Samhället, och var och en av oss, behöver en bra miljö. Trafikinfarkt, översvämningar och växthusgaser skadar oss.
Att göra saker för miljöns skull är visserligen inte skadligt. Men man löper risk att missa poängen – med friluftsliv till exempel.

Jag tycker om att vara i naturen. Jag har ägnat veckor och månader åt att vandra i fjällen under alla årstider. Jag uppsöker gärna det som kallas ”vildmark”. Periodvis har skogen varit ett andra hem.

Under mer än ett århundrade har detta varit ett socialt önskvärt beteende. Tre motiv har avlöst varandra. I början av 1900-talet var det nationalistisk mobilisering. Folket skulle övas att dyrka nationallandskapet. Skolböcker och Skansen var för alla, men att själv uppleva ”svensk natur” var den högsta formen. Syftena var ytterst ekonomiska och militära. ”Jag skulle vilja resa en här”, skrev Sven Hedin om scouternas friluftsliv, ”och drilla dem till karlakarlar, som i farans stund samlades från alla håll till landets försvar.”

Vid mitten av 1900-talet dominerade välfärdsmotiv: människorna skulle ut i naturen för hälsans skull, för familjens och barnens.

Från 1960-talet tar ett tredje motiv över mer och mer: för miljöns skull. Friluftsliv börjar uppfattas som ett led i ekologisk fostran. Jag tänker inte på den åskådningspedagogik som går ut på att man använder naturen som klassrum, det fungerar nämligen.

Jag tänker på föreställningen att själva naturupplevelsen skulle göra att man börjar älska naturen så djupt och innerligt att man därigenom reformerar sitt eget beteende och blir en miljövän. Friluftsliv som omvändelse.

Kanske har sådana omvändelser inträffat, kanske har någon återvänt från skärgårdsseglingen eller stigit ned från dimomhöljda fjälltinnar med den fasta föresatsen att för alltid källsortera sopor och undvika långflygningar.

Men på samhällsnivå kan vi inte belägga några sådana samband. Det finns inget stöd för tanken att naturupplevelser skulle vara en nödvändig, än mindre en tillräcklig, förutsättning för ett miljövänligt beteende.

Vad vi dock vet är att sökandet efter naturupplevelser är en helt modern företeelse. För hundra år sedan fanns den bara hos en liten social elit. Idag är den ganska utbredd i ett land som Sverige, men i ett globalt perspektiv fortfarande marginell.

Finns det då alls några argument för friluftsliv? Ja, men de bör vara helt annorlunda än de hittillsvarande. Naturumgänget är inte till för miljöns skull utan för människans.

Jag tror vi tjänar på att se naturen som en del av kunskapen, och därmed som en väg, bland flera, mot frihet och mening i våra liv. Landskapet runtomkring oss är vår livsvärld. Det ger mening att lära känna den. Harry Martinson talade om ”tuvans landskap kring skon”. Han syftade på krypen och stråna, men ännu mer på deras namn. Att inte bara titta, utan att kunna benämna. Att stanna upp. Att se.

Ord, namn, kunskap gör oss fria. Vi lär oss att se och vi lär oss att tänka. Naturen kan hjälpa oss till det lika väl som böcker; bäst fungerar de tillsammans. De gamle sade rentav att naturen själv var en bok.

Friluftslivet är ett specialfall. Men jag befarar att det är representativt. Vi vill så gärna göra saker för miljöns skull när vi snarare borde se till att göra livet rikare för människor. Det är först när denna rikedom kommer i konflikt med miljön som vi måste anpassa oss, klokt. Att känna, att benämna, att se kommer aldrig i konflikt med miljön. Vidgningen av vår livshorisont är ett bra miljöprojekt, men det är inte för miljöns skull som vi genomför det, utan för vår egen.

Miljörörelsen har ett jobb att göra med att formulera detta bättre och komma bort från en tyngande livslögn. Det borde vara ett roligt jobb, ett frihetsarbete.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.