Lysande undantag

Plötsligt finns den där: avvikelsen, trösten i förortens vanlighetslunk. Även om den bara är en liten och grå kruskantarell i gläntan. Eva-Lena Neiman skriver om steget före artbestämningen.

Artikel 2002-5 Eva-Lena Neiman

Den eller det avvikande är någonting både lockande och skrämmande. Kanske vill jag vara och skriva lagom avvikande. Jag gillar texter som springer tillbaka i sina egna spår, som lurar in läsaren på en helt annan bana, därför att avvikelsen finns där som en hares sidsprång rakt ut i nysnön.

Att uppleva naturen är i själva verket att sysselsätta sinnena med avvikelser, en viktig del av naturkunskapen som sällan formuleras. Det är steget före artbestämningen. En udda rörelse eller röst som fångar uppmärksamheten. Sedan kan de träda fram ur skuggorna, de sällsynta gästerna, rariteter och varianter. Om man har tur och är tillräckligt intresserad. För att ge mig i kast med den där märkliga lilla grå kantarelliknande svampen som plötsligt finns där i förortsskogens lövmatta, måste jag först konstatera att det inte är en vanlig trattkantarell. Den är ganska lik, men den avviker. På naturens scen är avvikelserna skimrande storheter, oavsett om de är små och grå, som kruskantarellen i gläntan.

Utan avvikelser skulle det vara svårt att ringa in vad som är normalt. Utan avvikelser ingen evolution, bara trampande på samma ställe. Man kan både lovsjunga vanlighetens poesi och försvara avvikelser och avsteg.

Om man ska hitta en fyrklöver måste man stirra i många mattor av treklövrar, och på något sätt tycka om det. Jag kan till och med få för mig att dessa sällsynta små fyrbladingar är en sorts meddelande till just mig. Kanske är denna lilla genetiska avvikelse ett tecken. På tur? På att den som söker ska finna? De håller hoppet vid liv, hoppet att en skimrande avvikelse ska lysa upp förortens hussiluetter. Hittills har jag registrerat ett konstigt ljusfenomen, en klar stjärna som föll uppåt himlen med lysande svans. Och jag har hittat en fyrklöver som inte bara hade ett extra blad, utan där det extra bladet dessutom var två, men med gemensam bladnerv som en siamesiskt tvillingblad.

Sedan jag började skriva på den här texten, har jag emellertid inte hittat någon fyrklöver. Den sällsynta busken med spärrkrusbär som finns någonstans i närskogen vägrar dessutom att visa sig för mig, liksom mårdhunden som påstås sniffa runt i förortens bryn.

Jag börjar oroa mig för att avvikelserna har gått i ide. Det finns tankar som man ska bevara i sitt innersta hjärtas ruin, istället för att orda om.

Mitt i den insikten dyker en mindre hackspett upp. Orädd flyger den från träd till träd, med ryggen gyttrigt vit, inte olik en annan av våra hackspettar, den vitryggiga, som redan är så sällsynt i det svenska landskapet att den nästan är utrotad. Själv har jag en gång sett en vitrygg. Det hade jag inte begripit om det inte funnits en avvikelseexpert nära till hands.

Men det är inte bara sällsyntheter som piggar upp. En vår kunde jag studera hur en nötväcka och en vanlig större hackspett turades om att mata samma ungar som egentligen hörde till hackspetten. En sådan händelse håller hoppet levande och gör till och med en förortsstig oförutsägbar.

Det roliga är inte heller när avvikelsen har megafon, utan när den fladdrar till som en rörelse på tvärs eller en spröd och tvekande ton. Då ler varje fyrklöver stilla i sin skyddande treklöverflock.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.