Naturen finns inte

När Tomas Ljung var tonåring på 70-talet gjorde han sin första ängsinventering. Allt sedan dess har han sysslat med landskapet och dess historia, ett arbete som bjuder en avsevärd mängd sorg.

Artikel 2002-5

En sommardag för inte så länge sedan var jag på väg mot en urskog någonstans i norra Dalarna. Jag hade farit med bil i timmar genom ett landskap som helt bestod av homogena tallplantager och sterila markberedda hyggen. Hela tiden malde frågorna och grämelserna: ”Hur ska man hantera denna sorg? Varför ska man behöva leva i en tid för vilken ingenting är heligt? Tänk vad skönt Linné och gubbarna hade det. Kunde bara ge sig ut och upptäcka och upptäcka och slapp få ångest över att allt det fina dom upptäckte skulle skottas bort och huggas ner och överges redan nästa vecka. Orättvist!”

Sålunda gruffande rattade jag fram bilen över de ändlösa föryngringsytorna. Såren efter storskogsbruket följde mig ända fram till reservatsgränsen. ”Oförstörd, levande natur får inte längre finnas annat än i reservat” tänkte jag bittert när jag kravlade mig fram mot skogsbrynet.

Inne i skogen sköt brända och vridna furor upp ur blockmoränen och hackspettar hackade i grovasparna. Man kunde andas, äntligen. Bara blockrammel och åldriga stammar i olika grad av döende och förmultning. Här satte jag mig på en liten klipphylla i en vild brant och bara njöt av att slippa vara en aktiv del av det tärande industrisamhället. Jag kände en stor tacksamhet över att vi ändå har avsatt naturreservat när nu tiden är som den är. Antingen det är urskogar eller rester av kulturlandskap så är de hållpunkter i vår skenande tid.

Jag dåsar nästan till i det strilande solskenet där på klippavsatsen. Asparna viskar och en hackspett knackar. I en fördjupning i klippan intill mig har sippervatten samlats i en svart liten göl. I vattnet rör sig något. Ett kryp som håller på att drunkna. En skalbagge tydligen, kämpande i sitt tunga pansar. Närmast reflexmässigt tar jag en pinne och fiskar upp kusen och placerar den på en solfläck på stenen intill mig. Det är en helt vanlig snytbagge. Den kippar och sprattlar en stund, blåser ut lite vatten ur snytet och reser sig sedan på skeva ben och står alldeles still i solen. ”Den måste väl hämta sig”, tänker jag och lutar mig åter bakåt mot den varma klippan, nöjd med att ha gjort en god gärning, om så bara mot en vanlig snytbagge.

Kanske slumrade jag till, kanske inte. Jag spratt i alla händelser upp vid ljudet av en röst alldeles intill mig. En tunn och något nasal stämma, som tycktes komma inifrån själva berget jag lutade mig emot. ”Hallå”, sade rösten. Jag kikade runt om mig och fick hjärtklappning när ingen stod att upptäcka. Med ens blev jag varse den lilla snytbaggen. Den satt uppflugen på en död gren alldeles intill mitt högra öra och viftade energiskt med antennerna. Döm om min häpnad när jag i nästa ögonblick fick höra den lilla rösten komma från skalbaggens trumpetformade snyte!

”Hallå ja, det var jag som ville säga ett par ord. Du fiskade upp mig ur vattnet där. Jag måste få veta varför. Du åt inte upp mig och matade inte dina ungar med mig heller. Vad sysslar du med egentligen?”

Jag var alldeles för yrvaken och överrumplad för att börja grunna på hur det kom sig att en snytbagge talade svenska. Istället blev jag nästan stött över den burdusa frågan, som rimligen borde ha inletts med ett tack. Jag hade ju trots allt räddat livet på den stackarn.

”Jag räddade dig för att du höll på att drunkna”, svarade jag så neutralt jag kunde.

”Drunkna”, svarade kusen. ”Ja, det kanske jag gjorde. Men vad angår det dig?”

Nu blev jag riktigt stött. ”Ja, vi människor är utrustade med något som kallas medlidande”, svarade jag snävt. När vi stöter på ett djur eller en människa i trångmål känner vi ett inre begär att skynda till och rädda den utsatte. Men om du vill bada mer ska jag inte störa dig igen, det lovar jag”.

