I fjärran skymtar Sandton City, en stadsdel dränkt i välfärd. Rikedomen i Sandton skiljs från fattigdomen i Alexandra med murar och taggtråd, inte bara under toppmötet om hållbar utveckling, utan i vardagen. Johannesburg är delad mellan rik och fattig, mäktig och maktlös. På det sättet är staden en symbol för den tilltagande klyftan mellan Nord och Syd, ett av huvudskälen till toppmötet.

I Sandton City samlades i september världens ledare till diskussioner om hur miljöproblemen kan minskas och fattigdomen utrotas. I förhandlingarna kunde förändringar av en enstaka preposition betyda skillnaden mellan ”business as usual” och nyväckt solidaritet. Om solidariteten skall bli mer än avtagande ekon i ett stängt konferenscenter måste den konkretiseras och finansieras. Retoriken måste omsättas i handling. Det är fullt möjligt. Om regeringarna verkligen vill.

Oavsett toppmötets resultat går det inte att bortse från att mötet symboliserar ett misslyckande. Förvisso har värdefulla åtgärder vidtagits sedan Riokonferensen 1992, men de flesta löften från Rio har inte uppfyllts. Många miljöhot har förvärrats och ungefär lika många människor – 800 miljoner – lever i konstant hunger idag. Avsevärt mer kunde ha gjorts. Om regeringarna hade velat.

Jordens överlevnad och människans värdighet kräver en solidarisk nytändning. Både resultat och icke-resultat i Johannesburg visar behovet av nya tag. Klyftan mellan Alexandra och Sandton måste minska. Regeringarna måste vakna. Men det sker inte av sig självt. Det civila samhället måste också ta nya tag. Folkrörelserna måste förnyas och bättre samordna sitt arbete. Det kräver mer av globalisering, inte mindre. Men det kräver rätt sorts globalisering, på människornas och planetens villkor.

Mikael Karlsson
Ordförande i SNF

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.