Kryss för blåstjärt och rosenstare

Min väg till naturen - I vår serie där unga personer berättar om sitt intresse för djur och natur
är det dags för Gotland. Där bor tvillingarna Magnus och Mats Svensson.

Artikel 2003-4 Erica Lodin

Magnus och Mats Svensson spanar i kikare ut över Östersjön. De är tysta och alldeles stilla. Kanske ska de just i dag få syn på något ovanligt. Kanske en stäpphök, rent av?

Vi befinner oss på Faludden på sydöstra Gotland, några kilometer från Öja där de 14-åriga tvillingbröderna Mats och Magnus Svensson bor. Här har de tillbringat många tidiga lördag- och söndagmorgnar.

- Vi brukar cykla iväg vid sex på morgonen, berättar Magnus. Det är bäst attskåda tidigt på morgnarna. Då är det stilla och man ser flest fåglar. Mats nickar och tillägger:

- Ibland är vi trötta, och då kan det bli bråk om vem som ska bära tuben. Den är rätt tung.
Tuben är den stora tubkikaren värd 6 000 kronor som de tjänat ihop själva genom att jobba åt farfar Magne som bor i huset intill på gården Rudvier Öja.
- Vi har planterat och rensat ogräs och så har vi hjälpt till med morötterna, löken och potatisen, säger Magnus.

Magnus och Mats har varit intresserade av fåglar i sju år. I dag är de Gotlands ornitologiska förenings yngsta medlemmar. Det började när de fick följa med en kompis pappa runt Hoburgen. Han är jätteduktig på fåglar. Gnistan var tänd. Mats och Magnus började skåda på egen hand och de fick sin första kikare, den enklaste varianten.

I dagboken från 1997 står det att läsa "I dag såg jag en obestämd sångare, troligen en gransångare." Fem år senare, i augusti 2002, skriver de "Såg en ung vitvingad tärna vid Stockviken. Den stannade där ungefär en timme." Båda skrattar när de bläddrar i dagboken och jämför kunskapsnivån.
- Den vitvingade tärnan är rätt ovanlig. Det var kul, säger Mats.

Vad är det som är så lockande med fågelskådning?

- Det är spänningen. Man vet inte när man har turen att se en sällsynt fågel, säger Magnus och berättar om blåstjärten de såg för två år sedan.

- Och rosenstaren vi såg för fyra år sedan, säger Mats och skiner upp. Det dök upp många fågelskådare, en del långväga ifrån, i hopp om att även de få en glimt av rosenstaren.

Mats och Magnus har rest en del, bland annat till Halland, och fågelskådat. Men de tycker båda att det är bättre på Gotland. Mer öppet, nära havet och inte så mycket folk.
De turas om med tubkikaren. Nu är de tysta igen. De står på strandängen intill stenmuren. Framför dem öppnar sig havet. Förutom vindens sus och vågskvalp hörs fågelkvitter. Så här kan de stå, timme efter timme.

- Man ser, men man lyssnar lika mycket, säger Mats. Just nu hör jag bland andra sånglärkan och rödbenan.
- Och jag har sett ett tjugotal fåglar den här stunden, säger Magnus.
Han visar i tubkikaren, och jag ser gråtruten som tuggar i sig mat. I tuben utspelar sig naturens skådespel på nära håll.

- Tiden går jättefort, säger Mats. Helt plötsligt ska man hem och äta. Väl hemma tittar de i fågelböcker och läser om arter de sett. Gotlands övriga natur bryr de sig inte så mycket om. På somrarna, när de skådar som mest, växer gulmåra, renfana, blåeld och vildmorot längs cykelvägen till havet. Men den rika växtligheten eller kalkstenen finner de inte särskilt intressant.

De hjälper till en hel del hemma på gården där de bor med mamma Birgitta, pappa Dan, 22-åriga systern Martina och 18-årige brodern Torbjörn. Magnus brukar sköta om djuren. Han ger korna, lammen och hundarna mat. Mats gillar mest att köra traktor.

- Vi blir nog kvar här på Gotland, säger Magnus. Det är bäst att skåda här.
Nu när hösten kommer hoppas de få se en stäpphök. Härfågeln står också högt upp på önskelistan.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.