Staffan Andersson har tagit reda på hur blåmesar gör när de frågar chans på varann.

Jodå, fåglar gör sådant. Men det räcker inte med att smygtitta på dem för att lista ut hur det går till. Åtminstone inte när det gäller blåmesar. De använder hemliga signaler.

– Det är jätteviktigt för en fågelhona att hitta en stark och frisk hane att skaffa ungar tillsammans med, säger Staffan Andersson. Och vi vet att honorna är bra på att välja. Frågan är bara hur hon kan se skillnad på killarna …

Det är just den frågan Staffan och hans medarbetare hittat ett svar på. För att visa oss hur det gick till har han satt upp sin utrustning i en liten skogsdunge strax bakom huset där han arbetar, zoologiska institutionen vid Göteborgs universitet.

En zoolog är expert på djur, en djurforskare. I dag tycker nog blåmesarna och talgoxarna i den här skogen att zoologer är pest. Staffan lurar dem. En CD-spelare och ett par små högtalare står på marken och skickar ut fågelkvitter. Det låter som en flock arga mesar. Dungens invånare kommer förstås farande för att kolla vem det är som muckar gräl. I nästa ögonblick sitter de fast i det tunna, nästan osynliga nät som Staffan spänt upp ovanför högtalarna. Mest talgoxar, men också en kärrmes och ett par blåmesar.

Försiktigt, försiktigt plockar Staffan Andersson loss fåglarna ur nätet och stoppar ner dem, en och en, i små tygpåsar. Där ligger de stilla tills han tar fram dem igen för att göra sina mätningar.

Jag håller en blåmes i handen en stund. Håller benen, tunnare än tändstickor, mellan tummen och pekfingret. Känner ingen tyngd alls. En liten dunboll bara, jag skulle kunna gömma hela fågeln i min hand. Den är så vacker med sin mjukt gröna rygg och sitt gula bröst. Och så den ljusblå lilla mössan högst uppe på huvudet.

Min blåmes är arg. Den vill förstås komma loss och nyper allt vad den orkar med näbben i skinnet på min tumme. Den vrider på huvudet och tittar upp mot mig med sitt kolsvarta öga, stort som ett knappnålshuvud.

– Fåglarnas ögon är nog de mest avancerade ”kameror” som finns på vår planet, menar Staffan Andersson. En blåmes kan troligen se många fler färger än vi människor, och den kan uppfatta ljus som våra ögon är blinda för.

Staffan tar hand om min blåmes och sätter ett litet svart rör mot den blåa fläcken på fågelns huvud. Röret är kopplat till en ljusmätare, en liten lampa och en batteridriven dator. Staffan behöver bara trycka på en knapp så ritar datorn en kurva på bildskärmen.

– Lampan skickar ut ljus mot fågelns fjädrar, förklarar Staffan. Sedan mäter ljusmätaren det ljus som studsar tillbaka och datorn ritar upp resultatet som en kurva. Man kan säga att kurvan blir en ”bild” av fjädrarnas färg.

Det här kanske blir lättare att förstå om vi glömmer fåglarna en stund och istället tänker på en regnbåge med band i olika färger: violett längst till vänster, sedan blått, grönt, gult, och rött. Färgerna är ljus av olika slag och blandar man alla får man vitt, ofärgat ljus. Solens vita ljus studsar mot allt vi ser omkring oss, men olika saker skickar tillbaka olika delar av ljuset. En röd boll är röd i våra ögon därför att den ”behåller” allt ljus utom det röda.

Men det finns också ljus till vänster om regnbågens violetta fält. Det kallas ultraviolett ljus, eller UV-ljus. Det är sådant ljus man blir solbränd av. Vi människor kan inte se det, men blåmesen kan. Och Staffan Anderssons ljusmätare. Kurvan på dataskärmen visar att blåmesens blekblåa mössa inte alls är så blek, utan skickar ut massor av UV-färg! Ljusmätaren har också hjälpt Staffan Andersson att avslöja att blåmeshanarnas ”mössor” har mycket starkare UV-färg än honornas.

I fåglarnas värld är det oftast hanarna som frågar chans och honorna som bestämmer sig för vem de vill ha. Hanarna visar upp sig på olika sätt. Att blåmeshonan är jättebra på att välja ut starka och friska hanar att para sig med har andra forskare visat. Men hur hon bär sig åt kunde ingen förklara – förrän Staffan Andersson avslöjade den ”hemliga” UV-signalen! För egentligen är den ju inte hemlig eller osynlig alls. Det är bara det att vi människor inte kan se den. I blåmesarnas värld lyser den troligen som en stopplykta. En blåmestjej kan säkert spana in en blåmeskille på långt håll.

– Ska vi kunna förstå hur fåglarnas värld fungerar måste vi ju försöka uppfatta den som de gör och inte som vi människor gör, säger Staffan Andersson.

Alla hanar är inte lika UV-blå på huvudet. Några har starkare färg än andra. Och honan vill ha en hane med så stark färg som möjligt. Det har forskarna i Staffans forskargrupp kunnat visa genom att täcka över de blå fjädrarna på hjässan med kräm som tar bort UV-ljuset (det är så vanlig solskyddskräm fungerar). Blåmeskillar som fick solskyddskräm på skallen blev mycket mindre populära bland tjejerna!

Sedan är förstås frågan varför en hane med stark färg på huvudet är bättre än en lite blekare.

Det är en svår fråga. Staffan Andersson berättar att i fåglarnas värld är det vanligt med signaler och prydnader som hanarna visar upp för honorna. Det kan till exempel vara starka färger, långa stjärtfjädrar eller läten.

– Poängen är ofta att det skall vara ett sorts kraftprov. Och så att signalen ska vara ärlig, man ska inte kunna fuska med den.

Den blå färgen i fågelfjädrar uppstår genom att ljuset speglas på ett särskilt sätt. För att det ska fungera riktigt bra måste det mikroskopiska mönstret av ”speglar” inne i fjädrarna vara helt perfekt. Och fjädrarna byts varje höst. Kanske är det så att bara de fåglar som är i toppform lyckas bygga upp fjädrar som lyser riktigt UV-fint. Den som inte är riktigt lika bra på att hitta mat – eller är lite klenare från födseln – måste använda all sin energi till att överleva. Han har helt enkelt inte råd och att satsa på stiliga fjädrar och orkar kanske inte sköta sin fjäderdräkt lika bra som andra.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.