Det börjar lukta SM-guld i Karlstad. Färjestad har precis slagit Södertälje i den fjärde finalmatchen i ishockey. Det är den 21 mars 1986 och en ung skogsarbetare kör sin vita BMW upp mot skogshygget vid Bjurberget norr om Torsby. En bit in på den nyplogade skogsvägen står en varghanne. Föraren stannar till. De flesta i samma situation hade troligen suttit tysta för att få en glimt av skogens mest mytomspunna rovdjur. Någon hade kanske slitit upp en kamera, fumlat med linsskyddet i försöket att föreviga ögonblicket. Mannen i BMWn väljer att agera på ett annat sätt. Han rusar dieselmotorn och kör rakt mot vargen. Vargen börjar springa, först lugnt, sedan desperat. Steglängden ökar och är snart uppe i tre meter. Snövallarna på båda sidor hindrar honom från att fly undan, kanske förblindas han tillfälligt av strålkastarljusen. Efter 150 meter kommer bilen ifatt och träffar bakifrån, ryggraden bryts omedelbart. Snön färgas röd av varmt blod. Mannen åker därifrån, men ångrar sig senare och kommer tillbaka. Vargen är ännu inte död, den ligger i kramper vid sidan av vägbanan och tuggar i sig trampdynor och klor i sin smärta. Bilägaren kliver ur och drämmer ett trubbigt föremål i huvudet på den skadade vargen, skallbenet krossas och allt blir tyst i skogen. Den svenska vargstammen har blivit ett djur fattigare.

Händelsen i de värmländska skogarna i mitten av 1980-talet är på flera sätt synonym med den illegala jakten på varg i Sverige som helhet. Värmland har flera gånger varit scen för grymma jaktbrott. Att använda fordon i jakten är heller ingen ovanlighet, även om det vanligare är snöskoter. Det faktum att mannen friades trots ett omfattande utredningsarbete hör också till bilden. I Sverige har bara en person blivit straffad för grovt jaktbrott på varg under de senaste 20 åren.

Mellan åren 1983-2003 har Sveriges Natur funnit 14 fall av illegal jakt på varg, vilket motsvarar cirka 14 procent av dagens vargstam. Ännu fler djur har under samma period försvunnit spårlöst.
Den illegala jakten handlar inte längre om enskilda händelser där tillfället gör gärningsmannen. Allt talar för att tjuvjakten mot varg till viss del är organiserad och målmedveten. Vissa uppgifter tyder även på att svenska och norska tjuvjägare samarbetar för att effektivt kunna täcka av området kring gränsen.

Radiomärkta vargar försvinner utan minsta spår. Nu byter forskarna gamla radiosändare mot nya för att inte tjuvskyttar ska kunna pejla in dem. Ett dyrt och mycket svårt arbete.

Sändare ger forskare viktig information om vargars beteenden och rörelsemönster. Men på senare år har tjuvjägare skaffat egen pejlingsutrustning för att lättare spåra sig fram till djuren. Enligt siffror från Svenska Rovdjursföreningen har drygt tio radiomärkta djur försvunnit mellan 1999-2002. I några fall kan det handla om varg som vandrat iväg eller vargar som blivit dödade utan att de pejlats.
? Men från hösten 2000 vet vi att det förekommit olaglig pejling av varg. Det har vi sett med egna ögon, säger Olof Liberg, koordinator för vargprojektet Skandulv.

För att stärka det genetiska materialet hos vargstammen är det viktigt med nytt blod, men de vargar som vandrar in från Finland till svenska Norrbotten har ingen lätt resa framför sig.

– Vi kan se deras spår ett tag, sedan bara försvinner de, konstaterar han.

Uppgifter som Olof Liberg själv presenterat vid vårens rovdjurssymposium i Vålådalen visar att så många som 50 vargar kan ha tjuvskjutits de senaste fem åren. Nu måste forskarna byta sändare på alla märkta vargar för att skydda dem från tjuvskytte.

– Arbetet är både tidsödande och pengakrävande. Det kräver massor av flygtimmar i helikopter. En varg som blivit märkt en gång, är mycket svårare att märka igen. Den gör allt för att fly undan helikoptern, säger Olof Liberg.

Jaktbrott är svåra brott att utreda. Varg skjuts i storskogen, där det kanske är tio mil till närmaste polisstation och oftast finns inte några vittnen. Många samhällen har också en tyst lojalitet som försvårar polisens arbete.

? Det finns politiska signaler om att polisen ska ta jaktbrotten på största allvar, men i dag ligger denna brottslighet utanför samhällets kontroll, säger Erold Coleman i Uppsala som är en av landets mest erfarna poliser när det gäller jaktbrott.

Polisen har tecknat en gärningsmannaprofil för den typiske tjuvskytten. Det är en man med stort jaktintresse i åldern 25-60 år som klarar att söka upp, döda och sedan bära ett större rovdjur genom skogen. Under sina jaktår har han hunnit skaffa sig många jaktvänner. Om något eller någon inkräktar på hans rätt att utöva jakt blir han arg och känner sig hotad och upplever rovdjuren som konkurrenter till sina villebråd. Han är rätt kallhamrad och samtidigt en risktagare.

? Det är min absoluta uppfattning att tjuvjakten har ökat de senaste åren och då särskilt på varg, säger Erold Coleman.

I Dalarna har polisen inlett förundersökningar i först fem fall av misstänkt illegal jakt på varg och sedan ytterligare två i mars 2003. Omständigheterna i ett av fallen är mycket känsliga. I januari 2002 hittades en kula intill ett vargspår strax utanför Nyhammar. Spåren i snön tyder på att vargen blev beskjuten, men undkom. Det har tidigare funnits misstankar om organiserad tjuvjakt i Dalarna, men polisen vill i nuläget inte berätta så mycket.
? Vi kan konstatera att det har försvunnit vargar. Men hur de har försvunnit och när vill jag inte gå in på, meddelar miljöutredare Anders Stikå vid Dalapolisen.
Det handlar om Nyhammarsvargen, fem fall av djur med radiosändare och ytterligare ett fall som polisen inte vill säga någonting om. Åklagaren har valt att inleda förundersökning i alla sju fallen.

? Generellt sett är det svårt att binda en gärningsman vid ett jaktbrott. Men vår förhoppning är att lyckas i åtminstone något eller några av de sju fallen, säger Anders Stikå.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.