Fäboden ger gemenskap

MÅNGFALD - Hanhinvittikko fäbod, nyblivet kulturreservat och Natura 2000-område. Här har Övertorneå naturskyddsförening lagt ned ett stort arbete på att restaurera och bevara ängar och byggnader.

Artikel 2002-5 Anders Friström

I ödemarkerna längs vägen från Övertorneå till Korpilombolo öppnar sig plötsligt en glänta i skogen, några små hus omgivna av leende ängsmarker. Det är Hanhinvittikko fäbod.

Vi sitter runt kaffeelden på fäbodvallen och språkar, det doftar sött av nyslaget ängshö, flockar av småfågel svirrar omkring inför flytten söderut. Röken håller knotten i schack.

– Hade vi vetat innan hur mycket jobb det skulle bli så hade vi nog tvekat att sätta igång, säger Rolf Lahti, ordförande i Övertorneåkretsen. Men inte ångar vi att vi gav oss in i projektet. Vi har haft roligt och lärt oss mycket på vägen. Det här blir som en samlingspunkt., något att enas kring för medlemmarna.

– Är man född och uppvuxen på den tiden det fortfarande fanns hästar och man slog med lie så känns det som rätt att hålla på med det här, säger Leif Nybom, kretsens kassör.

De artrika ängarna runt Hanhinvittikko uppmärksammades först i samband med den nationella ängs- och hagmarksinventeringen 1991. Då var området igenväxt och ängsfloran hotad. 1994 började folk från Övertorneåkretsen så smått att slita i granruskor och sly. Slåtter kom igång på fäbodvallen året därpå och sedan dess har man med viss möda hävdat de tre hektaren ängsmark.

Vid en värmande brasa på fäbodvallen en vårvinterdag i maj –95 föddes idén att man också skulle göra något åt byggnaderna. En kretsmedlem gjorde en kostnadsberäkning. Man frågade markägarna om lov och fick hus(ruinerna) till skänks. Ett brukaravtal slöts med marksamfälligheten.

– Vi har hela tiden haft markägare och lokalbefolkning med oss, säger Rolf Lahti, Det är nog en förutsättning för att komma någon vart. Det finns ett uttryck på meänkieli i Tornedalen ”ei se kannatte”, ”det lönar sig inte”. Men konstigt nog var det ingen som sa så om vårt projekt.

Övertorneåkretsen sökte pengar för röjning, slåtter och restaurering från länsstyrelsen. Sammanlagt fick de en halv miljon kronor, inklusive 200000 kronor i EU-stöd.

– Det gjorde det möjligt för oss att anställa en arbetsledare för byggprojektet. Under 96-97 hade vi därtill sex ALU-anställda under sommarmånaderna, berättar Rolf Lahti.

På fäboden fanns åtta byggnader i varierande grad av sönderfall. Två stugor, mjölkbodar, ladugårdar, rökbastu och dass ställdes i ordning i sitt ursprungliga skick. En kontrollant från länsmuseet var med och såg till att det hela blev historiskt riktigt gjort.

Hanhinvittikko fäbod etablerades kring 1870 och brukades av flera familjer. Marken var gemensam, men varje familj hade egna byggnader. Djuren flyttades hit på försommaren. Kor och får gick på bete i skogen. Korna kom hem i kvällningen för att bli mjölkade. Av mjölken bereddes främst filbunke och smör. Under fäbodtiden betades fäbodvallen till större delen, endast en mindre del slogs med lie,. Därför fanns inga stängsel runt vallen. Istället inhägnades potatislandet, hästhagen och diskplatsen för mjölkkrukorna, ”Plaana”. Fäboddriften upphörde så sent som 1965.

Området har en artrik hävdgynnad flora. Hanhinvittikko betecknas idag av länsstyrelsen som ”den kanske mest artrika gräsmarken i hela Norrbotten”. Vid den senaste inventeringen räknade man till 116 arter. Här återfinns många växter som är allmänna i Mellansverige men ovanliga i Norrbotten, till exempel: backnejlika, ärenpris, ängsklocka, gulmåra, fyrkantig johannesört och åkervädd. Här finns också mer sällsynta växter som luddhavre, höstlåsbräken, späd ögontröst och röd trolldruva. Utan slåtter eller bete skulle inte dessa växter kunna överleva på platsen.

Under sommaren har man öppet hus på fäboden, under helgerna med bemanning. Två dagar i augusti har man slåtterdagar, med gemensamt arbete, kaffe och slåttermat. Förutom kretsen hjälper eleverna vid Tornedalens folkhögskolas naturguideutbildning till med slåttern.

– Det är tungt att orka med att slå hela ytan varje år. Det kommer uppemot 60 personer till slåtterdagen, men så är det kanske bara tio som arbetar, suckar Rolf Lahti. Vi får miljöstöd för slåtterytan och är därför tvungna att slå alltihop. Vi har en gammal slåtterbalk till hjälp, men här är stenigt och mycket måste slås för hand.

Våren 2002 blev Hanhinvittikko Natura 2000-område och den 3 augusti i år blev området kulturreservat. Länsstyrelsen har satt upp skyltar vid husen, ordnat med parkering och byggt upp ännu en ladugård.

– Målet är en levande fäbod, med människor och djur, säger Rolf Lahti. Vi skulle vilja ha fjällkor på bete här, men då måste vi stängsla, och så finns det ju björn i trakten, så då måste vi ha folk här hela sommarn ...

Nu diskuterar man som bäst hur man skall kunna utveckla fäboden som turistattraktion utan att ta sig vatten över huvudet. Det behövs stöd och pengar från kommunen och turistnäringen för att kretsen skall orka med detta.

Övertorneå naturskyddsförening är en liten krets, med 110 medlemmar och cirka 10 aktiva. Man har annat på programmet också, bland annat den återkommande nationalälvdagen, som firas längs de återstående outbyggda älvarna i Sverige och som startades i Övertorneå. Man har också varit med i projektet ”Utmanarkommunerna” och arbetat tillsammans med kommunen för att minska de klimatpåverkande utsläppen. Bland annat har man lyckats få till stånd gratis kollektivtrafik i hela kommunen. Och självklart kör Rolf Lahti själv kring i en etanolbil.

– Man kan ju fråga sig om fäbodprojektet inte tar kraft från annat viktigt naturvårdsarbete, funderar Rolf Lahti, och det är möjligt att vi skulle jobbat mer aktivt med skogsfrågor och älvskydd annars, men det jag tror nog att det är viktigt för en förening att folk kan träffas och ha roligt tillsammans samtidigt som man gör något praktiskt. Det skapar en gemenskap som gör att medlemmarna stannar kvar i föreningen.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.