När HSB byggde ekobyn Understenshöjden i södra Stockholm i mitten av nittiotalet kände man sig inom företaget säker på framgångsreceptet. Det här var bara början, nu skulle det byggas många nya ekobyar runt om i svenska städer.

Dåvarande chefsarkitekten i HSB Bengt Bilén gick längre än så och spådde en ketchupeffekt för det nya sättet att bygga och bo. Men det blev ingen ketchupeffekt.

– Vi fick en allmän avmattning inom byggbranschen under nittiotalet. Och när byggandet därefter kom igång hade mycket förändrats, förklarar Mia Torpe, miljöchef på HSB och initiativtagare till Understenshöjden.

– Byggbranschen tog till sig mycket av tänkandet som fanns i ekobyrörelserna och omvandlade detta till ett miljöanpassat byggande för vanliga människor, säger hon.

Andra pekar på de motgångar som drabbat flera ekobyar som den viktigaste anledningen till att intresset svalnat.

– Det var en del ganska vilda experiment. Några misslyckades ordentligt, säger Varis Bokalders, mångårig centralfigur inom ekologiskt byggande

På åttiotalet, efter nästan tio års experimenterande, blev det vanligt att unga familjer slog sig samman i ekobyar. Sådana växte bland annat upp i Karlstad, Lund, Övertorneå, Malmö, Härnösand, Norrköping, Stockholm , Uppsala med fler orter.

I dag säger Boverkets biträdande generaldirektör Fredrik von Platen att det mest bestående minnet av ekobyarna kan bli den bostadssociala delen.

– Likasinnade träffades, det blev ett slags segregerat boende och de som trivts med detta livet har nog fått ut mycket.

Mest negativt är att ekobyarna ofta haft dålig kontakt med övriga samhället, anser han.

– Vi på Boverket kan inte romantisera. Vi har studerat ekobyarna ur livscykelperspektiv och funnit att de inte erbjuder någon lösning på viktiga miljöfrågor. Några områden har dessutom haft stora byggnadstekniska problem. Transporterna är en stor del av boendets miljöpåverkan. Dagens ekoboende bör kunna utvecklas i våra tätorters centrala delar med nära till service, kollektivtrafik och fjärrvärme som alstras med biobränsle, säger Fredrik von Platen.

I Stockholm har Understenshöjden fått utstå spott och spe i pressen, bland annat för att energiförbrukningen i området blivit långt högre än planerat.

– Jovisst, det finns brister i husen, och isoleringen av den kulvert som levererar värmen till husen från vår panncentral är undermålig, säger Mia Torpe.

– Men materialen är sunda och vackra. Vi använder bra förnybara energikällor och urinsorteringen fungerar utmärkt som system, även om toaletterna haft en del barnsjukdomar.

Och Understenshöjden är omtyckt av de boende, framhåller hon.

Entusiasterna som har kämpat på miljöfronten har betytt mycket för utvecklingen.

– Utan frontfigurerna hade branschen inte stått där den står i dag, understryker Mikael Edén, ordförande i SARs, Svenska Arkitekters Riksförbunds, ekologigrupp.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.