Emil Ólafsson sitter uppkrupen vid sitt mikroskop och studerar prickarna som guppar i en plastbytta. Bredvid ligger ritblocket med noggranna skisser på de pyttesmå djurens munnar. Några är rovdjur med kraftiga käkar, andra är stillsamma algdrinkare. De flesta är långa och smala för att kunna slinka runt i de trånga gångarna mellan sandkorn och lera på stränder och i havets bottnar.

? De är mycket fascinerande djur, säger han.

Emil fick sin första kontakt med dem på en strand med svart lavasand på hemön Island.

? Ingen visste om det fanns liv i denna extrema miljö, men jag fann massor och mitt intresse var väckt, säger Emil Ólafsson.

Det här är djuren mittemellan. De är för små för att synas, men är ändå inte mikroorganismer. 1941 märkte forskaren Mare när han sållade sand för att titta på större djur, att de allra flesta djur slank igenom. Han klumpade ihop alla djur i en viss storlek och gav dem det gemensamma namnet meiofauna, mellandjur.

Först på 1970-80-talen började ekologer använda sig av meiofauna i experiment och den forskningen är i dag stor i många andra länder, men Emil Ólafsson på Stockholms universitet är en av Sveriges få forskare som kan säga något om våra stränder och bottnar.

? Meiofaunan är mycket viktig att känna till, eftersom den påverkar hela Östersjöns system, säger han.

På en enda kvadratmeter Östersjöbotten kan det finnas tio miljoner djur. Allra vanligast är rundmasken som brukar vara 90 procent av djuren. Därefter kommer kräftdjuren och som trea musselkräftan.

Tidigare trodde man att meiofaunan var en återvändsgränd i havens energisystem. Näring som hamnat nere i sedimentet skulle vara förlorad. Men dagens forskning visar att även bottnarnas dolda djur är en viktig del i Östersjöns näringsväv, bland annat som algätare och föda för lite större djur och fiskar.

Syrebrist är ett stort miljöproblem i Östersjön och eftersom de här djuren hela tiden lever i bottnarna är de utmärkta att studera. Det har visat sig att rundmaskarna klarar nästan hur låga syrenivåer som helst medan kräftdjuren, som är så viktig fiskföda, är mycket känsligare.

Det finns många fördelar med att forska just på meiofauna. Det är lätt att få med sig många djur till labbet. Dessutom har djuren kort livslängd och det ger forskarna resultat snabbt.

Nackdelen är given. För att få ut vettiga data måste man kunna arterna. I marina miljöer som i Skottland där Emil gjorde sin doktorsavhandling, finns 200 olika rundmaskar, lika många hoppkräftor och lite färre av de andra grupperna.

? Men här i Östersjön finns faktiskt bara ett 20-tal rundmaskar att hålla reda på, säger Emil.

För den som vill hitta nya arter är meiofaunan rätta stället att börja. Det mesta är outforskat. Troligen finns det miljoner olika rundmaskar, men bara 10000 är beskrivna.

Och djuren finns inte bara i bottnar och på stränder. De finns överallt. I dricksvattnet och till och med inne i våra kroppar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.