Fåglarna har yrt runt rönnbärsträdet utanför fönstret till mitt arbetsrum också denna dag, med dunen i spjärn mot vinden, oroliga, störda, de har lyft och försvunnit, återvänt, lyft igen.
Rastlösa, otåliga.

Nu har blåsten lagt sig en smula och kråkorna har slagit sin sista lov över tallarna. Nästan alla är borta – en är kvar, en ensam gråsiska, hane, vackert tecknad i sin arts färger. Dagen är över för gråsiskor, ändå har han stannat. Jag synar honom i kikaren, han är nära, inte mera än femton steg från fönstret där jag sitter, en vanlig och mycket vacker fågel och egendomlig i sin ensamhet. Han borde inte vara kvar, han har inte reagerat som de andra på skiftningen i dagsljus, den lätta infasningen av grått, han tänjer på en gräns, är en utbrytare här i trädgården. Och jag inser att arbetet är nedlagt för resten av dagen. Ingenting är för stunden viktigare än att betrakta denna ensamma gråsiska – så länge han är kvar ska också jag sitta här.

Kanske är han en berättelse.

Ingenting är för stunden viktigare.

Man ser en fågel och något rörs upp inom en. Det är inte nödvändigtvis enkelt att säga vad, men efteråt bär man den med sig, upprördheten, genom dagarna. Det handlar knappast om minnen i vanlig mening, snarare lägen man råkar in i, osäkrade lägen som man saknar språk för ? de är åtminstone svåra att beskriva på begripligt vis. Något har satts i rörelse inom en, man är invärtes upprörd eller lycklig utan synbart skäl, en fågel bara ? upprörd, man är ensam om det, och fortsätter lugnt med sitt liv.

Den amerikanske poeten Leonard Nathan har skrivit en bok om det här läget, En vänsterhänt fågelskådares dagbok. Det är en bok om fåglar, men mera om fågelskådare, och mest en bok om just den bok han är i färd med att skriva och läsaren i färd med att läsa ? boken som ska ge en förklaring till den lycka man emellanåt kan förnimma vid sammanträffanden med fåglar.

Jag inser att jag vill försöka förklara hur det kan komma sig att en bekvämlig man plötsligt befinner sig långt hemifrån, i ett nattomhöljt kärr, på jakt efter en liten fågel. Och jag inser också att om jag ska lyckas formulera detta så krävs det mer än att enbart komma dragande med rationella skäl. För min upplevelse är sådan att den trotsar rationella skäl och det sunda förnuftets språk. [?] Jag blir tvungen att använda mig av poesin, denna uråldriga konstart som visat sig så användbar för att uttrycka den betydelse och den kraft som fåglarna har i våra liv.

Leonard Nathan kallar sin upplevelse av fåglarna för lycka, men lycka är ändå ett för litet ord, det ger inte rättvisa åt egenarten i hans erfarenhet. Därför hittar han ett annat ord, epifani ? ett stort ord ur religionens sfär som anger en plötslig gudomlig uppenbarelse, eller sekulariserat: en plötslig inblick i tingens innersta hemlighet, en ordning större än människans.

Ingenting är för stunden viktigare än gråsiskan i skymningen därute, men ordet epifani har jag nog inget behov av, upprörd får räcka. Det finns en diktbok med det ordet i titeln, skriven av en annan fågelkunnig poet, Bengt Emil Johnsons Upprört. Jag bläddrar på måfå ? det blir sidan 29:

En skatas hickande flykt
är verklighet. Det är
sanning att den slår sig
ner, tanklöst. Och det
har aldrig hänt förut.

