och reagerar på, säger Henrik.

Henrik Pavias experiment hade bevisat något som forskarna hade misstänkt och diskuterat i mer än 25 år, men inte riktigt vågat tro på: att växter kan uppfatta kemiska signaler från omvärlden och reagera på dem. Att de har ”näsor”.

– Det stämmer ju inte riktigt med vår bild av växter, säger Henrik.

Nu tror förstås inte Henrik att det finns några tångnäsor. Men det måste finnas någon sorts mottagare för de kemiska signalerna på tångplantan. Kanske är det bara speciella kemiska ämnen – molekyler – som sitter på plantans yta.

Sedan kan man förstås fråga sig varför det ska behövas kemiska signaler för att tången ska börja försvara sig mot snäckorna. Det vore väl lika bra att ta det säkra före det osäkra och tillverka en rejäl dos tannin redan från början?

Nej, så är det inte, säger Henrik. Han klafsar upp ur tångskogen, sätter sig på den solvarma klippan och förklarar:

– Snäckorna finns inte överallt. Där det är som mest kan det sitta 20 på en enda tångruska, i nästa vik finns det kanske bara en. Och det kostar mycket kraft för tången att tillverka tanniner – kraft som den behöver använda för att växa sig stor och fortplanta sig. En tångplanta som ökar sin tannindos med ungefär 50 procent tappar lika mycket i tillväxt, alltså hälften. Därför är det mycket värt för knöltången att kunna bygga upp sitt kemiska försvar först när det verkligen behövs.

En ännu mer spännande fråga, tycker Henrik, är varför tångplantan varnar sina grannar. Egentligen vore det ju mycket bättre om snäckorna tyckte att grannarna smakade jättegott – då skulle de stanna där.

– Fast det är ju inte säkert att plantan verkligen vill varna sina grannar. De kanske ”tjuvlyssnar”, säger Henrik.

Låt oss säga att snäckorna börjar äta på en gren av en tångplanta. Hur ska plantan tala om för andra grenar av samma planta att de måste sätta fart på sitt kemiska försvar? Växter har inga nervtrådar, så snabbaste sättet är säkert att skicka ut en signal i vattnet. Och då kan förstås grannarna snappa upp samma signal och dra nytta av den.

Henrik Pavia vill veta mer om hur det går till när tångplantorna pratar sitt kemiska språk med varandra. Mest för att det är så spännande att ta reda på hur naturen fungerar. Men inte bara därför.

– Tänk om vi kan kartlägga kemiska ämnen som talar om för olika havsdjur att ”det här är en dålig plats att vara på”, säger Henrik. Då skulle vi kunna använda de ämnena i bottenfärger till båtar, i stället för de gifter som finns i färgerna i dag och som sprids i miljön.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.