Bokskogen är folktom men inte livlös. Axeltorpsbäcken trillar vårfull nedför höjdkurvorna och fyller ravinen med ljud. Den berättar om platserna den kommer ifrån, säger Sven Hernborg.

Hör du inte? Den berättar om den stora mossen uppe på Hallandsåsen. Och om strömstaren som var nere och dök i bäcken i vintras.

Vi har följt ravinen medströms genom pelarsalen av släta grå bokstammar till en liten platå där bäcken får tid att breda ut sig till ett lugnvatten, ett spegelblankt öga i skogen med gyllengul iris och lite skum i ögonvrån.

– Här tycker han om att sitta och spela.

Sven Hernborg berättade viskande om den här platsen redan när han på telefon lovade visa mig Hallandsåsens natur:

– Ska du ha lilla vännen med dig?

Nej, hustrun ska inte följa med, svarade jag.

– Bra, sa Sven. För vi ska till ett ställe där hon inte kan följa med. En bäckravin där det finns en näck. Den näcken är en jävel på att spela. Han lockar kvinnorna till sej.

Jag skulle till Hallandsåsen för att skriva om den natur som eventuellt hotas av tunnelbygget, jag skulle besöka naturreservat och Natura 2000-områden, jag hade skaffat mig Banverkets miljökonsekvensbeskrivning och inhämtat tabeller över rödlistade mollusker och skorplavar.

Och så står jag här vid Axelstorpsbäcken och hoppas få en skymt av ett sagoväsen.
Det blir så ibland. Man möter någon som får en att titta åt ett nytt håll.
Jag mötte Sven.

Sven Hernborg är 72 år och har rört sig i de här markerna i hela sitt liv. När han var sommarbarn hos morfar i Segelstorp var Hallandsåsen ett vilt främmande land att utforska från cykelsadeln, och invånarna ett gåtfullt folk. Vid varje gärdesgård började en ny dialekt.

Första gången Sven hörde näcken spela i Axeltorpsbäckens ravin var han några år över tjugo. Och olyckligt kär.

– Den flickan var det vackraste jag sett. Jag hade känt henne sedan andra klass i småskolan.

Han står tyst en stund och tittar ner mot lugnvattnet. Sen rycker han upp sin kamera.
– Den är ju så vacker den här bäcken. Jag får ta ett kort till.

Sven kunde ha valt att visa Lyabäcken. Den bäckravinen är mycket mer värdefull, säger de som räknat rödlistade arter. Men han valde Axeltorpsbäcken och det säger förmodligen något om Sven Hernborgs natursyn. Det är inte så att han saknar intresse för naturvetenskaplig artjakt. Tvärtom finns det få som vet mer än han om sällsynta lavar och annan svårsedd natur på Bjärehalvön. Men han är också en människa som låter sig hänryckas, och Axeltorpsbäckens ravin ? som tagen ur scenografin till en romantisk kostymfilm ? är en fin plats att ryckas hän på.

– Det finns inte en bättre plats än denna för att hålla gudstjänst med sig själv. Man kan göra det i kyrkan också, men här känner man sig lite annorlunda – på ett bra sätt. De flesta har inte sett; de har inte upplevt detta.

Så är det. De flesta har inte upplevt detta. Några hundra meter bort far folk förbi längs landsvägen och kring Bjärehalvöns sju golfbanor och på restaurangerna och tennisbanorna i Båstad är det knökfullt. Men här är det tomt. När Sven Hernborg går hit träffar han mycket sällan någon annan. Det må vara bra när man ska hålla mässa med sig själv, men egentligen är det väldigt farligt, menar han.

Och medan Sven Hernborg står i Axeltorpsbäckens ravin och pratar börjar ett mönster klarna. En helt annan hotbild tar form än den jag väntade mig att finna när jag kom hit laddad med fakta om Banverkets stora projekt.

Däremot går det inte att helt förbise det jättelika byggprojekt som förmörkat himlen över Bjäre i många år. Det var ju så att det skulle byggas en tunnel, och man förstår varför när man passerar den järnväg som i dag slingrar sig över åsen genom den vackra Sinarpsdalen. Detta är Västkustbanan som ska förbinda Norge och den svenska Västkusten med Malmö och kontinenten och konkurrera med E6:an om godstrafik och passagerare. Hallandsåsen är dess värsta flaskhals, tågen får inte köra fortare än 70-90 kilometer i timmen här. Sven pekar ut Skäggans kurva, döpt efter den skäggprydda banvakterska som bodde här för hundra år sedan. Om henne sägs det att hon mildrade sin fattigdom genom att kräva inofficiell tull av de förbipasserande tågen som segade sig uppför motlutet. Om de inte gav henne koks smorde hon in rälsen med fårtalg, och då kom de inte ur fläcken. Än i dag har tågen problem vid Skäggans kurva om det ligger mycket våta löv på rälsen.

