Helena Selander ska köpa en ny dator. Den gamla är långsam och bildskärmen är död. Eftersom Helena är frivillig koordinator inom Naturskyddsföreningens Kemikaliekampanj, vet hon att el- och elektronikprylar sedan ett år omfattas av producentansvar: butiken är skyldig att ta emot din gamla dator för återvinning om du köper en ny.

– Nej, vi har inte plats att ta emot den, vi lagerhåller inte ens våra nya datorer i butiken, säger butikschefen. Hade det varit en dator som vi sålt till dig kunde jag ha tagit den.

Svaret Helena får i denna butik är inte unikt. Flera vi ringer till säger att de inte tar emot begagnade datorer. Medan andra säger ok – ”det är vi skyldiga till enligt lag”.

Inget av svaren är dock helt korrekt. Lagen om producentansvaret för elektronik säger nämligen att butiken är skyldig att ta emot – men inte måste.

– Jag kan förstå om en liten citybutik inte har lagerutrymme, säger Helena, men det var dåligt att de inte informerade mig om vart jag kunde lämna den.

Svaret på det sistnämnda är kommunens återvinningscentral. Alla stora tillverkare och importörer har nämligen gått samman i ett gemensamt servicebolag, El-Kretsen AB, som sköter producentansvaret praktiskt. Och El-Kretsen har slutit avtal med kommunerna, som ställer sitt insamlingssystem till förfogande.

Elkretsens vd Jörgen Schultz vet dock att det kan vara lite si och så med butikspersonalens kunskap om producentansvaret.

– Lagen är ännu färsk, och den är lite krånglig. Producenterna har bara skyldighet att ta tillbaka en gammal produkt om konsumenten köper en ny med samma funktion. Men om butiken av utrymmesbrist eller annat skäl inte vill ta emot din gamla dator, ska de anvisa dig en annan mottagningsplats.

Den lagmässiga krångligheten med delat ansvar mellan kommunerna och producenterna, ser han som ett pragmatiskt sätt för staten att komma runt problemet med att man inte i efterhand kan tvinga tillverkarna att ta hand om maskiner de sålt för 20 år sedan.

– Konsumenten ska dock inte märka något av krångligheten, säger han. Vi har ett gemensamt insamlingssystem som betalas av en avgift som är inbakad i priset på de nya prylar som säljs.

Helena tvingas alltså att lämna sin gamla dator på kommunens återvinningscentral. Därifrån transporteras den till Ragn-Sells Elektronikåtervinning i Lövsta utanför Stockholm, en av landets största i sitt slag.

För den som till äventyrs glömt att vi lever i ett överflöds- och konsumtionssamhälle rekommenderas ett besök. Här möter en häpnadsväckande syn: en jättelik gårdsplan till brädden fylld med vagnar fulla av elektronik. Än mer chockerande blir det när produktionschefen Stefan Eriksson säger att berget framför oss är en veckas skörd.

– Vi hade just all-time-high, 250 ton per vecka i juli.

År 1994 tog Lövstaanläggningen emot 1500 ton elektronikskrot per år. I dag pekar prognosen åt 10000 ton.

– Den stora ökningen kom med producentansvaret, cirka 70 procent av det vi får in kommer från El-Kretsen.

Resterande material kommer från företag, myndigheter och organisationer, som betalar 5–7 kronor kilot för att bli av med till exempel datorer.

– El-kretsen omsätter 50 miljoner på runt 90 anställda, så vi har lönsamhet, men det är ingen guldgruva. Och eftersom verksamheten upphandlas vartannat år är vi sårbara. Det gör att vi inte riktigt vågar investera som vi skulle vilja, säger Stefan Eriksson.

Helenas gamla dator blir han glad över.

– Just datorlådan är en av de mest värdefulla för oss, det är klass ett. Den innehåller metaller som guld, silver och palladium.

– Och bromerade flamskyddsmedel, flikar Helena in, hur hanterar ni dem?

Just bromerade flamskyddsmedel, som ofta används i kretskort och höljen, är i fokus för Naturskyddsföreningens kemikaliekoordinatörer.

– Vi säljer korten till smältverk, exempelvis Boliden Mineral, som utvinner allt som går, och de har godkänd rening vid förbränning.

Elektronikkirurgen Bengt Mellbom får äran att demontera Helenas gamla trotjänare. Det tar honom en kvart, sedan ligger alla delar i olika containrar.

– Äldre prylar är jobbigare, det är sällan standardlösningar. Men jag har alltid gillat att skruva, och här slipper man sätta ihop grejerna efteråt …

Av Helenas dator går 77 procent till materialåtervinning, 22 procent till energiutvinning och 1 procent omhändertas som farligt avfall. Av bildskärmen går 43 procent till materialåtervinning, 17 procent till energiutvinning och 40 procent består av glas, som bland annat innehåller bly, som nu deponeras.

Helena är imponerad både av hur de tog hand om datorn och hela anläggningen.

– Men jag är ändå lite fundersam över om flamskyddsmedlen i kretskorten verkligen försvinner i processen. Jag vet att de vid sopförbränning kan omvandlas till bromerade dioxiner som är extremt giftiga, eller metylbromid som är mycket ozonförstörande.

Vi ringer Boliden Minerals miljöchef Michael Borell. Han menar att deras anläggning klarar hanteringen.

– Det finns ju inga gränsvärden för bromerade flamskyddsmedel, men vi förbränner vid så hög temperatur att molekylerna bryts ned. De mätningar som gjorts visar att vi får bort 99,9999 procent av flamskyddsmedlen i rökgasen.

Husamuddin Ahmadzai på Naturvårdsverket som kontrollerar utsläppen, bekräftar nedbrytningen av bromerade flamskyddsmedel vid hög temperatur.

– Däremot vill vi veta säkert att det inte uppstår andra farligheter i processen. Men där har vi ännu ingen tillräckligt bra mätteknik. Sedan är det extremt viktigt att det inte kommer ut stoft när man maler kretskorten, då får vi ut de bromerade flamskyddsmedlen i miljön.

Magnus Hedenmark, ledare för Naturskyddsföreningens kemikaliekampanj, förtydligar:

– Problemet är inte i första hand rökgaserna utan det som blir kvar i filtren, alltså flygaskan, som oftast läggs på tipp. De bromerade miljögifterna omvandlas då till något ännu värre, och kan smita ut köksvägen till naturen.

– Forskarvärlden börjar nu överge reningstänkandet. Man har insett att det inte finns några slutna system för denna typ av miljögifter. Den enda säkra metoden är att upphöra med tillverkningen av bromerade flamskyddsmedel.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.