Snäckan visar hur arter bildas

Nya arter bildas ständigt. Men hur går det egentligen till? Strandsnäckor i Bohuslän hjälper forskarna att förstå artbildningens mysterium.

Artikel 2003-2 Susanne Liljenström

Kerstin Johannesson slår av motorn och är med ett par snabba kliv framme i fören. Hon hoppar i land på det lilla skäret just som båten ska törna emot. Blicken finner genast det hon söker. Hon böjer sig ner och plockar något med pincett, fortfarande med förtampen i säkert grepp.

Ett otränat öga skulle förmodligen inte upptäcka strandsnäckorna där de sitter nerkrupna i skrevan, tätt tryckta mot berget och bara några millimeter stora.
? Det är som att plocka trattkantareller, konstaterar Kerstin. Först ser man ingenting och ingenting ? sen finns de överallt!

Kerstin Johannesson är professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet, med arbetsplatsen en kort båtfärd bort på Tjärnölaboratoriet strax utanför Strömstad. Hon har samlat snäckor i tjugofem år snart. Vad som började med ett examensarbete med uppgift att beskriva två olika arter snäckor, har blivit världsledande forskning om hur nya arter bildas.

Den lilla strandsnäckan Littorina saxatilis finns nästan överallt längs svenska västkusten. Liten och oansenlig är den lätt att missa där den sitter på stenar och klippor i strandkanten. Det som gör de här snäckorna spännande för forskare med intresse för artbildning, är att de ser väldigt olika ut beroende på var de lever. På svenska västkusten kan man urskilja två varianter eller ekotyper som Kerstin Johannesson säger; ?stormsnäckan? och ?krabbsnäckan?.

? Stormsnäckan hittar man på exponerade klippstränder som den här, förklarar Kerstin och klappar den sluttande berghällen. Krabbsnäckan finns på stränder som ligger mer skyddat för vågor och vindar.

Hon lägger en mörkgrå snäcka i handflatan och pekar på stormsnäckans typiska karaktärer; liten, med tunt och skört skal och stor skalöppning. När hon sätter ner den dröjer det bara en kort stund innan själva snigeln tittar fram ur skalet. I ultrarapid vänder den sig på rätt köl och sätter kurs mot en liten fördjupning i berget.

Kerstin reser sig och drar båten till sig.

? Ska vi ta en titt på den andra typen?

Vi far norrut längs ön Saltös västsida. Branta klippväggar reser sig ur havet, här och var avbrutna av klapperstensfält som sluttar flackt uppåt mot tallskogen bakom. Havet häver sig i långa och loja dyningar. Några sälar ser vi inte efter denna säldödsommar.
Vi styr in i Ängaklåvebukten, en grund vik omsluten av bullig granit. När båten gjorts fast balanserar vi ut bland vickande stenar med Kerstin i spetsen.
Efter en liten stund upptäcker vi små bruna snäckor som sitter uppkrupna på stenbumlingarna ? det är krabbsnäckorna. Kerstin tar fram en plastburk.
? Som att plocka blåbär, här behövs ingen pincett!
Det rasslar till för varje ny snäcka som hamnar i burken. Med en diameter på sju, åtta millimeter är krabbsnäckan betydligt större än stormsnäckan. Skalet är tjockt och hårt. Ändå är de av samma art. Eller?

Det var till Saltö Kerstin Johannesson ställde sina steg hösten 1978. Hon skulle samla snäckor för ett examensarbete som gick ut på att beskriva två arter strandsnäckor; en som höll till på blåsiga klippstränder där vågorna sköljer över vid minsta sjögång, och en annan som levde på mer skyddade stränder i lä.

Till en början var det enkelt; hon klättrade fram längs stranden och samlade in snäckor från respektive strandtyp. På klippstränderna såg snäckorna ut si, på klapperstenstränderna såg de ut så.

? Men så kom jag till ställen som i hörnet där, säger hon och pekar över axeln. I övergångarna där strandtyperna möttes hittade jag snäckor som hade ett utseende mittemellan. Det gick inte att säga vilken av arterna de tillhörde.

Kerstin började misstänka att snäckorna i själva verket tillhörde en och samma art. Genetiska studier bekräftade. Men de två varianterna såg onekligen olika ut. Kunde det vara så att snäckorna höll på att bli olika arter? Att hon hade hamnat mitt i en artbildning?

Därefter har Kerstin Johannesson ägnat sitt forskarliv åt denna fråga. Strandsnäckorna lever i miljöer med helt olika överlevnadsvillkor: På de exponerade klippstränderna sköljer vågorna bort allt som ligger löst på berget; bara de minsta snäckorna kan krypa ner och få skydd i småsprickor och håligheter, de stora sveps ut i havet. Bland tångruskorna på den grunda klapperstenstranden finns det gott om strandkrabbor. Små och tunnskaliga snäckor krossas av starka krabbklor och äts upp, de stora och bastanta överlever.

De snäckor som har bäst förutsättningar i respektive miljö överlever, fortplantar sig och får ungar. Eftersom storlek och tjocklek på skalen är genetiskt bundna och därmed ärftliga, sker generation efter generation en utveckling mot allt mindre snäckor på exponerade stränder, medan stenstrandens blir större. Resultatet blir två ekotyper av samma art, stormsnäckor och krabbsnäckor.

Men de där snäckorna i hörnen? Som är varken det ena eller andra?

? Övergångarna mellan klapperstenstrand och klippstrand är en slags blandmiljö, förklarar Kerstin. Här finns både krabbor och vågsvall, miljön driver inte snäckornas storlek och form i en och samma riktning. Resultatet blir en mellansnäcka med drag av både storm- och krabbsnäcka. Därför var det så svårt att avgöra vilken ?art? de tillhörde.

Mellansnäckorna kan para sig med snäckor från bägge stränder. Via dem kan ärftliga förändringar hos stormsnäckorna överföras till krabbsnäckorna, och omvänt. De genetiska skillnaderna mellan ekotyperna blir därför inte tillräckligt stora för att vi ska kalla dem olika arter. Det är mellansnäckorna som håller arten Littorina saxatilis intakt.

Men hur ser framtiden ut? Kommer krabb- och stormsnäckor att så småningom bli egna arter?

Här kan man bara spekulera, förklarar Kerstin:

? Vi ser en tendens till att ?mellanmiljöerna? är glesare befolkade än övriga, vilket kan tyda på att det är lite svårare att leva där. Om det blir ännu glesare blir det ett gap mellan bestånden, och då slutar ju förstås generna att vandra den vägen.

? Då återstår bara direkta möjligheter till parningar när någon snäcka kommer in på det andra området, fortsätter hon. Och vi vet att det inte fungerar så bra, stormsnäckor och krabbsnäckor parar sig inte särskilt gärna med varandra. Så allt hänger nu på mellansnäckorna!

Vår tid är ute; nu väntar en hel forskningsstation på professor Johannesson.

Nu väntar snäckorna de också. På vågskvalp som ska ge fukt åt snigeln i sitt skal. Tålmodigt har de uthärdat veckor av sol och torka där de sitter på stenarna. Ner under vattenytan vill de inte, generationers samlade erfarenhet har skapat insinkt om att hungriga krabbor väntar.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.