Ute i skogen utanför det lilla småländska samhället Aneby ligger Ekotopia AB, ett företag med en vision om att verka i samklang med naturen. Dess vd Johan Elwing har uppdraget att driva affärsmässig verksamhet utifrån begreppet uthållig utveckling. Det uppdraget är det inte många i världen före honom som fått. Samtidigt som Ekotopia kortsiktigt ska ge vinst, måste dess påverkan på omvärlden, naturen och samhället, vara långsiktigt hållbar.

Här, mitt ute i det gröna, hamnade jag i min jakt på vad som sker inom företags- och finansvärlden för att ta med naturen i räkenskaperna.

Företagens ansvar för vår värld ökar. 51 av världens 100 största ekonomier är multinationella företag. Avregleringen av ekonomierna i västvärlden leder till att politikerna lämnar över mer och mer av sin makt till finansvärlden. Lokala marknader blir till globala. För de enskilda länderna ersätts nationell reglering av internationella konventioner och Världshandelsorganisationen WTOs regler.

Bit för bit lämnar vi över ansvaret för samhället, vår kultur och natur, till företagen, dess VDar och styrelser.

Frågan är, tar företagen det ansvaret? För snart tio år sedan skrev Sveriges Natur om bankernas miljöansvar och om en grön börs. Det var då en helt ny och spirande tanke inom finansvärlden att penningen skulle kunna bidra till att styra utvecklingen i världen i en mer hållbar riktning. Vad har hänt sedan dess? Kommer den linjära ekonomin med sin kortsiktighet någonsin att kunna förenas med naturens långsiktighet? Har bärkraftiga företag som Ekotopia någon framtid?

– Hela havet stormar!En tjänsteman på regeringskansliet beskriver mycket träffande den bild jag själv redan fått av vad som händer på området. Intrycket är att det hänt enormt mycket på tio år. Förkortningarna och begreppen surrar kring företagsledningar och styrelser i en omfattning som inte hade någon motsvarighet på nittiotalet.

Förslagen till hur man ska gå till väga för att integrera kretslopp och socialt ansvar utgör ett myller av mångfald. Ett förvirrande myller, särskilt för en vd utan större kunskaper på området. Bara en surfning på internet en förmiddag lämnar en mättnadskänsla efter sig på metoder och erbjudanden om tjänster, rapporteringssystem och certifieringssystem med begreppet uthållig utveckling som grund. Här finns det verkligen en marknad.

Det engelska konsultbolaget Trucost, erbjuder exempelvis en metod för att mäta och redovisa företags fullständiga miljöpåverkan. Konsultföretaget Atkisson, med bas i USA och Sverige, erbjuder företag runt om i världen en metod att utveckla hållbara lösningar som de kallar the Accelerator. För att nå en bättre spridning certifierar Atkisson i sin tur andra företag i sin metod.

Det går att hitta mängder med liknande företag och organisationer, var och en med sin affärsidé, sin metod för att hjälpa företag att bli ?hållbara?. Ofta uttryckt i ett slagkraftigt namn med anknytning till syftet, eller helt sonika namngivet med en förkortning.

Ur detta myller av begrepp och förkortningar går det att vaska fram några som är mer allmänna och som håller samman ?hållbarhetsbranschen?: triple bottom line och SRI, social responsible investment. Det är också genom dessa begrepp jag får det första tecknet på vilken omfattning ?hållbarhetsarbetet? har inom affärsvärlden i verkligheten.

Triple bottom line innebär att ett företag i sin årsredovisning integrerar miljöredovisning och social redovisning med den ekonomiska. Tanken är att ett företag som vill vara finansiellt stabilt på lång sikt även måste se över sin miljöpåverkan och sin relation till de människor det påverkar och det samhälle där det verkar.

