Smycket i bäcken

Det finns tusentals flodpärlmusslor i svenska bäckar och åar. Bara ett fåtal bär den eftertraktade skimrande pärlan. För hundra år sedan hotades musslan av lycksökare. Nu heter fienden försurning och skogsbruk.

Lennart Henrikson skruvar ihop den cylinderformade blå vattenkikaren, spänner fast de höga stövlarna vid höften och tar några långa kliv ut i det decimeterhöga kristallklara vattnet som hastigt försvinner bakom nästa krök. Han sänker vattenkikaren mot vatten­ytan. Med blotta ögat ser det ut som om botten är täckt av bruna stenar.

– Oj, här är alldeles fullt av flodpärlmusslor. Skulle jag inventera en sträcka på tio meter skulle jag säkert hitta flera hundra, säger Lennart Henrikson förtjust.

Han plockar upp en som är sju till åtta centimeter lång. Vi hinner precis se hur den snabbt drar in muskeln som djuret fäster sig med på bäckens botten.

Vi har färdats från Lilla Edet, på västra sidan av Göta Älvs dalgång, norrut i ett frodigt sommarlandskap och följt den gropiga grusvägen i lövskogen mot Väktorområdet, som gränsar till bohuslänska Bredfjället. Här är ett femtiotal sjöar samlade. Långt borta i öster sticker Hjärtums kyrktorn upp som ett stolt utropstecken i det kuperade landskapet.

Vi befinner oss alldeles ovanför en forsnacke, några stora stenar i bäcken gör att det strömmande vattnet sugs upp mot dem, virvlar runt och försvinner i ett litet vattenfall, bara någon decimeter högt. I Sollumsån har tidigare undersökningar uppskattat att det finns kring 4500 musslor.

– Här sker fortfarande en föryngring av musselbeståndet, eftersom vattenkvaliteten är god, säger Lennart Henrikson som är forskare i ekologisk zoologi. Numera arbetar han på WWF, Världsnaturfonden. Intresset för flodpärlmusslan har han haft i 30 år.

Första gången flodpärlmusslorna inventerades var i början av 80-talet. Då ville forskarna veta var i landet de fanns. Nu är de också intresserade av hur många det finns och hur åldersfördelningen ser ut. Musslorna räknas mycket noggrant på slumpvis valda tiometerssträckor. På det viset går det att uppskatta populationen. Om det är många nya musslor bedöms beståndet som livskraftigt.

Flodpärlmusslan har sedan sista istiden funnits i Europa, Nordamerika och Asien. Men i takt med ökad försurning och vattenreglering har musslorna minskat drastiskt. På många ställen har de helt försvunnit.

Försurningen gör vattnet giftigt, skogsbruket slammar igen bottnarna och musslan har ingenstans att slå sig till ro.

Flodpärlmusslan är akut hotad i Europa och numera rödlistad. Men i Sverige är den klassad som sårbar, och fridlyst sedan 1992.

– Sverige har ett internationellt ansvar för artens överlevnad. Överlevnaden i Skandinavien är god om vi hanterar musslan på ett smart sätt. Framför allt måste vi se till att vattendrag där musslan i dag finns inte försämras, menar Lennart Henrikson.

Hälften av bestånden har försvunnit de senaste 50 åren och där de fortfarande finns är antalet betydligt mindre än tidigare. På 80-talet ansågs musslan så värdefull och sällsynt att länsstyrelserna inte ville avslöja var den fanns. De var rädda att lycksökare skulle börja jaga den värdefulla pärlan som man med mycket tur kan hitta.

Det berättas många historier om pärlfisket. Förr i världen var det en binäring för skogsbrukarna. På vintern högg de timmer och på sommaren plockade de musslor. Riktigt skickliga kunde se utanpå om musslan innehöll den attraktiva pärlan. Musselskalets inre består av pärlemor och pärlan bildas genom att musslan kapslar in främmande partiklar och parasiter med pärlemor för att skydda sig. Men bara en mussla av tusen sägs bära det vackra smycket.

– Men jag tycker det är bra om många känner till musslan och dess biologiska värde. Då blir det en automatisk bevakning av den, säger Lennart Henrikson.

Helt klart har det skett en försämring för musslan. På många håll dör den ut och Lennart Henrikson uppskattar att Sverige i dag har 400 vattendrag med flodpärlmusslor. I bara en tredjedel av dessa sker en föryngring. Resten är så kallade levandedöda, där det visserligen finns musslor, men bara stora och gamla.

– I dessa vattendrag är alla musslor mer än fem centimeter stora, förklarar han.

Den äldsta musslan forskarvärlden känner till är 250 år och hittades i Varzugaälven på Kolahalvön i Ryssland. Ju äldre musslan är, desto större och kraftigare skal har den. En riktigt gammal mussla kan bli mellan 10 och 15 centimeter.

Musslorna i Sollumsån uppskattar han till mellan 60 och 80 år. Genom kikarens glas ser vi hur musslorna står på högkant med framändan, den tjocka delen, nedstucken i gruset. De är samlade i grupper.

Flodpärlmusslan har ett sinnrikt system för att överleva. Därför är den också biologiskt intressant. Först lever den som parasit och det är just för att den kommit på att lifta med fisk som den haft så stor spridning över världen. Det finns hon- och hanmusslor och de fortplantar sig i juni. Först vid 20 års ålder blir den könsmogen.

Befruktningen är ett intressant kapitel och går till så här: Hanen släpper ut sin sperma i vattnet. Musslan pumpar hela tiden in vatten via en inströmningsöppning för att få syre och näring. Därigenom kommer också sperman in i honan och hennes ägg befruktas. Efter en månad har honan utvecklat pyttesmå larver. När de är 0,05 millimeter stöter hon ut dem i vattnet. Larverna förs med strömmen och fäster så småningom i gälarna på lax eller öring. Där lever de som parasiter och kapslar in sig i en liten cysta. Sommaren därefter är de färdiga musslor och släpper taget för att sätta sig tillrätta på botten.

Värdfiskarna är oftast unga. Äldre fiskar har utvecklat ett slags immunförsvar och mussellarverna kan jämföras med en barnsjukdom.

– Trots att fisken inte påverkas av larverna verkar det ändå lönsamt att bli immun, säger Henrikson.

99,9 procent av alla larver dör eftersom de inte hittar någon fisk, eller för att vattnet är för surt.

– Men det största hotet är att bottnarna slammar igen och att musslan inte har någonstans att sätta sig.

Plötsligt böjer sig Lennart Henrikson ned. Med stor iver visar han den största mussla vi hittills sett. Det mörkbruna skalet är kraftigt och krokigt.

– Här finns pärltecken. Se som den buktar ut på mitten. Den har säkert en pärla i sig.

Men aldrig någonsin har han öppnat en mussla. Så om denna verkligen gömmer en pärla får vi aldrig veta.

Mycket försiktigt sätter han tillbaka musslan på botten, där den hör hemma.

Text: Johanna Starkenberg


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Artikeln publicerades i