Jo, så är det. Skatorna har man sett flyga så många gånger att det öppnar för mycket exakta iakttagelser ? som att flykten är ?hickande?. Det är just den sortens formler som gör artbeskrivningarna i Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige så igenkännliga, fågeln och upplevelsen av fågeln i samma ord, saklighet och dikt sammanfaller. Skator har man i faggorna hela tiden, det är inte dem man avsiktligt spanar efter ? men kanske är det just dem man kastar ett extra getöga mot, de häxlika, opålitliga, rent av en smula farliga skatorna. I dikten är skatans flykt ?verklighet?, och det är ?sanning? att den slår sig ned, tanklöst. Det är vardagligt och inte mycket till epifani kan man tycka ? ändå har det aldrig hänt förut. Liksom det aldrig mera ska hända, inte just den fågeln, just nu sedd av just den människan. Det är ett tillfälle av närvaro, som inte låter sig infogas i något annat sammanhang än sitt eget, det enastående. Dikten säger med mild stämma, att: har man inte fattat detta, har man inte fattat någonting.

Ett upprört nu.

Och Leonard Nathan har något att tillfoga.

På ett ställe i En vänsterhänt fågelskådares dagbok får han frågan av en ornitologvän om det är fågelberättelser han skriver. Det är ingen orimlig fråga. Berätta om djur ? inte minst fåglar ? har folk ägnat sig åt sedan myterna började framsägas. Men han hinner inte samla sig till ett svar, innan de blir avbrutna av någon i sällskapet som upptäckt en fågel i terrängen, som kräver uppmärksamhet. Först efteråt formulerar han sitt svar för sig själv, och mera till boken än till den undrande vännen ? boken som inte innehåller fågelberättelser, inser han.

– Ursula?, säger jag långt efter det att hon gått, ?vad jag menar är att fåglar inte har några berättelser. Det är ? nästan ? själva poängen. Att de inte har några berättelser är en av de egenskaper som vi borde uppskatta mest. När vi betraktar dem får vi då och då en glimt av en annan värld, vars invånare inte släpar på långa kedjor av orsak och verkan. När fåglarna flyger, flyger de alltid just nu, obehindrade av sorg eller det förflutna eller förhoppningar inför framtiden. [?] De lever helt och fullt i nuet, och för att lära känna vad de är, inte hur de har blivit vad de är, måste man ibland helt och hållet leva med dem i nuet.?

Nuet – en närvaro där man ingår i självförglömmelse, utan minne, historia. Det är motsatsen till vetenskapens empiri. Det är att stiga in i detta som aldrig har hänt tidigare och aldrig ska hända igen.

Det finns en sekvens i Falkens öga, Mikael Kristerssons film om tornfalkarna i Skanörs kyrka, som spetsar till frågan om fågelberättelser. Falkens öga är en poetisk film, och knappast bara för de vackra bildernas skull, utan lika mycket för att den saknar berättarröst. Den är en ?stum? film. Tornfalkarnas häckningsbestyr spelas upp inför kameran, okommenterade, synbarligen på fåglarnas egna villkor ? befriade från ideologi, moral, identifikation ? sådant som kännetecknar just berättelser. Sekvensen jag tänker på kommer ungefär mitt i filmen när de sex tornfalkungarna, som man fått följa sedan de kläcktes, hunnit växa till sig och mörkna i dunet. De ligger på bohyllan i kyrktornet, tätt samman, de är ett gytter av skallar, ryggar, vingstumpar ? svåra att särskilja från varandra. Och man noterar, osäkert först, sedan allt mera övertygat, att en av dem saknas, att en av dem har försvunnit ? att de är fem bara.

Man är i fåglarnas ?nu?.

Och det är inte längre detsamma.

Något har förändrats oväntat, och oväntade förändringar är berättelser. Men filmen vill inte berätta, inte på det viset, den håller sig till sitt perspektiv. Likväl sitter man där som betraktare, och saknar inte bara en tornfalkunge, utan också en människa som förklarar.

Skälet till denna saknad är enkelt.

Förlusten av en unge är just sådant som naturskildringar, litterära som filmiska, gärna uppehåller sig vid, berättar om. Skapelsens sätt att hantera sina ungar tillhör det som kan göra naturen obeboelig för oss, det som djupast kan provocera vår trivsel som medvarelser. Därför ?måste? vi göra berättelser när vi erfar den olust som de döda ungarna framkallar hos oss ? sentimentala eller sammanbitet vetenskapliga förklaringar. Bruno Liljefors formulerade en gång saken i enkel klartext:

Man kan resonera så: Låt ungen falla ned. Det finns flera, och de starkaste och bästa för rasen bli kvar.