Revisions- och konsultbolaget Deloitte och Touche har tittat på de 30 största svenska företagens årsredovisningar 2002. Bara ett företag, KF, har gjort en triple bottom line-redovisning. Ytterligare fyra är på god väg att lämna en god helhetsbild av sin ?hållbarhetspåverkan?, medan de övriga gav ut en separat miljöredovisning, utan direkt koppling till det ekonomiska resultatet, eller ingen alls.

Social responsible investment är en samlande beteckning på en bransch som vuxit ganska mycket de senaste tio åren. Mest handlar det om etiska fonder, men resonemang om företagens ansvar gentemot miljön och det samhälle de verkar i får mer och mer fotfäste.

Det finns ingen sammanställning av SRI-fonder i Sverige i dag, men den allmänna bedömningen är att andelen ligger på kanske 2-5 procent. I England och USA har de kommit längre med en andel på 10-20 procent. Där har SRI-marknaden också gett upphov till några ?gröna? börser: Dow Jones Sustainable Index i USA och FTSE4Good (Londonbörsen). Börserna väljer ut företag utifrån egna kriterier som bygger på triple bottom line.

På Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm finns det lilla nystartade företaget Speace, som gör undersökningar av företags arbete inom ?hållbarhetsområdet?. Det fungerar lite som en sambandscentral, som försöker hålla sig informerat om allt som händer inom redovisningar och certifieringar för att sedan sprida sina kunskaper till företag i form av rapporter och till allmänheten genom föredrag och artiklar.

Dit går jag för att träffa Malin Speace, en av grundarna. Hon förkroppsligar en utveckling i riktning mot bärkraftighet inom ekonomin. Hon har nyligen tagit en master i sustainability vid universitetet i Bath i England och är därmed en av 500 personer i världen med en akademisk utbildning som kombinerar ämnen som ekologi och mångfald med nationalekonomi, företagens samhällsansvar, FN-kunskap, uppförandekoder med mera.

Det första jag får lära mig av Malin Speace är en ny bokstavskombination: CSR. Corporate social responsibility. Ordagrant betyder det företagens sociala ansvar. Malin Speace menar att det är det begrepp som börjar ta över efter ordet sustainability, ?uthållighet?. Alltså ett tredje mer sammanhållande begrepp bredvid triple bottom line och SRI. Mer och mer pratar man om socialt ansvar, företagen tillsätter CSR-ansvariga och så vidare.

Ur sin dator trollar Malin Speace fram en lista på de standarder, riktlinjer, rapporteringssystem och certifieringssystem som Speace dittills sammanställt. Det blir åtta tättskrivna A4-sidor. Mera myller alltså. Nästan allt på listan grundar sig på internationella principer i FN-deklarationer, som den om de mänskliga rättigheterna, olika internationella konventioner och på OECDs riktlinjer för multinationella företag.

Ur det nya myllret går det att plocka fram åtminstone en förkortning till, den fjärde, som hjälper oss att få en mer övergripande bild av CSR-arbetet i världen och i Sverige: GRI, global reporting initiative.

Enkelt uttryckt är GRI en modell för företag och organisationer att rapportera sitt CSR-arbete. Modellen räknar in hållbarhet ur ekonomisk, miljömässig och social synvinkel, och bygger alltså på triple bottom line.

GRI grundades 1997 av Ceres, en samling miljöorganisationer, investerare och företag som har det gemensamt att de arbetar för en hållbar framtid. Sedan de första riktlinjerna kom år 2000 har ett par hundra företag runt om i världen, varav 15 svenska, börjat använda GRI som underlag för sin CSR-rapportering. Alltså en inte särskilt stor omfattning ännu. Men det är den modell som har fått bäst spridning och som spås bli framtidens standard för årsredovisningar.

Det företag som bestämmer sig för GRI-modellen – i stället för att välja någon konsult, eller starta ett eget arbete – måste gå igenom en process på två år innan en första GRI-rapport kan godkännas.

