Ennie Stenmark vill börja med att visa Fisksjön. Här, vid den lilla sjön utanför Karlskoga, brukar hon och kompisarna i Natursnokarna spana på sångsvanar och knölsvanar. Vi klättrar upp i fågeltornen där man kan se ut över sjön.

? Här brukar Christer, vår ledare, montera upp sin stora tubkikare och då ser man fåglarna jättebra.br>
? Det var här jag lärde mig skilja på sångsvan och knölsvan. Sångsvanen har en gulare och rakare näbb medan knölsvanens näbb är mer orange med svart på.

Ennie har varit med i Natursnokarna sedan hon var sju år.
? Mina kompisar som började samtidigt har slutat, men jag fortsätter. Det känns som om jag blivit mer och mer intresserad av naturen.

? Jag har lärt mig att skilja på olika ugglors läten. Jag vet hur berguggla, pärluggla, berguv och kattuggla låter, säger Ennie och härmar en berguv.

Hon berättar om lägret vid Biologiska föreningens klubbhus vid Svinsjön.

? Då undersökte vi blodiglar, skräddare och vattenspindlar som vi hämtade ur sjön och lade i vattenfyllda bunkar.

? Och där vid sjön finns en jättestor sten. Den är många meter hög och från istiden. Man måste ha en stege för att klättra upp och den är så stor att det växer träd på den.

Ennie gestikulerar och hennes pigga blå ögon lyser. Hon slänger bak det långa ljusa håret som blåser i vinden.

Ennie är väldigt förtjust i djur, men tyvärr är hennes två äldre systrar allergiska, så det enda husdjur hon fått pröva är fiskar.

? Men jag ska i alla fall praoa i en djuraffär. Jag och min bästa kompis Lisa gick dit och frågade och då sa hon som jobbade där att det gick bra.

Ennie har just gått ut fjärde klass i Katrinedalsskolan. Förutom naturen gillar hon musik och teater.

? Jag är med i en rockskola där jag spelar trummor, säger hon och skrattar när hon slår sig ned på familjens altan.

Hennes goda humör är smittsamt.

? Mamma har lärt mig att ingenting blir bättre av att vara sur. Jag försöker se det positiva.

Ennie tar en mun av det glas mjölk som mamma Helen dukat fram, och så börjar hon berätta om den där morgonen som hon tycker var särskilt spännande.

? Det var när vi skulle på bäversafari vid sjön Möcken med Natursnokarna. Då gick vi upp jätte-jättetidigt, jag tror klockan var sex eller något för vi skulle ses vid sju. Vi hade stövlar och varma kläder på oss. Och jag hade en termos med varm choklad och wienerbröd med mig.

Så åkte vi iväg till sjön.

Hon gör en liten paus, som för att försäkra sig om att jag hänger med och så fortsätter hon:

? Vi satt alldeles tysta i början och väntade, men ingenting hände och då började alla småprata.

? Men då. Plötsligt. Då var det som en liten dallring på vattenytan och vi såg ett brunt litet huvud sticka upp!

Ennie är stolt över att hon sett en bäver i verkligheten.

Så börjar hon berätta om hur mycket hon tycker om vackra blommor och fjärilar.

? Och larver gillar jag, för de rör sig på ett så gulligt sätt. De är så ulliga och gulliga.

Ennie har varit ute i naturen så länge hon kan minnas.

? Varje år sedan jag var liten har jag varit i skogen och plockat svamp med farmor. Hon är mästare på att rota bland löven och hitta olika svampar. Kantarell, murkla, Karl-Johan och smörsopp och säger att svamp är det godaste som finns när farmor tillagar den.

? När vi är ute i skogen med farmor och farfar så grillar vi ofta. Vi sitter och myser och det luktar så gott.

? Då mår man bra!

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.