Sommaren i Jokkmokk är kort, men blommor och örter på fjällvidderna runt samhället vid polcirkeln får god hjälp av midnattssolen. Torbjörn Arnold känner varje stig och varje bäck i trakten. Under trettiofem år har han strövat omkring och samlat ur naturens eget apotek. Under vandringarna har han försökt begripa allt de gamla samerna berättat.

Torbjörn Arnold är skolad i modern sjukvård och arbetar som distriktssköterska i Jokkmokk. Men han är också öppen för det till synes gåtfulla.

– Fast mest är jag nog bara nyfiken.

Han är född och uppvuxen i Köping, långt från den karga fjällvärlden. Men det var inte nyfikenhet som förde honom hit utan en ung samisk flicka.

Många har nog hört om shamaner, botare och medicinmän, om än bara ytligt. Århundraden av förföljelser har gjort att samerna håller en viss distans utåt.

– Många äldre hyser fortfarande en viss skepsis mot forskare och de svarar kanske inte helt sanningsenligt på nyfikna frågor.

Som ingift i en samesläkt blev Torbjörn Arnold däremot accepterad och inför sitt eget kött och blod har man inga hemligheter.

– Kunskapen är ytterst fragmentarisk. Samerna saknade eget skriftspråk fram till för cirka 100 år sedan. Olika botare kan också använda samma ört på olika sätt. Svårigheterna är alltså många.

Han har lyckats skönja vissa gemensamma drag. Själva uppbyggnaden av botandet är så gott som identisk med den organisation han själv arbetar i.

– Först har vi det vi kallar egenvård, alltså salvor och alvedon i badrumsskåpet. Samerna hade, eller har, djurfetter och örter mot smärre krämpor.

Vid allvarligare åkommor vänder samerna sig till botaren, som bäst kan liknas vid en allmänläkare. Fruktar man för patientens liv, eller om inga andra behandlingar hjälpt, vänder sig samen till Nåjden, ungefär som distriktsläkaren remitterar till regionsjukhuset.

– Nåjden har förmåga att försätta sig i trans och besöka dödsandarna. Kanske utför han en kamp med dem, eller också väljer han den stillsammare förhandlingsvägen och går med på ett lämpligt offer.

Samisk folkmedicin är helt sammanvävd med religionen. En religion som kyrkan och prästerskapet i århundraden försökt utrota.

– Kyrkan var patriarkalisk och svartrockarna vände sig till männen i familjen, eftersom kvinnorna saknade betydelse i deras värld. Men den gamla kunskapen fördes över från mor till dotter, så på ett sätt kan man säga att traditionen är obruten.

Torbjörn Arnold har själv mött många äldre samekvinnor som lever i en annan verklighet. Vid ett möte berättade en äldre kvinna om småfolket som ständigt finns omkring oss. Hon fick frågan hur många de egentligen är.

– Jo, det ska jag tala om för dig, svarade kvinnan. De är så många att det är tur att vi inte ser dem. För då hade vi inte kunnat sätta ned foten någonstans.

Andra gånger har han sett hur äldre varnar småfolket. Har de kokat kaffe på fjället, talar de om innan de häller ut kaffesumpen för att inte göra sig ovän med småfolket.

Samerna har flera sätt att driva bort det onda. Man kan bland annat sätta tillbaka sjukdomen, till exempel om man fått utslag eller eksem när man grävt med händerna vid någon myr. Då återvänder man till myren, doppar händerna och uttalar samtidigt högt att nu ska det gå tillbaka. En annan metod är att släppa ut det onda. Det sker oftast genom åderlåtning, man låter helt enkelt det onda rinna ur kroppen. Det går också att sätta bort det onda.

– Den här stenen är bra till det, säger Torbjörn Arnold och öppnar en sliten läderpung.

Stenen är svart och alldeles jämn i ytan och en gåva från en god vän.

– Man trycker den mot det onda. Då försvinner värken.

I läderpungen finns också en flaska med gulaktigt innehåll, som smakar brännvin och vildmark. Det är bävergäll, bra mot bland annat gikt. Bävergäll är sekret från en körtel som finns bredvid analöppningen på bävern.

En torkad björntrampdyna sägs också vara bra mot värk.

Sitter alltså distriktssköterskan i Jokkmokk och påstår att torkade björntassar och flata stenar kan bota sjukdomar?

– I mitt yrke använder jag inte mina kunskaper från folkmedicinen. För det första får jag inte, och för det andra vet jag inte riktigt om jag vill. Samtidigt ser jag dagligen exempel på hur lika de båda disciplinerna är.

– Ta bara en enkel sak som att blåsa på det onda när ett barn gjort sig illa. Förklara det vetenskapligt om du kan. Vi blåser, eller sätter bort det onda – en kvarleva från en svunnen tid.

Ny forskning uppvisar också likheter med samemedicinen. Det har till exempel visat sig att betulin, som finns i björknäver har hämmande inverkan på cancertumörer.

– Det har samekvinnor känt till i århundraden. Hade de underlivskräfta var den vanligaste kuren att sitta i ett bad fyllt med en dekokt på just björknäver.

Trots att han ser likheter mellan sjukvården i dag och botarna förr är han inte okritisk.

– Några av metoderna är direkt livsfarliga. Behandlingar kräver också stor kunskap. Det är inte bara ett ge sig ut på fjället och plocka några örter och äta dem. Beredningen är minst lika viktig som själva ingrediensen.

Torbjörn Arnold har förstås läst allt som finns att läsa i ämnet. Men när sovjetstaten föll blev helt ny litteratur tillgänglig.

– Samerna är ingen isolerad folkgrupp, tvärtom har utbytet och influenserna varit livliga från Skandinavien och Kolahalvön i väster, längs hela Sibirien och ända bort till Kina. Det är i dag omöjligt att avgöra vad som är unikt samiskt och vad som kommit från andra folkgrupper.

För en tid sedan hade Jokkmokk en vikarierande läkare som varit i Kina och studerat akupunktur. En äldre man sökte för någon åkomma och bar fortfarande ärr efter en metod som kallas – Bränn tunder -, där man fäste små koner av fnöske i ett speciellt mönster på kroppen. Botaren tände eld på konerna som fick glöda ned tills det blev brännsår i huden. Läkaren häpnade när han undersökte patienten. Brännsåren satt exakt på de meridianer där man enligt kinesisk akupunktur ska sticka in nålarna.

Torbjörn Arnold ler lite och det syns att han gillar tanken: att samerna har lärt kineserna akupunktur.

Text: Gustaf Cederlund

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.