På 70-talet bad en forskarassistent Lena Kautsky undersöka Brunnsvikens vatten där Solnas orenade avlopp flöt ut.

– Sedan har jag aldrig riktigt kunnat ta mig upp från vattnet. Jag ser alldeles för många roliga problem och frågor att forska kring, säger Lena.

När hon växte upp i Göteborg och Fiskebäckskil var hon mycket ute i naturen.
Lenas mamma var en av de första Waldorflärarna och utövade pedagogiken även hemma. Lena pressade alger och lärde sig tidigt namnen på landväxter och det kunde egentligen ha blivit vad som helst inom biologin. Det blev marinbiologi.

Senare har livet naturligt delat in sig i tioårsperioder där 70-talet gick till övergödning, 80-talet till bottenväxter och 90-talet till de stora algerna. Men millennieskiftet gav något verkligt nytt som föreståndare för Stockholms Marina Forskningscentrum och Askölaboratoriet i Trosa skärgård. Ett jobb hon kan kombinera med forskning och det passar perfekt.

– När valet annars har stått mellan att studera eller arbeta, har jag alltid valt att fortsätta studera. Det är så roligt att hela tiden lära sig mer.

Den mest spännande upptäckten är en som ännu inte riktigt fått sin förklaring. En av Lenas doktorander undersökte hur båtbottenfärger påverkar blåstångens förökning. Snart märkte hon att tångens ägg och spermier släpptes fria i omgångar. Slumpvis verkade det som, ända tills hon tog fram en kalender och såg hur väl mönstret stämde med måncykeln.

– Blåstången verkar ha en biologisk klocka. Antingen påverkas den av månens ljus eller av gravitationsförändringar, men ännu har vi inte lyckats knäcka koden, säger Lena.

Kul, men kuriosa, kanske någon tänker, men just denna kunskap kan ha stor betydelse för denna art som är livlinan för nästan alla Östersjöns invånare.

Blåstången är nämligen bäst på att föröka sig i slutet av maj, just den tid då många slänger i sina nymålade giftiga båtar. Och när havstulpanernas larver, som är just dem man vill hindra, senare på sommaren fäster på skrovet har de mesta av gifterna redan klingat av. Blåstången har fått ta hela smällen. Efter upptäckten har Sverige förbjudit användningen av giftiga båtbottenfärger och försöker driva på de andra länderna att följa efter. Men arbetet går trögt och Ryssland har allra svårast att tänka grönt. Fast Lena tycker ändå att det har hänt rätt mycket i Östersjön de senaste decennierna.

– När forskare säger något i stor enighet ger det effekt, säger Lena och nämner flera ?hotspots?, miljövärstingar i Baltikum och Polen som i dag är borta.
Högt på Lenas miljölista står att ändra farleden förbi södra Gotland. Ryssland har ökat sin oljetrafik rejält och det är stora tankfartyg utan dubbelskrov. De ska inte behöva gå så nära, eftersom det finns bättre sträckningar.

– När det händer en stor tankolycka – jag säger inte om, utan när – kommer det att vara förödande för Gotland. Visst kan det ibland kännas tröstlöst att politiska beslut inte tas, där det helt klart är färdigforskat.

Lenas politiska önskenyhet är att Östersjön klassas som ett särskilt känsligt innanhav. Då skulle alla länder lättare komma överens om gemensamma regler och man skulle komma bort från känslan att på internationellt vatten gör vi som vi vill.

– Titta på fisket. Problemet är att fisk rör sig. I dag känner svenska fiskare att om inte de tar upp torsken så gör någon annan det i stället. Denna allmänningens förbannelse skiljer sig från skogsägaren som förvaltar för framtiden, antingen till barn eller till försäljning.

Askölaboratoriet har funnits sedan 1961 och i början handlade forskningen om att kartlägga djur och växter, för att senare inrikta sig på hela ekosystemet. Det tvärvetenskapliga sättet att studera blev något av en biologisk exportvara och gjorde Askölaboratoriet känt även internationellt. En viktig uppgift för hela forskarvärlden är att tala om för allmänheten vad man verkligen vet, tycker Lena.

– Kunskap får absolut inte bara ligga kvar i forskarens huvud eller i en vetenskaplig text. Vi har skyldighet att berätta, annars har vi helt krasst inte rätt att göra av med skattepengar.

– Och så fort man förklarar på ett begripligt sätt så säger alla ”jaha är det därför”. Alla vill göra sitt bästa för den miljö de älskar.

När Lena undervisar är hon mycket pedagogisk. Hon tar sig tid att grundligt förklara det som måste vara så självklart för henne. Och hon är lugnet själv.

– Egentligen är jag fruktansvärt blyg och satt alltid tyst i klassen. Jag har fortfarande rampfeber, men har lärt mig att se det som en teater.

– Sen har jag ett dumdristigt sinne. Om jag ser en svår utmaning, så måste jag anta den, säger Lena och skrattar.

Det sägs finnas ett stående skämt på institutionen i Stockholm för dem som planerar marina kurser: ”Vi skriver bara Kautsky som föredragshållare. Nån ska väl kunna komma”. Anledningen är att det kryllar av Kautskys. Lena Kautsky är gift med Nils, storebror Kautsky. Av fyra bröder har tre doktorerat inom marinbiologi.

– Våra två barn har däremot valt helt andra områden, långt från havet och miljöfrågorna. Men de kan förstås mycket om vatten, efter alla somrar på Askö och Tjärnö.

Medan Lena doktorerade blev hon mamma till en morgontidig dotter. Varje dag började klockan fem, men framåt nio somnade barnet i vagnen som precis gick in under laboratoriebänken så att Lena hann räkna sina växtplanktonprover.

Forskning, fritid och familj har naturligt flutit samman i Lenas liv. Hon har inte hunnit odla så många andra intressen. Men det finns ett projekt som ligger och väntar.

– Under resor har jag samlat garner i trevliga grå nyanser och jag har växtfärgat en del. Någon gång ska jag få tid att göra en klippvägg som en jättelik väggbonad.

Och trots att hon vet så mycket om Österjöns problem kan hon verkligen njuta av sina promenader.

– På sjuttiotalet stank Brunnsviken som ruttet ägg vid islossning. Död fisk flöt upp. Nu är det bättre, men jag önskar förstås att det ska gå fortare. Och jag har en inre övertygelse att vi kan lämna efter oss en Östersjö som barn och barnbarn också kan njuta av, säger Lena Kautsky.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.