Tysfjorden är den idealiska platsen att studera späckhuggare på nära håll.

– De är så oerhört fascinerande; sociala, dessutom smarta, lekfulla och uppfinningsrika. Tiu Similä ler där hon sitter i kajutan på segelbåten Iolaire, som hon färdats med på Tysfjordens vatten under otaliga höstar och vintrar.

Sedan 1987 leder hon forskningsprojektet Norca (The norwegian killer whale project), som bland annat finansieras av svenska WWF och olika forskningsfonder. Tiu Similä har till och med flyttat från Finland till Nordnorska Vesterålen för att kunna vara nära sin arbetsplats året runt. 1997 skrev hon också en doktorsavhandling vid Tromsö universitet kring späckhuggarnas beteendeekologi.

Målet med forskningen är att lära mer om späckhuggarnas populationsbiologi, deras sociala liv, hur de pratar med varandra samt deras jakt- och vandringsmönster. Kartläggning av miljögifter är ytterligare ett arbete, som sker tillsammans med det norska polarinstitutet.

Ett nätverk av forskare och studenter följer varje höst och vinter späckhuggarnas och sillens vandringsvägar. Forskarna fotograferar ryggfenorna, vilka fungerar som ett slags fingeravtryck. Tiu och hennes kollegor har också placerat satellitsändare på några utvalda djur för att kartlägga vandringsmönstren under längre tid.

Det var den vårlekande sillens ändrade vandringsvägar som gjorde att späckhuggarna i slutet av 80-talet sökte sig längre in mot Tysfjorden. Fram till slutet av 60-talet övervintrade sillen i havet mellan Jan Mayen och Island, men beståndet har sedan sakta närmat sig den Nordnorska kusten, in i Ofoten- och Vestfjorden för att slutligen söka sig till djupen i Tysfjorden.

Närmare 600 miljoner ton sill söker sig årligen hit från oktober till januari. Det i sin tur lockar över 500 späckhuggare som är fördelade på mer än 25 flockar med olika beteenden.

Och sillen stannar allt längre för varje år som går. Den trivs i Tysfjordens bråddjup där den gömmer sig i stora stim. En ypperlig jaktplats för valarna. Under perioder kan det på en del platser finnas 150 meter djupa skikt av sill på mer än 200 meters djup. Så det finns lite att ta av.

– Karuselljakten de använder sig av är unik. Det är endast i Nordnorge och vattnen kring Island som späckhuggarna jagar på det här sättet. En fullvuxen späckhuggare äter ungefär hundra kilo sill om dagen. Det kräver en effektiv jaktmetod, säger Tiu Similä.

Späckhuggarna skiljer sig åt i jaktbeteende, beroende på var i världen de befinner sig. I Arktis och Antarktis jagar späckhuggarna säl som de välter ner från isflak och i Antarktis kan de ta pingviner. Späckhuggare utanför Valdezhalvön i Argentina tar sjölejon genom att kasta sig upp på stranden där de ligger och solar. På Crozet Island i Indiska oceanen jagar de sjöelefantkutar på samma sätt. De flesta äter dock mest fisk.

– När vi började vår forskning i slutet av 80-talet visste vi nästan ingenting om jaktmetoder och familjeliv. Vi har lagt pusselbit till pusselbit och börjat få en ytterst mångfacetterad bild av deras liv, tack vare fotoidentifikation och märkning med satellitsändare.

En fullvuxen späckhuggare måste få i sig 2,5-5 procent av sin kroppsvikt per dygn, vilket kräver en konstant och riklig tillgång på bytesdjur. Jaktframgången beror på skickligt samarbete och koordination mellan individerna i en flock. Den sociala organisationen hos späckhuggare varierar mellan olika populationer. Det vanligaste är matriarkala grupper med en stark äldre hona som ledare, där både honor och hanar stannar i sin moders flock hela livet.

Parning sker mellan flockarna, för att undvika inavel, och pappan finns alltså inte i ungens familjeflock. Flocken hjälps åt att ta hand om ungarna, något som är ganska vanligt hos sociala däggdjur i stabila grupper.

– Satellitsändarna har visat att vissa individer och flockar också kan göra utflykter på upp emot 160 mil under en kortare period av säsongen. Det är som om de kollar av sillens läge på andra håll, för att eventuellt finna nya jaktvatten.

Valforskningen väckte till en början stor misstänksamhet bland lokalbefolkningen. ?Nu kommer de svarta djävlarna och äter upp all sill? sa man till Tiu och förstod inte alls nyttan av hennes arbete. Men det har radikalt ändrats. Nu jublar ortsbefolkningen när valarna kommer. De har sett att späckhuggarnas jakt inte alls påverkar sillbeståndet och att de istället tillför något genom den ökande valskådningsturismen.

I Tysfjord finns också sedan många år tillbaka ett intimt samarbete mellan forskarna, turistnäringen och yrkesfiskarna.

– Vi är beroende av varandra, säger Tiu. Det finns alltid en kunnig forskare och guide med på valskådningsbåten för att fotodokumentera och informera. Före varje tur hålls dessutom ett föredrag på turistcentret kring späckhuggarna och forskningen. Det är ett praktexempel på gott samarbete.

Och insikten om ömsesidigt beroende och samarbete har lett till att Tysfjords turistcenter byggts ut inför denna säsong och det har tillkommit en permanent utställning om valarna och forskningen.

Men visst blir valarna i Tysfjorden störda emellanåt. En del privatbåtar låter mycket och en alltför närgången skeppare kan skapa oro.

– Dem vi samarbetar med är oerhört lyhörda och försiktiga. Det är ändå tur att säsongen är kort och att det krävs en hel del för att ta sig hit. Det gör att bara de riktiga entusiasterna reser till Tysfjord för att möta mina vänner i havet, säger Tiu Similä.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.