Snytbaggen glodde på mig en lång stund med sina pliriga facettögon. Till slut sa den: ”Jag tror att du har dåligt samvete”.

”Vad?”

”Jo, du vill känna dig kompis med mig för att släta över någonting dumt som du har gjort. Jag vet inte vad, men så känns det”.

Häpen betraktade jag det knubbiga centimeterlånga krypet. Hur kunde han veta hur illa jag mådde över att alltid tvingas vara människa i en naturförstörande rövartid som vår? Hur kunde han ana att jag innerst inne sökte tröst och förlåtelse i skogen. Att jag smög här bland träden för att för ett tag få glömma att jag tillhörde ett släkte av patologiska marodörer? Att jag nästan hellre skulle ha fötts till snytbagge än människa om jag kunnat välja. Skulle jag som kännande människa inte ha dåligt samvete gentemot den generösa naturen vore jag inte mänsklig.

Innan jag hann svara, tog skalbaggen åter till orda. ”Du tror att du kan lura mig”, sade den. ”Du tror att du kan få mig att tro att du inte delar dina fränders drifter. Men du avslöjar dig. Genom att tro dig moraliskt upphöjd, tar du ändå på dig den där glorian. Skapelsens krona och all sån smörja. Bara för att du har en stor hjärna. Tänk om jag vore lika mallig över mitt långa snyte! Snytet är min stolthet, men jag slår det inte i huvet på folk för det.”

Nu var jag mer nyfiken än stött. ”Hur kan det komma sig att du vet så mycket om oss människor?” frågade jag. ”Här sitter man i ett naturreservat och resonerar med en snytbagge, naturen är sannerligen full av under”.

”Under” fnös baggen så att lite vatten skvätte ut genom snabeln. ”Jag tror att du behöver få upp ögonen för hur världen verkligen är beskaffad. Kunskaper är inget ni människor har monopol på. Det handlar bara om närvaro. Och det du kallar naturen finns inte.”

”Finns inte naturen?”

”Nej. Det vill säga, inte så som du tror. Inte som något annat. Något avskiljt från er människor. Så länge ni skiljer på natur och kultur så har ni inte fattat någonting. Jag kan tala om för dig att du släpper inte en tår eller en fjärt utan att naturen vill det. Ni människor uppfinner inte minsta metkrok eller atombomb utan att naturen vill det. Så länge ni fortsätter att tro att naturen är någonting utanför er själva kan det bara gå åt pipsvängen. Och naturreservat. Jo jag tackar. Ni tror att ni skyddar naturen, när ni i själva verket bara skyddar en bild ni gjort er av er själva.”

Jag var så imponerad av kraften i hans argumentering att jag inte reflekterade vidare över hans kunskaper om oss människor. Jag hade en tid varit inne på samma slags funderingar. Nu fick jag dem levererade som välformulerade sanningar av en stursk snytbagge långt ute i skogen.

”Ja”, svarade jag, ”men du får hålla med om att människan håller på att alldeles fördärva sin omvärld. Den här skogen är väl ändå ett konkret exempel på räddad natur. Åtminstone jämfört med hyggena på bergen runtom. Där är ju naturen helt utplånad.”

Snytbaggen suckade. ”Utplånad! Tala om hybris. Du är så uppfylld av din mänsklighet att du inte hör hur du skrävlar hela tiden. Hur skulle ni människor kunna ’utplåna naturen’ när varken istider, meteorer eller omvandlingar av jordskorpan har kunnat det? Ni har förvisso avancerat och blivit en naturkraft bland många andra. Ni har makt att förvandla landskapet och stuva om bland livsformerna, men den förmågan har också elefanter, bävrar, gräshoppor, granar och för den delen även vi skalbaggar. Det konstiga med er är att ni har fått för er att denna egenskap plötsligt får er att tillhöra en annan värld än den gamla vanliga.”

Det lilla djuret tycktes känna något slags patos eller ansvar för att bibringa mig sin syn på saker och ting. Jag var omåttligt fascinerad. Litet sorgset fortsatte han: ”Allting är statt i ständig förvandling, hela tiden. Det ni kallar naturen har utrustat er med makt att påverka vissa delar av denna rörelse. Det har gått bra för er, det måste erkännas, men vill ni behålla denna medvind måste ni genast släppa alla sentimentala föreställningar om att naturen låter sig erövras eller blidkas eller krusas eller luras. Ni kan bara lura er själva och så länge ni sysslar med det kommer ni aldrig upptäcka er rätta plats i det ni kallar ekosystemet.”

