Strid om ny kemikalielag

VINKLAT * Kemiindustrin, med stöd av Bush och Blair, motarbetar med alla medel försöken att skapa en ny och bättre kemikalielagstiftning i Europa. Men ännu är inte slaget förlorat, skriver Mona Blomdin-Persson, miljöchef på SNFs kansli i sin krönika.

Skribent Mona Blomdin-Persson

Vi kommer dagligen i kontakt med tusentals kemikalier. På europamarknaden finns i dag över 30000 olika kemiska ämnen och vi vet nästan ingenting om hur de påverkar människan och naturen. Vi vet däremot att vi hittar naturfrämmande ämnen i det mesta – från isbjörnar i Arktis till havsörnar i Stockholms skärgård och också i våra egna kroppar.

Det saknas ett fungerande regelverk som kan hantera vår komplexa och omfattande kemikalieanvändning. Därför är det bra att EU-kommissionen lagt fram förslag till en ny kemikalielagstiftning, kallad REACH. Det är bara så oerhört trist att förslaget blev urvattnat på flera viktiga punkter.

Varför blev det så? Hur kommer det sig att kemiindustrin är så framgångsrik i sitt lobbyarbete?

Industrin har kraftigt överdrivit kostnaderna för den nya kemikalielagstiftningen i syfte att skrämma upp politiker och tjänstemän. Enligt kommissionens egna beräkningar motsvarar kemiindustrins totala kostnader för REACH inte mer än blygsamma 0,05 procent av branschens årliga omsättning.

Regeringscheferna Blair, Schröder och Chirac tog ett starkt gemensamt initiativ mot EUs nya kemikalieregler. De ansåg att förslaget missgynnade kemiindustrins konkurrenskraft och att det skulle hota massor av arbetstillfällen i Europa. Några gemensamma initiativ från andra länder som motvikt till utspelet lyste tyvärr med sin frånvaro.

Jag läste också i en amerikansk rapport om hur Bush-administrationen i USA på hög politisk nivå arbetat för att försvaga REACH, som anses utgöra ett hot mot den amerikanska kemiindustrins export till EU.

Än är dock slaget inte förlorat. Nu ska förslaget genomgå en politisk process. Parlamentet och ministerrådet måste se till att skärpa kraven till rimliga skyddsnivåer. Här har de en möjlighet att visa vad EU går för och att ta ett rejält kliv framåt i en hållbar riktning. Men då måste parlamentarikerna och regeringarna lyssna mer på Europas medborgare och fakta och mindre på Bush och kemiindustrin.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mona Blomdin-Persson
Artikeln publicerades i