Vi svenskar är förmodligen världens mest fritidshusfrälsta folk. Vi flyttar ut till sommaren, till en lugnare och mer naturnära tillvaro.

Men kraven på standard, på utrustning och bekvämlighet tränger på också där. Det gäller inte minst toafrågan.

Vattentoaletterna har blivit norm för vad som är modernt. Men det är egentligen en bedräglig norm. Det finns ekologer som tycker att satsningen på vattentoaletter med tillhörande nät av avloppsrör var ett gigantiskt misstag. För även om våra spolningar passerar kommunala reningsverk hamnar onödigt mycket näring i sjöar och hav.

Nu kan man nog inte tänka sig torrtoaletter i stan, men när vi lever naturnära sommarliv borde det vara en poäng att använda sig av naturens egen mekanik i toaletten.

Stockholms skärgård är i dag en hårt utsatt miljö. Östersjön håller på att gödas ihjäl. Orsakerna är många, men den gödning som kommer från toaletterna är inte utan betydelse. Kommunerna som har ansvaret för avlopp och miljö har börjat uppmärksamma saken. Värmdö kommun, en av Sveriges mest fritidshustäta kommuner, har från och med 2001 förbjudit vattentoaletter i alla nya fritids- och permanenthus på skärgårdsöarna. På västkusten finns liknande lokala bestämmelser i några kommuner.

Förutom övergödningen är ett ökat uttag av grundvatten ett problem. Om grundvattnet sjunker ökar risken för saltvatteninträngning. Har det väl inträffat är det nästan omöjligt få tillbaka färskvatten.

Hur är då erfarenheterna från Värmdö? Miljö- och hälsovårdsinspektör Ingegerd Örnstedt berättar att också de som byggt nya permanenthus accepterar kraven med god min.

– Innan de ska igång och bygga visar en del motstånd. Men många som var tveksamma till torra toaletter har faktiskt ringt efteråt och varit positiva.

Bland de fritidshusboende på Värmdös öar är den torra toaletten nära nog helt accepterad. Debatten om havet har förts så länge att medvetenheten om algblomning och övergödningen har satt sig.

– Jag har inte haft ett enda klagomål på torra toaletter med kompostering de 25 år jag arbetat med frågorna, säger Ingegerd Örnstedt.

Ingegerds råd till dem som är motvilliga till torra toaletter är att acceptera förutsättningarna, bli lite intresserad och undvika de små torrtoaletterna. De kan nämligen krångla.

Torra toaletter är billiga, dessutom lättskötta om de bara uppfyller vissa krav.

Ett fristående dass är en utmärkt lösning. Dassets princip är så här enkel: ”Det där” hamnar i ett rymligt kärl. När det är fullt låter man det stå. Efter ett halvår eller längre öppnar man tunnan och tar ut lite torr, luktfri matjord.

Hemgjort kretslopp. Enkelt.

En smart variant är ett dass med två hål och två tunnor, ett sådant som vi visar här. Man använder ett hål per säsong och låter samtidigt kärlet under det andra hålet få vila och efterkompostera.

Så här skulle det moderna och miljövänliga fritidshuset kunna vara ordnat. Ett torrdass med självkompostering
och en bra markbädd för infiltration av bad- disk- och tvättvatten.

Illustrationer: Peter Nilsson

För dem som vill spola funns det olika system som gör att man ändå kan kompostera. Den här
skiljer ut fekalier och urin med en cyklon. Urinet desinfekteras med uv-ljus.

Urinseparering i lite större omfattning kräver en nedgrävd tank.

Konsten att få en komposterande torrtoalett att fungera bra är att få en lagom blandning med vätska och fekalier (bajs). Det kan ta lite tid innan man fått in balansen. Stora kärl är mindre känsliga för störningar. Stannar förmultningsprocessen kan besvärande lukt uppstå.

Om alla springer på dass för alla behov blir det lätt lite för fuktigt. Då måste man tillsätta lite torrströ, (löv, tång eller liknande). En annan enkel åtgärd är att några av hushållets medlemmar (läs pojkarna) ibland skvätter lite diskret i omgivningarna. Då fungerar komposteringen i dasstunnan som en naturens suveräna maskin.
Ännu mer ekologiskt korrekt är det att separera urinet och ta hand om det. Urinet innehåller mycket mer av kväve, fosfor och kalium än fekalierna och är i sig ett utmärkt gödningsmedel. Urinet luktar kanske lite men är bakteriefritt och inte ohygieniskt. På morfars tid var det inte ovanligt att duktiga odlare spred urin på sina jordgubbsodlingar och bärbuskar, men det gjordes ofta i smyg.

I ett fritidshus som bebos någon eller några månader per år är urinseparering lätt att praktisera. Men urinseparering kräver som regel kommunens tillstånd. Kommunerna ser dock mycket olika på frågan. I Värmdö kommun tillåts urinseparering bara om man har egna odlingar på tomten.

– Och vi vill absolut inte ha det i skogen, då får vi en helt ny flora där, säger Ingegerd Örnstedt.

För några år sedan var urinseparering en ny och spännande trend. Flera av de större projekten som då sattes igång, bland annat i ekobyar och skolor, fick dock problem. Det var inte så lätt att vänja sig vid att ?pricka rätt? i stolen och det var inte helt enkelt att få bönder eller odlare intresserade av att ta hand om den uppsamlade urinen. Transporterna blev för dyra.

På sina håll drivs dock frågan med framgång vidare. I Tanums kommun på västkusten är urinseparering ett krav i alla nya hus med vattenklosetter utanför de kommunala avloppsnäten. Husägaren tvingas installera en tank på minst tre kubikmeter i marken.

I området finns några jordbrukare som får betalt av kommunen för att samla upp urinet. Kommunen anser att man gör en ekologisk vinst av att slippa urinet i reningsverket.

I fritidshuset kan man relativt lätt själv skapa ett eget lokalt kretslopp. De små mängder som hamnar i toaletterna kan tas om hand i den egna täppan.

Det finns en rad olika torra lösningar för fritidshuset. Man kan ha torra toaletter såväl inne i huset som i ett separat hus. Vill man ha en torr toalett inne bör man ha plats för ett större kärl under huset. Många gånger är det lättare att placera kärlen i ett fristående hus.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.