Ja, men det är ju min unge det var frågan om.

Mikael Kristersson kommenterar inte den döda tornfalkungen. Han låter kameran gå och fångar i bild det som finns att fånga ? ena stunden sex ungar, nästa fem. Han väljer fåglarnas synvinkel, inte vår, och för dem handlar det om fem befintliga ungar, inte om en obefintlig sjätte. Han kan vara förvissad om att historien ska berätta sig ändå, i betraktarnas stilla sinne, när de har börjat räkna på fingrarna ? tre, fyra, fem ??

Han praktiserar det som Leonard Nathan gör till en tes: fåglarna har inga berättelser.

De har ögonblick, av vilka vi bevittnar somliga.

Falkens öga skiljer sig från annat i svensk naturfilm i ett par avseenden. Den är inte sentimental eller dramatisk, den gör inte anekdoter av fåglarna och den heroiserar inte sin upphovsman. Detta sammanhänger med att den är tyst, att ingen mänsklig röst tolkar filmens bilder åt oss. Det är betraktarens sak att förstå (eller inte förstå) skeendena som visas. Mikael Kristersson skildrar kyrkan och dess närmaste omgivning som biotop, livsmiljö för fåglar och andra ? starar, kajor, mesar, svalor, sparvar, liksom katter, hundar, hästar, bilar och andra maskiner. Och människor. Biotopen har en akustik, en mängd likvärdiga ljud, fåglarnas röster och människornas, tamdjurens och motorernas ? alla meningsbärande i sina sammanhang, men bara tornfalkarnas röster är överordnade. Falkarna är de som ?berättar? med sina olika läten, och det är ur deras synvinkel som många av filmens scener är återgivna ? från viloplatserna på kyrktornet, eller från luftrummet över strandängarnas jaktmarker.

Så förhåller det sig.

Och ändå inte helt.

Inte heller Mikael Kristersson vill avstå från att berätta något mera än bara om ögonblicken i tornfalkarnas häckning. Granskar man hans film lite närmare faller den ut i ett par tre särskilda kapitel, som inte bara bestäms av fåglarnas liv, utan lika mycket av människornas. Tre kyrkliga ceremonier äger rum under filmens gång, och skildras som vår arts rituella beteenden, obegripliga för tornfalkarna. Men inte för oss, naturligtvis. Ceremonierna upprättar ett slags underförstådda parallellhandlingar i filmen, som på skilda sätt kommenterar tornfalkarnas tillvaro, låt vara utan ord, men ungefär som en berättarröst skulle kunna ha gjort det.

Först en begravning.

Snön har smält undan och våren har kommit. Tornfalkhonan har redan värpt sitt första ägg. I solljuset över kyrkogården är gamla människor sysselsatta med sina näras gravar i en rutinmässig och fridfull omsorg. Ljuden som tränger in i falkarnas värld är klockklang och fågelsång, diverse läten ur sävlig mänsklig verksamhet, och för ett kort ögonblick: en avlägsen siren. Den är bara ett av bakgrundsljuden medan falkhonan värper, och man noterar den knappt när den kommer. Men efteråt är det svårt att inte förbinda sirenen med en ambulans, och med den enkla begravningen som äger rum nedanför tornfalkarnas bohål. Filmen flätar omärkligt samman fåglarnas äggläggning med en anonym bortgång ? till en mänsklig berättelse om den enskildes slut och den oavlåtliga pånyttfödelsen.

Därnäst en konfirmation.

