Välfärden vilar inte på kalhyggen

Välfärden vilar inte på kalhyggen

Det finns i dag framstående personer som hävdar att naturvården hotar sysselsättningen i skogen. Men de har inte förstått vad skog är, inte skogsvård och utveckling heller.

I skogen är vi hemma ? det må vara till fots i fuktvarma molnregnskogar eller på skidor i någon spillra av orörd granskog med rester av långskäggslav. Regn­skog och taiga ? vi klarar oss inte utan denna gördel och halsduk på vår ömtåliga glob.

En överväldigande majoritet svenskar anser att skogen främst ska användas för att värna om den biologiska mångfalden. Men medan fler svenskar värderar skogen och dess mångfald allt högre driver gårdagens män en kampanj om att välfärd vilar på kalhyggen. Värst är myterna om att skogen är tillräckligt skyddad och att naturvården hotar jobben. Vi ser statliga Sveaskog punktera naturvårdsdebatten med grova fel.

Den största minskningen av jobben i skogen står näringen själv för genom rationaliseringar. Naturvården minskar förvisso ? en aning ? antalet träd som kan fällas, men även orörda skogar ger utkomster, jobb och stora värden.

I stället för att angripa naturvården borde skogsnäringen öka ­sysselsättningen genom att ta sitt utlovade ansvar; enbart förbättrad röjning ger 1000 nya jobb. Naturvårdarna är inte emot röjning, här finns tvärtom vinster att göra för båda lägren. Men näringen har under lång tid försummat skogens grundläggande skötsel.

Sveaskog misslyckas dessutom ständigt med att hålla en dialog med den lokalbefolkning som berörs när bolaget kalhugger. Vi hör också kommunpolitiker neka statliga stöd till friluftsskogar. Vi noterar att landshövdingen i Norrbotten, Per Ola Ekström, vill stoppa reservatsarbetet. Det är sorgligt att se hur han bildar hejarklack till Sveaskogs Bo Dockered och blir skogsindustrins medlöpare istället för en god samhällsföreträdare.

Visst behövs debatt om skogsförvaltningen. Men myter gynnar ingen i det långa loppet. Att just naturvården hotar sysselsättningen kan inte beläggas. Myten bygger på en dålig rapport från Sveaskog. Att tillräckligt med mark har skyddats har inte heller visats, tvärtom! Tusentals arter hotas och naturvården måste förstärkas. I vissa län tar det ett halvsekel att nå det mål som de folkvalda i riksdagen satt för år 2010 ? att ytterligare två procent av skogen ska skyddas.

I stället för att snedvrida debatten borde gårdagsfolket sopa rent framför egen dörr. Sveaskog bryter fortlöpande mot sina värdefulla naturvårdslöften; när vi går ut i skogen ser vi alltför ofta brott mot FSC-standarden. Det är verkligen läge för näringsminister Leif Pagrotsky att dra bolagets ledning i örat.

En ny skogspolitisk utredning ska nu tillsättas. Det är i sin ordning, för det är hög tid för offensivt nytänkande. Nya jobb kan skapas genom press på bättre skötsel och produktion. Alternativ till kalhyggesbruket måste utvecklas. Lokal utveckling i nya näringar ? såsom ekoturism ? bör stimuleras. Miljö­målet måste likställas med produktionsmålet i både lagstiftningen och praktiken. Höga naturvärden måste skyddas bättre och biologisk mångfald återskapas. Staten måste vara ett föredöme i skogsförvaltningen. Välfärden vilar inte bara på kalhyggen.

Den utredning som ska tillsättas har stora möjligheter. Naturvårdens fiender är i själva verket få. Svenska folket vill främst ha skogarna till naturvård och rekreation. Produktion uppfattas som viktigt, men inte styrande. Lyckligtvis har majoriteten av politikerna i riksdag, regioner och kommuner samma inställning. Samma sak gäller många markägare, stora som små.

På sikt vinner den hållbara förvaltningen av skogsland­skapet, det landskap som är allas vårt urhem, och där var och en kan se sig själv och tillvaron speglad i en riktigt mörk liten göl ? skogens öga.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Artikeln publicerades i