Miljörörelsens domedagsprofeter brukar säga att det är bråttom. Men den här gången är det skillnad. Det är Sveriges nya miljöminister som talar. Och hon varnar inte för att miljön ska kollapsa, utan för att vi blir för gamla för att kunna städa efter oss.

Den rika delen av världen har en åldrande befolkning. Om tjugo år ska betydligt färre unga och arbetsföra försörja långt fler gamla. Då blir det mycket svårare att få fram resurser för att reparera miljöskador och ställa om samhället. Det är nu vi har vår historiska chans, menar Lena Sommestad.

– Om vi inte lyckas ställa om kommer resten av världen att följa i våra spår. Det är ett riktigt skrämmande perspektiv. Då kommer miljöproblemen att bli mycket värre. Vi måste gå före, det är enda möjligheten.

Lena Sommestad pratar gärna miljö i ett internationellt perspektiv, och hon pratar gärna om befolkningsstruktur. Hon har forskat i ämnet på sitt tidigare jobb som chef för Institutet för Framtidsstudier och menar att ålderspyramiden i olika delar av världen kan säga mycket om framtiden, inte minst om risker och möjligheter för miljön. Den snabba befolkningstillväxten i Afrika är ett problem på kort sikt. På längre sikt är de många unga en grund för snabb ekonomisk utveckling.

Om de möjligheter som ligger i att leva i en ung värld pratar hon gärna.

Hon pratar på det hela taget gärna, tycks det som. Att intervjua henne är inte nödvändigt. Om man är kvick hinner man placera ut ett och annat rundningsmärke i den tankebana där hon susar fram. Annars gäller det mest att försöka hänga med, notera svaren, och om möjligt samtidigt försöka räkna ut hur den fråga löd som hon förutser att man skulle ställa och därför passar på att besvara när hon ändå håller på.

Som till exempel: när vi nu fått en professor som miljöminister, varför är det inte en naturvetare? Professorn i ekonomisk historia känner kanske ett behov av ett förebyggande försvar på just den punkten. Särskilt sedan intervjuaren påpekat att sökningar på ”Lena Sommestad + miljö” i de stora tidningarnas arkiv ger noll träffar. Sökordet ”Lena Sommestad + mejeri” ger däremot bingo.

Dessutom brädas hon lätt som fågelskådare av sin företrädare Kjell Larsson (som ändå bara kommit upp i 120 kryssade arter).

– Men jag känner igen blommorna i hagar och backar i det småländska landskap där jag växte upp. Dit söker jag mig gärna tillbaka. Sommen är min sjö…

Därav efternamnet, får man förmoda. Annars är det större vatten som drar. Miljöministern är seglare och längtar lika ofta till havs som till Tranåstrakten.

Men nu var det ju det här med miljökunskaperna….?

Nej, Lena Sommestad hade inte arbetat med miljöfrågor innan hon blev minister. Nej, hon har aldrig varit medlem i någon miljöorganisation.

– Men jag tror det är lika viktigt att vara samhällsvetenskapligt skolad som naturvetare när man jobbar med miljö. Jag vill inte säga att vi har all naturvetenskaplig kunskap vi behöver för att klara miljöproblemen, men vi vet mycket. Det största problemet just nu är att få genomslag för kunskapen, att få igång en dialog i samhället.

Det är bråttom. De stora miljöproblemen ska vara lösta inom en generation, till år 2025 ungefär. Så ser det beting ut som en enig riksdag lagt på miljöministerns anspråkslösa skrivbord.

Hinner vi, kan vi klara generationsmålet?

Lena Sommestad unnar sig för första gången några sekunders betänketid.

– Jag vill inte säga att tiden är för kort. Men det kommer att bli tufft. På punkt efter punkt kommer vi att upptäcka att det som gjorts inte räcker.

Klimatmålet kommer inte att klaras. Det har andra redan konstaterat. Lena Sommestad ser fler kritiska punkter.

– Trafikfrågorna är kanske de allra svåraste. Behovet av rörlighet i vårt samhälle är enormt och hela idén med EU:s inre marknad driver på och ökar transporterna…

– Annars är de miljömål vi står inför i mycket ett demokratiskt problem. Vi har kunskaperna. Nu måste vi hitta de medel som människor accepterar.

Hur det ska gå till i en tid när våra ledande politiker pratar allt mindre om miljöproblemen är något som Lena Sommestad funderat och oroats över.

– Diskussionen om miljön måste vitaliseras. Det är oerhört viktigt att vi talar om problemen, inte minst att de politiska ledarna gör det.

Invändningen att också Göran Persson numera pratar mycket mindre om sitt gröna folkhem än han gjorde i slutet av 1990-talet får Lena Sommestad att ta dagens andra och sista tankepaus, innan hon ler lite smålurigt och säger:

– Jag har förhoppningar att vi är på väg in i ett nytt skede på den punkten….

Med detta menar hon inget annat än att Sverige har en statsminister som är genuint engagerad i miljöfrågorna. Säger hon. Varpå vi går över till att reda ut det där med mejerier. Lena Sommestad har doktorerat på hur det gick till när mejeribranschen förvandlades från kvinnodominerat, tungt kroppsarbete till en mans- och teknikdominerad industri. Kunskaper som kanske inte är omedelbart användbara inom miljöpolitiken. Men genusperspektivet är fruktbart även där, menar hon.

– Det viktigaste jag bär med mig är att samhället inte bara byggs upp av produktion, utan också av reproduktion, av den samhällsektor som ger och vårdar liv.

En av de positiva saker miljöministern tog med sig hem från FN:s toppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg i somras var att detta synsätt tycks vinna mark, att marknadskrafternas herravälde börjar utmanas.

– Visst finns det fortfarande politiska ledare som tror att globalisering och frihandel löser alla problem, men det finns också en allt tydligare reaktion mot det synsättet.

Hon ler och gör en sista tvär sväng runt någon följdfråga som aldrig hinner bli formulerad:

– Förresten, varför är det så få kvinnor som företräder miljöorganisationerna? Det skulle jag gärna vilja prata med dem om…

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.