Dårgräsfjärilen trivs i glesa skogar, ett ekosystem som kan vara så gammalt som 40 miljoner år. Naturtypen skapades av stora växtätare som uroxe, jättehjort och visent som höll gläntor i skogen öppna med sitt bete. De vilda betesdjurens påverkan ersattes av människans boskap, men i dag är miljöerna på väg att splittras upp till små öar i landskapet.

I Sverige finns dårgräsfjärilen endast kvar på Gotland och i Östergötland. Den är upptagen på rödlistan över hotade arter i 18 europeiska länder. I Östergötland finns den i tre små regioner i eklandskapet söder om Linköping, samt en liten förekomst en mil öster om Söderköping. Där flyger fjärilarna omkring i vackra halvöppna ekhagar med hassel, där larvernas värdväxt lundstarr är vanlig.

Naturtypen blir dock allt ovanligare. I landskapet söder om Linköping är den uppsplittrad i 80 mindre ekhagar omgivna av åkrar och granplanteringar. I många finns bara några enstaka fjärilar. Endast 11 av de 80 hagarna betas i dag, hävden har upphört i takt med att jordbruken med nötkreatur läggs ned.

Att arten trots allt finns kvar i Östergötland är till stor del herrgårdarnas förtjänst. Trots att ekarna orsakade skördeminskningar i ängarna fanns råd och vilja att spara relativt stora områden rika på buskar och ekar.

Det visade sig redan för flera hundra år sedan att arter som lever på öar, en naturligt uppsplittrad miljö, var särskilt känsliga för påverkan. Hela 95 procent av de fågelarter som dött ut före år 1900 levde på öar.

Vad händer då i dag, när hela landskapet börjar likna ett lapptäcke med små öar av ursprunglig natur? Vissa arter klarar det med glans, till exempel nässelfjärilen som tillhör vinnarna eftersom dess värdväxt brännässla gynnas av människans kvävegödsling. Andra arter klarar människans påverkan av landskapet sämre. Dit hör dårgräsfjärilen.

Sedan 1989 har jag lett studier av dårgräsfjärilen i eklandskapet kring Sturefors söder om Linköping. Genom att märka fjärilarna studerar vi bland annat spridningsförmågan, en av de viktigaste egenskaperna hos en art som lever i en uppsplittrad miljö. Fjärilarna fångas med håv och märks med en unik kod på ena bakvingen med en vattenfast penna. På det viset kan man följa dem hela deras liv, som normalt varar ungefär en vecka.

Efter tre arbetsamma säsonger med dagliga märkningar och fångster av totalt cirka 4500 dårgräsfjärilar, visade det sig att de hade relativt dålig spridningsförmåga. Hanarna förflyttade sig i genomsnitt bara cirka 80 meter från platsen där de först märktes och honorna cirka 120 meter. Den fjäril som förflyttade sig längst hittades 670 meter från första fångsten.

Av de 4500 märkta fjärilarna var det bara 56 stycken som flyttade sig till ett annat område än det de först märkts på. Fler honor än hanar flyttade. Det beror troligen på att det inte lönar sig för en hane att ödsla tid på att söka upp nya områden eftersom honorna bara parar sig en gång. Han riskerar då att komma till ett område där hanar födda på plats redan parat sig med alla honor.

För honorna kan det däremot vara mycket lönande att flytta och ta chansen att hitta ett nytt område att kolonisera. Samtidigt innebär flytten en stor risk, man kan lätt falla offer för fåglar eller inte hitta något passande område överhuvudtaget. Det ser också ut som honorna räknar med denna risk. Det var framförallt äldre honor (sju dagar gamla i genomsnitt) som flyttat till andra områden. På det viset lägger de huvuddelen av sina ägg på sin födelseplats och “säkrar“ överlevnaden. Först i slutet av livet ger de sig alltså ut på äventyr och försöker att finna nya områden.

Dårgräsfjärilens dåliga spridningsförmåga bekräftades av att det fanns passande områden en bit bort som saknade fjärilar. Områden som låg längre bort än 970 meter var tomma. Totalt hittades 168 passande områden för arten men bara fjärilar i 80 av dem. På försök planterades fjärilar in på ett av de tomma områdena under 1997 för att se om den var tom enbart på grund av isoleringen från andra områden. Så här långt har försöket varit lyckat, vilket visar vikten av att dårgräsfjärilens landskap har tätt mellan passande miljöer.

Den östgötska förekomsten av dårgräsfjärilen kommer att dö ut om inte omfattningen av betet ökar. Oavsett hur bra de kvarvarande områdena sköts. Det visar en omfattande sårbarhetsanalys som vi gjort, och som ligger till grund för Naturvårdsverkets åtgärdsprogram.

Dårgräsfjärilen kräver ett system av flera skötta områden som ligger nära varandra för att överleva. Analysen tyder på att minst 25-30 områden i huvudutbredningsområdet måste skötas för en överlevnad på lång sikt. Ytterligare 50 områden bör restaureras och skötas för att sprida riskerna.

Studien visar glädjande nog att det ändå inte är för sent att rädda arten. Korrekt utförda restaureringar av kraftigt igenväxta områden kan göra att bestånden ökar med hundra procent på bara fem år.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.