Livets mening måste väl ändå vara att flyga.

Nej, det är inte vidare miljövänligt, men så bra man tänker där uppe ovanför molnen.

För egen del tycker jag om att se ner på mitt liv och gråta en skvätt, över brustna relationer och vackra människor som jag mött och känner. Hur märkligt det än kan låta brukar det vara en ganska angenäm liten stund med mig själv, och för övrigt ser jag till att vara diskret, att inte besvära medpassagerare med mina känslor. Jag vänder helt enkelt ansiktet mot fönstret och ser ut.

Och trots att jag sörjer över det mänskliga livet, vår korta och rörande existens, kan jag känna mig ack så lyckligt lottad. Nog är det en förmån att bli berörd, att få syn på en ringlande livsbana i ett pärlband av utdöende generationer.

Senast jag grät i luften flög jag från mitt arbete i Tallinn till det skånska hemmet nära Köpenhamn. Det var en vardaglig eftermiddag, men när vår farkost nådde marschhöjd fick jag syn på något hisnande historiskt.

Därnere låg ett gråblått Östersjön, så stort att ingen ände syntes till. Som små, små stillastående prickar avtecknade sig handelsfartygen, de skepp som varje dag kommer lastade förbi Österlen och Öresund.

Varför jag anfölls av en så berusande känsla för vatten är svårt att säga. Men kanske hade det något att göra med skörheten i skönhet.

För i samma gråblå, väldiga innanhav sjönk några månader tidigare det kinesiska lastfartyget Fu Shan Hai. Det var i danska vatten utanför Bornholm, där fartygstrafiken går illavarslande tät. En ansenlig mängd olja läckte ut och närmade sig den svenska kusten. Österlens fiskare överlevde olyckan. Men vad hade hänt om det sjunkande skeppet haft tiotusentals liter olja ombord, som Prestige utanför Galicien?

Östersjön är ett känsligt innanhav med bräckt och syrefattigt vatten. Över detta vatten väntas den ryska oljeexporten inom den närmaste tioårsperioden öka till omkring 80 eller 90 miljoner ton om året.

Därmed ökar också risken för en olycka. En morgon kan bärnstenskusten ligga svart, den blonda sanden längs med Lettlands och Litauens stränder vara klibbig av en giftig vätska. Det är inget orealistiskt scenario med tanke på tät trafik, undermåliga fartyg och bristande språkkunskaper bland de besättningar som ofta seglar under bekvämlighetsflagg.

Oljan är Rysslands svarta guld, de intäkterna behövs i ett land som lidit fattigdomens och den kommunistiska rovdriftens alla kval. Men den ryska regeringen måste samarbeta med Östersjöländerna om högre säkerhetskrav. Och övriga länder måste få till stånd radarövervakning, lotsplikt och trafikseparering där riskerna är som störst för en olycka.

Över Finska viken går bärplansbåtarna på mindre än två timmar, mellan Tallinn och Helsingfors. Också det är en rörande resa.

Om våren och sommaren ligger vattnet spegelblankt och stilla, som en jättelik motorväg breder det ut sig. Konturen av ringmuren och gamla stan i Tallinn försvinner i den himmelsblåa horisonten, men i norr öppnar sig det rena ljusets Helsingfors.

Dessvärre har den finländska statens tekniska forskningsanstalt beräknat att risken för en olycka är betydande just i Finska viken, detta trots att säkerheten stegvis förbättrats. I Finska viken far hundratusentals kryssningsresenärer varje år på tvärs med stora mängder ammoniak, metanol och råolja.

I Finland har miljörörelsen i ett par års tid sysselsatt sig med de ryska oljehamnarna i Vysotsk och Primorsk, längst inne i Finska viken, dit isrännorna löper om vintern. Inte nog med att farlederna går genom känsliga naturområden, de ryska hamnarna tillåter undermåliga fartyg att transportera miljöfarligt gods.

Allt detta tänker jag på under en flygtur av oro och svallande känslor. Östersjön är ett urgammalt och älskat hav, utan evigt liv.

Landningen går bra denna eftermiddag och jetmotorerna slås av. Fullastade tankbilar far fram över ett vardagligt Kastrup.

Jag gråter inte längre, men innerst inne vet jag. Skyldiga äro också de som flyger.

Text: Tiina Meri

Tiina Meri är frilansjournalist, verksam i bland annat Baltikum. Hon har tidigare varit ledarskribent på Dagens Nyheter.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.