Omtumlande möte

Det är inte ens femtio år sedan allt började.
En företagsam fiskare i San Diego slog upp ett handskrivet plakat på kajen med texten "See the Whales - 1S". En ny affärsidé var född. Idag kan man skåda val i nära sjuttio nationer.

Skribent Charlotte Permell

Valsafarin har utvecklats från ren skådning till ett helt spektra av möjligheter; simma med delfiner, paddla kajak med späckhuggare, eller hjälpa forskare med fotoidentifikation och hydrofonavlyssning.

Jag är själv en av de hängivna som haft lyckan att spendera åtskilliga både semester- och arbetsdagar i gungande båtar på jakt efter utblås.

Allt från blåvalar utanför Island till breachande knölvalar vid Hawaii, och många oförglömliga upplevelser runt om i världen däremellan.

Men min tveklöst mest exklusiva sighting – den hade jag för två somrar sedan i Bohuslän.
Strålande sol och lätt vind möjliggjorde för en gångs skull segling ända ut till Väderöarna. Lagom loja efter en lång dag till sjöss satt vi och slötittade ut över vattnet när det plötsligt blev fart på maken.
? Fram med kikaren, där, där!!! pekade han ivrigt och jag hann uppfatta en rund rygg som hastigt gled upp över ytan. Mystiskt. Visserligen hade vi sett mängder med knubbsälar under dagens lopp, men det här var nåt annat. Om igen, en blank rygg och så ett ljudligt pustande med kondensen glittrande i solen.

Klentroget tittade vi på varann. Kunde det verkligen vara möjligt?

Ett nytt pustande längre föröver, och den här gången hann jag förnimma både fena och blåshål. Ingen tvekan – det var en tumlare!

Jo, för vi har ju val också i Sverige. Den bortglömda valen.

Ändå är det bara några decennier sedan som tumlarna var vanliga långt in i badvikarna, både på öst- och västkusten. Äldre människor kan berätta om regelbundna tumlarmöten i Stockholms skärgård och stora flockar som drog fram i Öresund.

Det var då det.
Idag är tumlaren en raritet. Visserligen fridlystes arten redan 1973, men har oavbrutet rasat i antal även efter det. Tumlaren är ännu ett offer för den moderna fiskeindustrin – tiotusentals av dessa små valar har drunknat genom åren i olika fiskeredskap.

Jag ringer Julia Carlström, doktorand vid zoologiska institutionen vid Stockholms universitet för att få färsk statistik på tumlarens status.

Allt som finns att tillgå är en inventering från sommaren 1994, då antalet tumlare i hela Skagerack, Kattegatt och Danska Bält tillsammans uppskattades till 36000 djur.

Året därpå flyginventerades Östersjön. Resultat: inga tumlare överhuvudtaget norr om Öland. Antalet söder därom antogs uppgå till kanske 600 djur.

Populationen i Östersjön är idag så svag att den klarar en förlust på max ett djur om året. Trots det finns fortfarande inget åtgärdsprogram för arten.

Det märkliga är tystnaden.

Det skrivs spaltmil om hoten mot vargstammen, om den försvinnande fjällräven, om den tynande vitryggspopulationen.

Men tumlaren har vi tappat, utan ens en krusning på ytan.

Vi lever i en tid när intresset för valar och delfiner vuxit till närmast feberartade proportioner. Vi köper delfinsäker tonfisk, adopterar späckhuggare och fördömer den norska vikvalsjakten. Hundra miljoner kronor har satsats på att rädda Willy och nära nio miljoner människor betalar varje år för att åka på valsafari nånstans i världen.

Men den lilla tumlaren är ingen publik val. Även om dom fanns i större antal så kan man inte hoppas på mer än några snabbt förbiglidande ryggar och ett blygt litet utblås.

Eftersom ingen ser dom, så märker vi heller inte vad vi förlorat.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Charlotte Permell
Artikeln publicerades i