Utsläpparnas julafton

För inte så länge var Sverige på hugget i klimatpolitiken. Hur blir det nu, när industrin slipper utsläppspressen och myndigheter ger upp de satta klimatmålen för trafiken?

Ledare 2003-5

I Sverige och inom EU har man ägnat klimatfrågan mycken möda de senaste åren. Det har funnits en uppriktig tro på politikens möjligheter att åstadkomma förändringar, ungefär på samma sätt som man lyckats vända försurningen. Att agera mot överutsläppen av växthusgaser har varit viktigt också för att påverka USA och Ryssland som helt ignorerar frågan.

Den svenska regeringen gjorde stora insatser för att ro Kyotoprotokollet i hamn för två år sedan. Det uppskattade vi i SNF. Men nu kan man börja tvivla på allvaret i klimatpolitiken. Fler oroande tecken syns i skyn.

Kommittén för flexibla mekanismer vill ge de energiintensiva industrierna gratis utsläppsrätter. Förslaget skulle ge en tilldelning skyhögt över de verkliga utsläppen och frontalkrockar med det svenska klimatmålet. Dessutom kommer företagen kunna köpa ännu mer utsläppsrätter på EUs klimatbörs. De senare kommer inte att räknas in i den svenska statistiken.

Vi har i och med handeln med utsläppsrätter lämnat kontraktet för den svenska klimatpolitiken. Därför bör miljömålen skärpas så att utsläppen av växthusgaser minskar med mer än fyra procent som är dagens mål.

Det är just i dessa dagar som gratistilldelningen av utsläppsrätter till den energiintensiva industrin äger rum. Kanske var det stress inför denna utdelning som lurade Scanraff att ta en genväg genom miljölagstiftningen inför sin tilltänkta utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil. Scanraff vill öka sina koldioxidutsläpp med 900 000 ton, vilket motsvarar 100 000 oljeuppvärmda villor. En snabb ansökan skulle göra det hela till ett rutinärende. Så blev det lyckligtvis inte.

Scanraff hävdar att utbyggnaden skulle göras för att tillverka miljöbensin som skulle sänka de globala utsläppen i motsvarande grad. Det nya bränslet skulle enligt Scanraff öppna vägen för nya bilmotorer i EU med bättre rening och mindre utsläpp av kväve- och koldioxid. Resonemanget låter vettigt och rimligt. Problemet uppstår när man menar att detta så kallade "miljöprojekt" skulle få en gräddfil i den svenska lagstiftningen och inte behöva göra en vanlig tillståndsprövning med en hederlig miljökonsekvensbeskrivning som grund.

Snarare visar erfarenheten att man bör hålla ett vakande öga på så kallade "miljöprojekt" med Hallandsåsen i färskt minne.

Nej, det enda rimliga är att Scanraff till att börja med gör en komplett miljökonsekvensbeskrivning så att miljödomstolen kan avgöra nyttan av investeringen och att bästa möjliga teknik kan användas. För det andra måste regeringen visa att denna utsläppsökning ryms inom det svenska klimatmålet. Ytterligare en möjlighet är att Scanraff köper utsläppsrätter i EU för de utsläppsökningar de kan komma att behöva.

Trots att kommunledningen i Lysekil är kritisk till SNFs agerande i denna fråga är vi stolta över att ha fått rätt i miljööverdomstolen. Det är viktigt att någon utomstående kan syna korten när näringsliv och övervakande myndigheter sitter för nära varandra.

Vi har också all anledning att agera för en mer framsynt klimatpolitik. När vi nu ser hur möjligheterna öppnas för företag att dribbla med utsläppsrätterna blir vi upprörda. Och inte är det bättre när det gäller trafikpolitiken. Där verkar regeringen vara helt handfallen. Det stabiliseringsmål som regeringen tidigare satt för transportsektorns utsläpp var lovvärt. Men nu har Sika, Statens institut för kommunikationsanalys, givit upp målet att inte öka utsläppen och sagt att vi kommer att få en ökning med tio procent till 2010. Slappt! Sika borde i stället ha tagit fram underlag för vad som krävs för att nollmålet ska nås. Det är ju framför allt trafiken som står för ökningen av växthusgaserna.

Inför kontrollstationen 2004 bör alltså Sveriges klimatmål i stället höjas. SNF anser att det ska skärpas från minus fyra till minus 15 procent till 2010. Vi kommer också med förslag som ska visa hur det ska gå till.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.