Filmblick in mot gården

PORTRÄTTET

Han har fått oss att lära känna stirriga skator och jagande falkar. Nu öppnar Mikael Kristersson den lilla världen för filmpubliken. Långfilmen Ljusår handlar om livet i den egna trädgården.

Artikel 2003-4 Mats Hellmark

Det dröjer inte många minuter vid fikabordet i Mikael Kristerssons trädgård innan huvudpersonen i Ljusår dyker upp. En sensommarvirrig geting gör en lov över wienerbröden. En talgoxe landar vid det stillsamt porlande fågelbadet. Det doftar mognad från buskar och köksland. Mitt i salladen står ett kamerastativ, lätt nedåtriktat.

Fokus är inriktat på närnatur: ekosystemet i den egna trädgården, knappt 800 kvadratmeter stor.

- Det är en utmaning att hålla sig inom den här lilla ramen och ändå visa vilken fascinerande mångfald som ryms, säger Mikael Kristersson.

- Trädgård är trend nu, men ofta som prydnad, ett slags designad grej. För mig är det framför allt liv. Årstidsväxlingar, kretslopp. Mullkänsla.

I filmen rör sig kameran inne i trädgårdens värld som om den vore en av organismerna. Vi får följa med in i holkar och getingbon. Ända in till det mikroskopiska livet i komposten.

Vi går en sväng runt inspelningsplatsen. På 1600-talshusets vägg klänger fikon och vinrankor. I buxbommen döljer sig ett gömsle för ostörda närstudier av småfåglar. Ett vindspel klingar sakta. Från bakgården kacklar hönorna.

Miljön, mitt i det äldsta Falsterbo, är onekligen speciell. Flyttfågelsträcket går rätt ovanför, flera olika falkar och en glada har passerat bara under vår korta fikastund.

- Ibland har vi skruvar på 500 ormvråkar rakt upp. Men det är egentligen inte det spektakulära jag vill skildra, utan den dagliga naturkontakten. För den behöver man inte alls bo så här. Det kan vara vilken mexitegelvilla som helst. Eller ett hyreshus, bara det finns trädpartier och grönska.

Filmen kommer förmodligen upp på biograferna i vinter. Mer än tio år har arbetet tagit, med avbrott för andra filmer. Men Kristersson är mannen som går sin egen väg. Som filmare har han mer eller mindre skapat sin egen genre: lågmälda naturskildringar utan speakertext och dramatiserande musik. I långfilmsformat, mot bättre vetande.

- Egentligen var det bara ett experiment när Pica Pica gick upp på bio 1987. Först fanns det bara en enda kopia. Sen gick filmen ett halvår på Fågel Blå i Stockholm.

Pica Pica skildrar livet runt ett gigantiskt skatbo mitt i Vällingby centrum. Stadens ljud knyter ihop och ger struktur. Fåglarna rör sig obekymrat bland bilar och människor. Ändå var motivet inte lättfångat.

- Skator är observanta, har koll på allt. När jag riktar kameran mot dem förstår de att jag inte är någon vanlig flanör. Jag fick filma rätt mycket med min folkabuss som gömsle.

Grinden från bakgården leder ut i ett sandigt skogsparti. Vi går en stig mot havet, förbi Falsterbo gamla kyrka. Just som vi kommer ut på stranden seglar en tornfalk ut över de låga träden.

I Falkens öga (1998) följde Kristersson ett tornfalkpars häckning i Skanörs gamla kyrka. Han filmade från gömslen inne i tornet och under kyrktakets tegelpannor, följde med ut i jaktmarkerna med folkabussen. Återskapade till och med glidflykt över strandängar och dykningar med hjälp av en ?flygmoppe?.

De långa tagningarna och friheten från speakerkommentarer öppnar för egna associationer hos åskådaren, eget tänkande. Samtidigt kan greppen kännas obekväma för den som vant sig vid snabba klipp och hårdare styrning.

- Ibland väljer jag att provocera för att få in tittaren i mitt tempo. Filmen har en ganska lång inledning som säkert får en del att sucka. Men sen känns resten snabb.

Och visst gick filmen hem, både hos kritiker och publik. Hittills har den setts av mer än 800 000 människor och fått ett antal priser. En period sålde videoversionen mest av alla titlar hos distributören Triangelfilm.

- Egentligen handlar Falkens öga lika mycket om människor, men ur falkperspektiv, menar Kristersson.

På tillbakavägen passerar vi fågelstationen, ett ställe där Mikael vistats mycket, särskilt i yngre år.

Med flyttfågelsträcket över huvudet var det lätt att bli fångad. Han var med och bildade den lokala SNF-kretsen Falsterbonäsets Naturvårdsförening på 70-talet, då striden stod het kring vägbyggen i hotade miljöer.

- Vi fick bra uppslutning. Sen dess har stora områden exploaterats. Men ibland har vi lyckats vara en motpol. Många naturresurser vore förlorade i dag om inte vi kämpat för dem.

Filmandet började som en följd av naturintresset. Ett TV-team kom till Falsterbo för att spela in ett barnprogram om natur. Mikael var ett av barnen i rutan.

- Jag tyckte de missade allt som var intressant. Då föddes tanken på att filma själv.

Först lånade han en 8 mm-kamera av en kompis, men som 15-åring hade han lyckats skramla till pojkdrömmen: en fjäderdriven Bolex 16 mm, samma modell som Jan Lindblad brukade använda.

En film om sälparadiset Måkläppen för Malmö-tv blev inkörsporten till regiutbildning i Stockholm (1973-75).

Egentligen trivs han inte med att placeras i fack som naturfilmare. Inspirationen kommer lika mycket från spelfilmare som Tarkovskij och Troell, och mycket av den naturfilm som rullar på TV i dag är han kritisk till. Engelska och amerikanska produktioner, ofta späckade från början till slut med häftiga scener, information och actionskapande musik.

- Man blir ganska trött på det uppjagade efter ett tag. Jag tror många känner att något inte stämmer.

I värsta fall blir effekten en ställföreträdande naturupplevelse. Själv vill han hellre locka publiken att gå ut på egen hand.

- Man får inte glömma att människan i högsta grad är natur. Naturen finns där vi finns - vi är också en del. Det kan låta som floskler. Men kanske kan man visa det. Förmedla en känsla.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.