Optimism sprider sig

För 30 år sedan kastade det allt surare regnet en hotfull framtidsdom över Sverige. Vad har egentligen hänt sedan dess?

Artikel 2003-5 Carl-Axel Fall

En vårdag 1972 upptäckte människor längs Anråseån i Bohuslän mängder av döda öringar efter stränderna. När vårfloden passerat låg det också tusentals skal av flodpärlmusslor på land.

Strax stod det klart. Fiskdöden berodde på att smält snö fyllde åbrädden med surt vatten. Fisken chockdödades av surstöten.

Försurning var inte obekant, men just detta dramatiska förlopp var något nytt. Händelsen inträffade alldeles innan den stora miljökonferensen i Stockholm hölls och blev en väckarklocka.

Fenomenet dök sedan upp i andra åar. Försurningslarmen kom tätt. Snart skulle våra vatten tömmas på fisk, jorden bli obrukbar och skogen dö.

Det har runnit mycket vatten i Anråseån sedan dess. Surt vatten, men med tiden ändå allt mindre surt. Efter många kalkningar av ån och dess omgivningar plus en långsam minskning av svavelutsläppen har fisken kommit tillbaka. De fåtaliga havsöringar som räddades på 70-talet vårdades och är i dag en livskraftig stam. Mörten har återkommit. Lax från Göta älv har irrat sig in och etablerat lekplatser i mindre ågrenar. Anråseån lever igen.

Är detta en solskenssaga?

- Nej, försurningsproblemet kommer att finnas kvar, men utvecklingen går åt rätt håll.

Det säger Christer Ågren som varit drivande i det försurningssekretariat som bildades av bland andra Svenska Naturskyddsföreningen 1982.

Regnet är inte lika surt längre. Ändå finns det områden där överbelastningen fortsätter ? där det sura nedfallet är större än vad naturen tål. Enligt en offentlig bild var andelen överbelastad areal i Sverige 60 procent 1980. 1997 hade den minskat till 22 procent och den kommer år 2010 att vara cirka 13 procent. De värst drabbade områdena ligger framför allt i sydväst; Bohuslän, Halland och Västergötland/Dalsland.

- Där kommer vi att behöva kalka länge än, säkert 40-50 år framöver. Där är regnet surt och marken känslig. Det gäller också några andra områden i landet, säger Christer Ågren.

Från att ha varit en av miljörörelsens mest engagerande frågor är i dag försurningen främst en fråga som hanteras på vardagar mellan klockan nio och fem. Men det var från början en folklig opinion i Sverige och senare också i Tyskland som drev på politikerna. I dag är medvetenheten stor i de flesta europeiska länder. Undantagen är exempelvis Spanien och Storbritannien. Där finns fortfarande kolkraftverk som var för sig sprider mer svavel än vad som släpps ut totalt i Sverige.

Men skäl för optimism finns. Från 2008 ska de stora utsläpparna gradvis försvinna från Europa enligt ett EU-direktiv. Åtgärden är en följd av att europeiska miljöorganisationer gick samman och krävde insatser.

Att frågan ännu har ett hyggligt driv beror på att hälsofrågan i allt fler länder kommit upp på dagordningen. Sjukdomar som uppstår till följd av partiklar och marknära ozon kräver åtgärder.

Hur ser då framtiden ut?

Christer Ågren tror inte att frågan är löst då heller, men han känner en viss optimism.

- Om vi tar växthusgasfrågan på allvar minskar andelen fossila bränslen. Detta tillsammans med fortsatt skärpta utsläppskrav gör att vi kommer att ha ett betydligt bättre läge runt 2020.

Anders Wilander på Institutionen för miljöanalys på SLU i Uppsala lyfter också gärna fram det positiva i utvecklingen.

- Det är glädjande att se att vi kan påverka miljön genom åtgärder. En del av återhämtningen har hittills gått fort, men i fortsättningen går den långsammare. I känsliga områden måste vi ordinera albyl långt fram i tiden.

Försurningen handlar i dag allt mer om de kväveföreningar som finns i avgaser och gödselmedel. Det är ett mer svårlöst problem.

- Vi måste nu ta reda på var det lönar sig att minska försurande utsläpp och var det lönar sig att kalka, säger Anders Wilander.

I de övre delarna av Anråseåns avrinningsområde finns än i dag sjöar som är helt fisktomma på grund av försurning. Hans Hultberg, professor i biogeokemi vid Chalmers och IVL, har följt utvecklingen.

- Många arter och fiskbestånd, framför allt i Västsverige, har slagits ut helt. Med kalkningen har man fått tillbaks en del av dem, men arter återkommer inte av sig själva. Lägre djur som musslor, maskar och skinnbaggar kommer i många vatten aldrig tillbaks. Flygande arter har lättare att komma igen när pH:t förbättras.

I Mellansverige och i Norrland är det inte alls så många utslagna bestånd. Där är marken inte lika skadad av surt nedfall och aluminiumhalterna är lägre. Det är just aluminium i kombination med syra som orsakar fiskdöden.

I Sverige kalkas sjöar och vattendrag för ca 200-250 miljoner kronor om året. Hans Hultberg tycker att man ska överväga att i fortsättningen bara kalka i Sydvästsverige.

Han tycker inte heller att opinionen försvunnit i Sverige. Den drivs av sportfiskarna.

- Under 60- och 70-talen var de ointresserade av vattenvård. Men jösses vad de har lärt sig nu. Och de är många.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.