Min väg till naturen

För 13-åriga Anna Mattsson i Malmberget är kärleken till djur och natur självklar. Kanske såddes det första fröet när hon som baby satt i sin babysitter med familjens hundvalp på ena axeln.

Artikel 2003-1 Erica Lodin

Klädd i röd täckjacka, termobyxor och grova stövlar står Anna Mattsson på flygplatsen i Gällivare och tar emot. Med finns också mamma Maria, och i bilen väntar hunden Queen. Settern ger ifrån sig uppskattande läten när Anna öppnar bildörren.

– Hon har vunnit SM, berättar Anna stolt när vi börjar färden mot stallet i Malmberget.

Sedan säger hon inte så mycket på en lång stund, inte förrän vi kommer fram till den röda stallbyggnaden. Då öppnar hon bildörren och springer fram till en av hagarna där hennes häst Erik, en mörkbrun kallblodstravare, går och betar.

– Dags för mat, säger hon och bär sedan ut hö till Erik och islandshästarna som glatt kommer henne till mötes.

Det är 20 minusgrader, men kyla tycks inte beröra Anna som med rosiga kinder småpratar med hästarna.

När Anna burit ut hö till alla hästarna sätter vi oss inne i stallet och pratar. Anna berättar om resan ned till Karlstad i somras, då hon föll för Erik.

– Jag kände direkt att vi passade ihop, säger hon och blygheten är med ens som bortblåst.

– Han är jättesnäll, men en riktig tjurskalle också. Och envis. Han tror att han är kungen i hagen.

Är du aldrig rädd när han trilskas?

– Nej, det blir jag inte. Jag vet hans svaga punkter, och han är egentligen ganska barnslig. Ibland tycker jag att han är som en jättebaby.

– Om han krånglar, så säger jag ifrån på skarpen. Jag säger nej, väldigt bestämt. Då brukar han gå undan och stå i ett hörn och sura en stund. Då skäms han. Sen brukar han komma fram till mig och slicka mig på halsen.

Anna älskar att rida ut i skogen på Erik.

– Det är så skönt när det är alldeles tyst förutom fåglarna som sjunger, säger hon.

Ibland rider de på myren. Då går Erik på tuvorna. Innan hon fick Erik brukade hon rida islandshäst, bland annat upp på Kebnekaise. Med Erik rider hon mest ut i skogarna kring stallet. Här, med utsikt över Dundret, kan det hända att hon ser en skymt av tjäder, orre, örn eller fjällvråk. I trakterna kan det också hända att järv, lodjur eller den sällsynta fjällräven visar sig. På somrarna växer här kattfötter, och på höstkanten finns det gott om blåbär, lingon och hjortron.

– Jag brukar vara i stallet varje eftermiddag och varje kväll till klockan åtta, säger Anna.

Hon hoppas att hon ska orka med skolan så hon får tillräckligt bra betyg för att kunna bli veterinär.

Hon går i sjunde klass i Gunillaskolan i Malmberget, och hon börjar få allt mer att göra i skolan.

Anna är enda barnet, och familjens djur ligger henne varmt om hjärtat. Men även vilda djur får hennes uppmärksamhet om de kommer i hennes väg. Nyligen fanns en hungrig och vilsegången Morkulla på gården utanför familjens hus. Den matade Anna troget tills den en dag gav sig av.

När hon inte är i stallet ägnar hon hunden Queen mycket uppmärksamhet. Behovet av närkontakt med djur sitter i sedan hon var mycket liten. Det var promenaderna med mamma Marias och pappa Peters hundar som väckte hennes känsla för naturen.

– Queen sover under täcket i fotänden i min säng, och det får hon så gärna, säger Anna och skrattar.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.