”Så?”, sade jag. ”Du går alltså med på att upptäckten av ekosystemet är en landvinning?”

”Tja”, svarade skalbaggen. ”Ni har upptäckt att allting hänger samman på något vänster, men ni har inte orkat ta konsekvenserna av denna insikt. Ni envisas ändå med att tro att ni kan ta plats någonstans utanför och skuffa resten av skapelsen hit och dit helt ostraffat. Ni poserar glatt på bergstoppar eller bökar er fram genom urskogar för att få uppleva känslan av erövring. En känsla som varit er drivkraft i årtusenden, men som ni börjar sakna nu när ni har gjort livet bekvämt för er och fått bukt med en dal av era fiender. Tro mig, sentimentaliteten är er största fiende och den växer sig bara större.”

”Så du menar att människans känslor alltid åstadkommer ont och aldrig för något gott med sig,”, frågade jag, träffad i hjärtat.

”I naturen existerar inte gott och ont, bara konsekvenserna av våra handlingar”, svarade skalbaggen djupsinnigt. Hade djuret läst Rousseau? Skämtade han? Det hela var absurt. Jag började känna mig glad över att vara människa. Sentimental och fånig kanske, men ändå med ett samvete. Jag var lycklig över att ha räddat detta tjuriga djur, även om han själv inte brydde sig. Nu trampade han runt lite och höjde åter snytet i vädret för att ta till orda.

”Ni människor har alldeles för bråttom”, sade han. ”Ni jagar runt i världen på jakt efter ostörda hörn, där ni kan glömma er själva. Men där ni har rotat blir allting till aska. Och det beror på att ni fruktar den eviga förändringen, samtidigt som ni förkroppsligar förändringen. Ni liknar trollkarlens lärling, som sätter krafter i rörelse som ni inte kan bemästra. Och förstenade av skräck längtar ni efter att mästaren skall återvända och ställa allt tillrätta igen. Men ingen pappa kommer och torkar upp. Ni hade en gud, som ni sparkade ut för att själva få leka på hans tron. Men däruppe på den tomma tronen förskräcks ni över världens väldighet och obönhörlighet. Så ni hasar ned igen och tröstar er med era komplicerade leksaker vid fötterna på den frånvarande guden. Det är denna hållning som vi andra i skapelsen har börjat ledsna på. Att ni lyckas förpesta er egen omgivning och sätta krokben för er själva är inte samma sak som att ni äger makt över livet på jorden. Medlidande är nog bra, men ödmjukhet är inte heller så dumt.”

Jag rös. Aldrig hade jag hört någon obarmhärtigare dom över människosläktet. Och aldrig någon som känts sannare. Jag samlade mig till den stora och hemska frågan. ”Kommer vi då aldrig att mogna tillräckligt för att ta världens tron i besittning?”

Skalbaggen gav till ett gällt litet trumpetande, som antagligen var en vredgad fnysning. ”Världens tron?”, sade han sedan, skälvande av indignation. ”Lura mig inte att skratta. Vi talar om människans tron, som är placerad någonstans mellan igelkottarnas och kokospalmernas högsäten. Det är den positionen ni måste våga besätta för att se klart och förmå er att ta ansvar för er kurs, som just nu är sorgligt krokig. Resten av skapelsen har nog av sina egna bekymmer, även om människans brist på gehör är ett av de oftast återkommande.”

Jag blev dyster. Om detta lilla kryp hade rätt, fanns inte något större hopp för människosläktet. Att vi inte skulle komma att riva med oss hela livsväven i vårt fall var förstås en liten tröst, men just nu kändes den förvånansvärt klen. Jag klamrade mig fast vid den sista frågan, vars svar ändå kändes givet på förhand: ”Är det då inte helt osannolikt att alla människor skall komma i besittning av dessa högre insikter innan allt är försent?”.

”Jo visst” svarade skalbaggen enkelt. ”Men vad har ni att välja på?” Er nuvarande kurs är som sagt vansinnig, men för att styra rätt krävs bara en sak, och det är närvaro.”