Det händer alltså en hel del. Men det som händer har svårt att nå upp i företagen, in i verksamhetsplanerna och ut i räkenskaperna. Det mesta är frivilligt och ekonomin styrs bara av en enda regel. Den får inte gå med förlust. Att ta med hänsyn till råvaruuttag, belastning av miljön och hänsyn till kommande generationer kostar pengar. Och ännu har ingen av upphovsmännen till metoder och rapporteringssystem funnit den slutgiltiga lösningen på ekvationen att betala för den kostnaden och samtidigt behålla marknaden för varan. Blir varan för dyr är det ingen som köper den.

Ett samtal med två konsulter, Göran Garberg och Göran Gennvi, visar tydligt på den här svårigheten. Vi träffas på konsultcentret United Spaces på femte våningen i Münchenbryggeriet i Stockholm, där Göran Garbergs företag Corporate Mission delar utrymme med ett hundra-tal andra konsulter inom organisations- och företagsutveckling.

Här har jag hamnat i affärsvärldens förmak. I det öppna landskapet är det påfallande många ljusblå skjortor. Den stora lokalen präglas av en ständig rörelse av personer som går omkring och pratar i bärbar telefon.

Corporate Missions åtta konsulter hjälper företag att bli mer värderingsstyrda, med motiveringen att en hög moral ökar lönsamheten. Göran Gennvis företag Naturakademin, som finns i Åre, arbetar med ledarskaps- och grupp­utveckling med den centrala idén att genomföra sina kurser och seminarier på avskilda ställen, helst ute i naturen.

De båda Göran jobbar med hur den ekonomiska drivkraften ska kunna påverka företagen att bli mer långsiktiga, och därigenom även mer bärkraftiga.

– 2000-talets första decennium är en era för företagens samhällsansvar, säger Göran Garberg och förmedlar en inom konsultvärlden vanlig beskrivning av hur andan inom företags­världen förändrats över tiden:

– På 70-talet stod personalen i fokus. På 80-talet var det kunden. På 90-talet gällde aktieägarna. Och nu kommer alltså en företagaranda som innebär ett ökat ansvar gentemot omvärlden.

– Omvärlden kommer att påverka varje enskilt företag mer och mer och då måste företagen i sin tur lära sig att ta ställning till omvärldens krav och sedan stå för sitt ställningstagande. Företagen måste börja ta samhällsansvar för att överleva.

Men de båda konsulterna är inte optimistiska om att detta kommer att gå särskilt fort. För att tala konsultspråk befinner sig de allra flesta företag på det lägsta steget på den mentala stegen för företag: Kortsiktigheten. De röda siffrorna styr och visionerna kommer på undantag.

– Alla ledare är mycket medvetna om företagets kassa, säger Göran Garberg. Alla är livrädda för förluster. Lågkonjunkturen efter it-bubblan gör att företagen är mycket fokuserade på cash-flow just nu. Det kommer de säkert att vara även under 2004, spår han.

På Ekotopia träffar jag en vd som inte behöver nås av konsulternas hållbarhetsbudskap. Johan Elwing är utbildad ekonom, men hans tankar om att omvandla ett förlustbringande kommunalt miljöprojekt till ett affärsmässigt lönsamt aktiebolag med hållbar utveckling som grund blir till en spännande odyssé, som tar sin utgångspunkt inte bara i affärsmässigheten utan i lika hög grad i historien, filosofin och miljön:

– Hållbar utveckling är en kulturfråga, säger Johan Elwing och räknar upp en rad kulturer som av en eller annan anledning gått under: inka, egyptierna, romarriket. Kanske det vi upplever i dag är att vår västerländska kultur står på tröskeln till sin undergång.

– Men för första gången i historien har vi en möjlighet att föra vår kultur vidare. Med den kunskap vi i dag besitter kan vi omvandla den, göra den hållbar.