Flocken av konfirmander som tågar över det krattade kyrkogårdsgruset i fotsida vita kåpor har en komisk likhet med tornfalkungarna i deras vita dun ? men likheten leder också till ett slags skärningspunkt mellan fåglarnas och människornas värld i filmen. Medan kyrkorgeln spelar psalmer och de unga människorna (utanför bild visserligen, men vi vet ju vad som sker) med större eller mindre allvar bekräftar sin tro på den kristne guden genom att ta del av den heliga måltiden ? kommer tornfalkhonan med en sork till sina ungar, som hon hackar upp med sin skarpa näbb i filmens mest närgångna bild av blod och inälvor ? brödet och vinet, köttet och blodet. Motsats, eller samma sak? Det går knappast att utläsa, men filmen öppnar sig här för rätt långtgående tydningar, långt utanför fåglarnas mentala revir. Det är dessutom i den därpå följande sekvensen som tornfalkungarna har blivit en färre ? vilket också kastar en obarmhärtig fråga tillbaka till skaran av konfirmander: vem av er ska snart ha dukat under?

Sista ceremonin är ett bröllop.

Scenen är den klassiska, med en nervöst väntande brudgum och en brud som kommer skyndande i sista stund. Bröllopet äger rum samtidigt som tornfalkungarna för första gången lämnar bohyllan och gluggen i kyrktornet, för att pröva vingarna. Detta är en vacker avrundning i filmen ? ungarna som flyger ut en efter en, på samma sätt som den inledningsvis noterade varje nytt ägg som honan värpte, ett efter ett. Ungarna har räknats in och räknats ut, en cirkel är sluten. Också här utgör bilderna ur fåglarnas och människornas liv ett slags kommentarer till varandra: i samma stund som tornfalkarnas häckning är fullbordad tar en ny familjebildning vid, den mänskliga ? och fortplantningen i skapelsen går vidare.

Leonard Nathan skrev att vi ?för att lära känna vad de är? ibland helt och hållet måste leva med fåglarna i nuet, vilket är poesi, inte berättelse. Sant är att av våra skilda språkbruk har poesin lärt sig mest av fågelsången. Samtidigt riskerar hans tanke naturligtvis att förlora sig i en tröstlöshet av definitioner ? ?poesi?? ?berättelse?? Emellanåt kan man helt enkelt tänka att naturskildrarna med sina försök till berättelser om faunan i obevakade ögonblick kan ge upphov till nya berättelser om oss själva, nya formler för något i vår mänskliga identitet som kanske bara blir åtkomligt i mötena med de i grunden främmande ? de som här kallas fåglar ? ögonblicken när något rörs upp inom en, som man annars varken har ord för, eller riktig kunskap om, men som man också består av. Kanske det som Bengt Emil Johnson i en dikt har kallat ?den urminnes Ingen?.

Men gråsiskan då?

Fågeln som fick sätta den här texten i rörelse?

Varför var han så viktig?

Knappast på grund av någon epifani, men alldeles säkert för att han avvek ? bokstavligt, när flocken drog vidare till nattkvisten. Han steg fram ur arten och var en individ. Jag betraktade honom i kikaren medan han ryckigt förflyttade sig, flög upp i rönnbärsträdet och tog mark igen. Han blev väl en lite oklar berättelse ? om den ensammes sårbarhet, kanske var han bestämd att hamna i klorna på sparvugglan, eller grannens katt. Eller kanske skulle han dra fördel av avvikelsen, fördelen av ett rikligare näringsintag, kanske skulle han klara sig bättre än andra gråsiskor och på sikt förändra något i artens förhållande till dagsljuset. Men ingenting av detta var skälet till att jag satt där och betraktade honom. Det var inte vad jag kände igen. Arter är ett slags modeller och individerna stämmer ju aldrig riktigt med modellen, inte ens bland gråsiskorna. Individerna påminner en om att man inte känner dem. Kanske är det också därför man kan bli upprörd, eller lycklig, när man får syn på dem ? för att de påminner en om vad man själv är: typisk och obegriplig. Jag satt i fönstret till arbetsrummet och såg honom plocka bland fröna och något rördes hela tiden upp inombords ? något som jag tvekar att kalla ?jag?. Gråsiskan försvann, och återvände, skymningen djupnade allt mera. Sista gången jag tyckte mig se honom var han ett torrt asplöv, ryckigt i blåsten över mossan.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.