Om det funnes en dubbelspårig tunnel genom åsen skulle 24 tåg i timmen kunna trafikera linjen istället för tre-fyra. Tillsammans med andra förbättringar på banan skulle man kunna korta restiden mellan Göteborg och Malmö från tre och en halv till två timmar. Det var så man tänkte på Banverket. Men tunnelborren havererade nästan omedelbart, och när man övergick till att spränga sig fram började det 1,7 miljarder år gamla gistna urberget läcka som ett såll och grundvattnet strömmade ut. När man försökte stoppa läckaget blev djur och människor istället sjuka av giftig akrylamid från tätningsmedlet RhocaGil. Fiasko staplades på fiasko.

Sedan dess har en svårforcerad flora av utredningsmaterial tagits fram och nu har slutligen domstolsväsendet sagt sitt och tunnelbygget återupptas i sommar efter sex års uppehåll.

Även Sven Hernborg har tagit sin beskärda del av fajten mot tunnelbyggets miljökonsekvenser. Ändå finns det som sagt något annat som skrämmer honom ännu mer än både RhocaGil och grundvattensänkningar – och det är vad som ska hända med en natur som förlorar kontakten med sina människor.

Jag tänker på vad naturfotografen Staffan Andersson, barnfödd strax söder om åsen och med studio mitt på Bjärehalvön, sade när jag bad honom beskriva Hallandsåsens natur:

– Bortglömd natur, sa han. Mer än något annat är det bortglömd natur.

Han har traskat runt i åtskilliga dagar i skogar och bräsken på åsen utan att se en enda medmänniska.

Sven Hernborg pratar om samma sak när han står där vid Axeltorpsbäckens ravin och önskar sig mer folk i skogen.

– För att rädda naturen måste den exploateras av både turister och infödingar. För vem ska annars bilda opinion nästa gång platsen ställs inför ett hot? Vem ska säga ifrån om reservaten inte sköts utan får stå och växa igen?

Det här gäller förstås vacker och värdefull natur överallt, men kanske speciellt på ett ställe som Hallandsåsen som alltid varit lite eljest. Omvärlden tycks alltid ha levat med ryggen mot åsen. Den var något man bara korsade om man var tvungen. Folk som bodde däruppe fick vara ifred och sköta sig själva. På gott och ont. På gott – det finns mycket gammalt vackert kulturlandskap kvar på åsen som har rationaliserats bort på andra håll. Men också på ont. För det räcker inte att någon har genomkorsat detta område med lupp i hand och räknat arter och skickat summan till Bryssel. För att en bit natur verkligen ska bevaras krävs att någon – helst många – älskar den och är beredda att slåss för den.
Till exempel någon som gick där en gång och sökte tröst när han var olyckligt kär. Någon som är så fäst vid sin plats på jorden att han kan höra näcken sjunga där.

Sven Hernborg kör mig längs de nästan osannolikt krokiga småvägarna uppe på åsen. Vi går bland fornåkrar, hålvägar och bronsåldersrösen vid Stora Nötte. Vi stannar vid Lya ljunghed och han berättar om hur det kommer att se ut senare i sommar, när ljungen blommar:

– Det är en dag när man inte behöver ifrågasätta sin existens, då använder man alla sina sinnen.

Det är inte de enskilda arterna som gör naturen viktig för Sven Hernborg, utan hur naturen berör honom. Samt dess sätt att ge kontakt bakåt, till vårt eget förflutna.

– Bjäre är ett landskap som minns sina människor. Ingenstans i Sverige finns så många bronsålderslämningar. Men när man bygger till exempel en golfbana här sopar man bort landskapets minnen, och tiden måste börja om igen.

Så står vi till slut på Slottet. Den är en av Bjäre Naturskyddsförenings fyra slåtterängar på Hallandsåsen, inte mycket mer än en rund glänta kringvuxen av en törnroshäck av alskog, men den är en ark för arter som inte längre finns någon annanstans i Bjäre. Det var Sven som drog fram Slottet ur glömskan för femton år sedan, men idag är det många människor som månar om den här platsen, som röjer, fagar och slåttrar den. Sven tar fortfarande, trots att han är pensionerad från sitt lärarjobb sedan sex år, emot skolklasser som får räfsa och ta del av ängens hemligheter.

Slottet är en mycket välinventerad äng. Man kan följaktligen beskriva den genom att säga att här samsas 120 kärlväxter, 85 mossarter och 24 sorters snäckor på en mycket begränsad yta. Man kan också bara lyssna när Sven Hernborg berättar.

– Först på våren klär hon sig som en brud, i vitt, med vattenklöver och småvänderot. Sen kommer orkidéerna, då blir hon lite prålig. Sen kommer ängsvädden och då är hon fantastisk, för då kommer alla fjärilarna. En drottning kan inte ha ett finare diadem!

Gräver man sig ner i torven här i ängen (vilket Bjäre Naturskyddsförening låtit experter göra) hittar man förkolnat trä. Analyser visar att det är rester av en brand i övergången mellan järnålder och medeltid. Det var då människan röjde skogen här och anlade äng för första gången.

Alla som sköter den här ängen beträder alltså mark som människor vårdat i tusen år. Det är en fin kedja att vara en länk i. Jag tror att han tänker det, just nu. Stegen är en smula osäkra och kläderna ser stora ut på hans kropp eftersom han har förlorat mycket vikt på senare tid. Men han ser väldigt lycklig ut.

– Det här är bättre än aktier och sommarhus. Det är det finaste jag lämnar efter mig till mina barn.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.