Juvel med låg moral

De vuxna fåglarna ägnar sig åt notoriskt vänsterprassel, och ungarna är lortaktiga små matvrak. Ändå är kungsfiskarna oemotståndliga.

Artikel 2003-1 Mats Ottosson

Juhani Vuorinen visar vägen längs stranden som är brant och lerig. Hassel och al står tätt som i en djungel. Först efter femtio meters vandring på skrå längs Motala ström går det äntligen att komma ner till vattnet. Jag sätter mig på huk och tar fram den lilla tygpåsen. Känner tyngden av de tre ungarna, 150 gram ängsligt liv därnere på botten. Så öppnar jag påsen och stoppar ner handen.

Det är en andaktsfull stund. Genom de ännu glesa fjädrarna känner jag det lilla hjärtat rusa. Den nästan fullvuxna kungsfiskarungen har en bit kvar till föräldrarnas gnistrande färgprakt. Men man anar den på hjässans intensivblå fjädertoppar. Och på ryggen – turkos som en glaciärsjö.

Försiktigt tvättar jag ungens ben och mage. Den är så lortig av sand, torkat bajs och uppspydda fiskrester att den är svår att ringmärka annars. Några minuter senare går jag tillbaka mot boplatsen med tre rena ungar i påsen, och Juhani Vuorinen tar över. För mig var det första gången. Jag har aldrig varit så här nära en kungsfiskare, än mindre hållit en i handen.
För Juhani Vuorinen är det hans 2 361:a.

Det finns ögonblick man minns hela livet. De kan vara korta, men de sitter för alltid. För Juhani var den första kungsfiskaren ett sådant:

– Jag minns inte exakt vad klockan var, men det var den femte maj 1961 vid Långforsen utanför Helsingfors.

Men det var en annan fågelart som fick honom att söka sig till de strömmande vattnen. Redan i tonåren började han ringmärka strömstarar på övervintringsplatserna. Spände nät över mörka, svinkalla forsar mitt i den finska vintern.

– Det var tufft. Kallt, snö, is... det gav lite motstånd, säger Juhani med längtan i rösten.

Han har fortsatt sedan han flyttade till Sverige och han nöjer sig inte med Östergötlands strömmande vatten utan genomför årliga, drygt veckolånga expeditioner längs fjällkedjan då han besöker alla boplatser han hittat genom åren.

Jag fattar inte att du kan hålla reda på alla, säger fotograf Tero och skakar på huvudet.

– Äh, det är ju bara 400 stycken.

Det var under ringmärking av övervintrande strömstarar som han plötsligt fick en kungsfiskare i nätet.

– Det var 1989, i mars månad, den tolfte.

Juhani beställde på försök femtio ringar från ringmärkningscentralen. Den sommaren paddlade han längs alla åar som på kartan såg lämpliga ut, både i Östergötland och delar av Sörmland och Närke, på jakt efter lämpliga häcklokaler. Eftersom boplatser är den stora bristvaran i kungsfiskarnas värld, är bohålen oftast bebodda varje år, därför har Juhani kunnat ringmärka mängder av kungsfiskare genom att återvända år efter år. Med en nästan obegriplig envishet. Utan annan lön än den egna tillfredsställelsen. Han har räknat ut att han lägger ner motsvarande 185 dagars oavlönat arbete per år på sina ringmärkningsprojekt.

I år har det varit lite motigt. Han har varit sjuk en längre period. Att låta årets sista kullar lämna boet omärkta är dock inte aktuellt, Trots ryggskott släpar han sig nedför strandbrinken mot dagens första boplats, häver sig på tå och lyser in i boet. Hans specialverktyg, alcedoskopet som det kallas efter kungsfiskarens latinska namn Alcedo atthis, får honom att se ut som nån sorts tandläkare med jätteverktyg. Med en specialkrok kan han försiktigt dra ut ungarna, som faktiskt i sin rufsighet skulle kunna vara jättelika tandtroll.

Ett kungsfiskarbo består av en minst halvmeterdjup gång rakt in i strandbrinken som avslutas med en bohåla stor som insidan av en handboll. Där placerar honan sina sju ägg som läggs med ett dygns mellanrum och väger 4,5 gram vardera. Börjar man addera inser man vilken prestation det är. 31,5 gram ägg inom loppet av en vecka, av en fågel som själv väger 35 gram.

Kanske är det för att ge honan ett extra kosttillskott som hanen uppvaktar henne med presenter under parningstiden. När han vill para sig bjuder han på fisk.

Även ungarna visar god aptit redan från början. Efter en vecka kan de svälja nästan decimeterlånga fiskar. Ibland sticker fiskstjärten fortfarande ut genom näbben när ungen svalt färdigt. För att få ner så stora matbitar står ungarna upp under hela sin tid i boet. I den grisiga bostaden står de i fiskben från söndertrampade spybollar. Här sköter de också sina toalettbestyr.

Rik tillgång på föda gör också att kungsfiskaren kan föda många kullar varje säsong. Tre kullar är inte alls ovanligt.

Men även om kungsfiskaren börjar häcka tidigt och slutar sent så skulle det inte bli så många kullar utan artens listiga sätt att spara tid genom att häcka omlott.

Ett par veckor efter att ungarna föds överlåter honan vården av ungarna åt hanen. Själv lägger hon en ny kull ungar i en andra bohåla som kan ligga alltifrån några decimeter till flera kilometer från den första. Hanen hjälper till att ruva och fånga fisk även till denna kull ungar. Paret blir alltså både sambor och särbor – samtidigt. Eftersom trohet inte värderas så högt bland kungsfiskarna kan han dessutom ha ännu en kull ungar samtidigt, med en annan hona, som han också fångar fisk till.

– Hur han lägger schemat då är inte lätt att förstå, säger Juhani Vuorinen.

Kungsfiskarens trolöshet har Juhani Vuorinen sett många exempel på. Återfynd av märkta fåglar visar att båda könen vänsterprasslar och byter partners i en omfattning som får såpoperorna på tv att te sig som en söndagsskola.

Men om kungsfiskarna är så promiskuösa, och en enda hona kan få 28 ungar på en säsong, varför kryllar inte svenska vattendrag av kungsfiskare?

– Det är vintrarna som tar kål på dem, säger Juhani Vuorinen.

När kylan slår till i övervintringsområdena, Danmark och Holland, säckar kungsfiskarstammen ihop. Senast hände det 1995.

Vi närmar oss dagens andra boplats, parkerar och hasar i ett moln av damm utför sluttningen. Redan på flera meters håll ser Juhani att det inte står rätt till. Ungarna borde vara halvvuxna och matningen i full gång, men det är spindelnät i bohålet. I bohålan hittar vi sju porslinsvita ägg som av någon anledning aldrig kläckts. Det blir streck i protokollet för årets fjärde kull i bo nummer K21. Det är också årets sista bebodda bo. Men det är inte tal om att vila. Nyligen gjorde han ett studiebesök hos finska sparvuggleforskare som har 2 000 holkar i 1 000 ugglerevir, ett projekt i Juhani Vuorinens smak. Nu ska han och kollegan Lars Peterson göra något liknande i Sverige.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.