”Närvaro?”

”Ja”, sade han, märkbart trött. ”Det är närvaron som är förutsättningen för insikt. Ni har krånglat till det med er felaktiga tidsuppfattning, som får er att jaga runt sådär som galna generation efter generation. Att en hundvalp jagar sin egen svans ibland säger jag inget om, men...”

”Så du menar att varken naturen eller tiden egentligen finns?” frågade jag förundrad.

”Ja, ja visst. Men det blir alldeles för mycket för dig just nu. Du är ju bara en människa. Och jag håller själv på att tackla av. Försök bara vara närvarande så ofta du kan, så kommer du få syn på allt på ett riktigare sätt. Världen är fylld av under och mysterier och äventyr, men ni springer alltid förbi allting på jakt efter någonting som inte är ni, och alltså inte kan finnas för er, om ni inte plötsligt förvandlar er till en hoppstjärt eller en gräslök. Och det kan ni inte.”

”Men förlåt”, sade jag. ”Vad menar du med närvaro egentligen?”

Kusen lutade. Han var nog inte van att prata så här mycket. Jag gav honom lite vatten på fingret, men han backade förtrytsamt. Sedan satte han sig ned på bakkroppen innan han svarade. Med betoning på varje stavelse sade han sedan långsamt: ”Världen är mycket större än ni tror. Sluta oroa er för att ni gräver andras gravar. Er egen är djup nog. Stanna upp och se er själva. Och släpp tanken på naturen som en gammal moster som ni måste vårda och dalta med. Den där mostern kommer sopa bort er som vissna löv från jordytan när hon har tröttnat på era lekar.”

Han samlade sig som till slutkläm och reste sig på sina inåtvända klor. ”Varje litet löv, varje snöflinga och yrfä är i besittning av det stora undret. Och det visste du som barn, minns du det? Då kände du att allt var magiskt och heligt. Vad var det som hände sedan?”

”Jag förlorade nog min närvaro på något vis”, svarade jag sorgset.

”Kanske det ja” sade skalbaggen och fällde med ens ut sina skimrande vingar, som han haft dolda under den gropiga ryggskölden. ”Någon av er sade en gång, att ni skulle bli som barn på nytt. Kanske var det just det han menade, vad vet jag? Kom bara ihåg att tiden inte mäts i år utan i ett enda ögonblick. Allt det viktigaste i livet ryms i det ögonblicket. Där har du närvaron. Allt annat är strunt och bråk. Nu måste jag vidare. Adjö med dig.”

Innan jag hunnit svara hade den klunsiga varelsen höjt sig i luften och försvunnit i spikrak flykt ut mot kalhygget. Surrandet överröstades snart av granarnas sus. Hackspetten knackade alldeles intill. En kylig doft av myr kom drivande nerifrån sumpskogen.

Jag hällde upp en kopp kaffe ur termosen. Kände att jag på många sätt hade en lång väg framför mig. Men ändå. Jag hade tagit ett steg i rätt riktning. Lyssnat på snytbaggen istället för att bara vifta bort den. Och antag att allt omkring oss har lika mycket att berätta. Om inte naturen finns, då är ju buskarna och träden hemma i trädgården lika viktiga. Och gräset och flugorna, molnen och myrorna och alla människor...

Jag drog på mig ränseln. Nu måste jag tillbaka till kulturen, min biotop. En livsmiljö av miljoner på vår vidunderliga, myllrande, heliga planet. Sorgen över landskapets obeständighet kommer givetvis att finnas där, men den mildras av insikten att det mitt i den eviga förändringen finns oändligt många betydelsefulla ögonblick, där möten kan äga rum. Att våra små liv är korta men det stora sammanlagda livet är utan slut.

Full av viskningar och glimtande bloss låg världen och väntade.

Och jag hade fått ett uppdrag.

Tomas Ljung

Tomas Ljung var tidigare biolog på länsstyrelsen i Dalarna. Numera är han frilans och den mesta tiden ägnas åt författande. Han har skrivit bland annat Dalarnas Ängar, Hotade och sällsynta växter i Dalarna, Strövtåg i Ludvika, Landet bortom tiden och Sankt Olof i Dalarna.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.