För att konkretisera tar Johan Elwing upp ett enkelt exempel som handlar om kvalitet och lång hållbarhet. Genom att utveckla hållbara produkter skulle exempelvis resursanvändningen kunna minskas radikalt. Det skulle bli dyrare för konsumenten, men å andra sidan skulle varan hålla så mycket längre.

– Om man visste att den spis man köper hade så hög kvalitet att den höll i generationer och kunde uppgraderas efterhand, skulle man då inte vara beredd att betala tre, kanske fyra gånger mer för den? frågar Johan Elwing retoriskt.

Aneby kommun hade högtflygande planer att bli en ”grön” kommun i mitten av nittiotalet. Ekotopia var tänkt att bli ett centrum för en hållbar utveckling, gästforskare skulle befolka byn av röda gäststugor och fylla den stora konferensbyggnaden med studenter. Och småföretagande inom området skulle lockas till kommunen.

Men de goda tankarna försvann i en virvel av kortsiktig planering. Pengarna tog slut. Ekotopia blev en konferensanläggning och en konsultfirma bland andra som erbjuder seminarier, miljöcertifiering och miljöutbildningar. Alltså en del av det redan surrande hållbarhetsmyllret i företagsvärlden. Som dessutom kostar kommunen miljontals kronor varje år att driva.

I Johan Elwings tappning ska den nuvarande verksamheten steg för steg omvandlas, från ett kommunalt projekt till ett bärkraftigt företag. Konsultverksamheten blir kvar. Liksom målet att skapa en mötesplats för en hållbar utveckling. Men det som måste till för att Ekotopia ska få leva vidare är att utveckla egna produkter som samtidigt som de ska gå att sälja ska bygga på tanken på en hållbar utveckling.

Längst har de kommit med en affärsmodell för lokalt producerad mat. Projektet, som finansieras med EU-pengar, har i stort sett gått ut på att försöka undanröja det storskaliga samhällets hinder i form av juridik eller ekonomiska regleringar. Målet är att skapa ett lokalt energisnålt system för distribution av kött och grönt.

En annan affärsidé är att tillsammans med konsultfirman Kairos i Stockholm utveckla en modell för omvärldsanalys som är lätt, billig och hanterbar för små och mellanstora företag. Ekotopia ska bidra med kunskapen om hållbar utveckling i modellen.

Om flera företag går samman och köper en gemensam analys har de råd, samtidigt som de för kanske första gången kan se lite längre in i framtiden, och därigenom även lyckas göra företaget bärkraftigare.

Men det kortsiktiga står i motsats till det långsiktiga, lika mycket för Ekotopia som för andra företag. På ett år måste Johan Elwing skapa balans i finanserna för att få chansen att driva utvecklingsarbetet med de bärkraftiga produktidéerna vidare.

I en bärkraftig ekonomi, i ordets verkliga betydelse, avspeglas även påverkan på naturen och människan på priset. Det som öder en naturresurs, som avverkning av tropiska skogar, rovdrift på fisk eller utarmning av jordar, leder till ett högre pris än på det som produceras i enlighet med naturens kretslopp.

Dithän är det mycket långt.

Inte heller politikerna visar någon vilja att återta något av det ökande ansvar företagen fått för vår värld efter de senaste tio årens avregleringar. Den svenska regeringens politik på området är att främja frivilliga internationella riktlinjer, som ILOs på arbetsrättsområdet, OECDs riktlinjer och FN-chefen Kofi Annans initiativ år 2000 Global Compact – som sammanför mänskliga rättigheter, arbetsrätt och miljö i nio principer för multinationella företag. I en vitbok 2002 fastställer EU att CSR-arbetet på företagen ska vara frivilligt.

Företagens nyvunna ansvar för en hållbar värld ligger helt i dess VDars och styrelsers händer. Och ska sanningen fram bryr sig nog de flesta av dessa inte särskilt mycket om det surr som når upp till dem från ?hållbarhetsmarknaden?.

Text: Lars Ringberg

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.