Än brinner elden

PORTRÄTTET * Vad behöver människan av natur och kultur? Frågan har fått Lars Krantz att brinna ända sedan ett avgörande möte 70-talet. I dag bygger han trädgård i kanten av Norrland. Och lovar något som världen aldrig skådat.

Artikel 2004-2 Carl-Axel Fall

När Lars Krantz växte upp, i stockholmslägenheten i Hässelby. Mamma hade visserligen en balkonglåda, men någon större inspiration gav den inte.
Det var mest fotboll och ishockey som gällde - och då, i det tidiga 70-talet, var luften full av vänsterdiskussioner och alternativa strömningar.
Tidsandan satte nog sina spår.
Efter gymnasiet kom han att arbeta med utvecklings­störda barn och kom i kontakt med de antroposofiska idéerna. Därifrån var steget till trädgård inte långt.
Det avgörande klivet tog han en vårdag i mitten av 70-talet då han besökte en konstutställning på Lilje­valchs. Där hörde han en föreläsning av Arne Klingborg som var konstnär och en av eldsjälarna hos antroposoferna i Järna.
- Oah! Poletten föll ned. Jag var fast, berättar han.
Vi sitter i en vit herrgårdsliknande träbyggnad på Wij Säteri i Ockelbo. Huset ligger mycket vackert på en kulle. Nedanför breder det landskap ut sig som ska bli en ny publikdragande trädgårds­attraktion. Lars Krantz säger flera gånger att de ska skapa "något som världen aldrig skådat".
Efter upplevelsen på Liljevalchs dröjde det inte länge innan han var antagen som elev på Skillebyholms biodynamiska trädgårdsutbildning. Han var elev i ett år. Det är faktiskt den enda formella utbildning han har.
Klingborg hade sett var Lars hörde hemma och snart stod Lars Krantz som ny trädgårdsmästare på Rudolf Steinerseminariet i Järna.
Ryktet om den spännande odlaren spred sig. Efter några år bad Hovet honom att över ta Rosendals Trädgårdar på Djurgården.
Lars installerade sig och pratade om växter och växande. Men det var nog så att åhörarna - oftast kvinnor - hörde att han egentligen pratade om människans möjligheter. För varje år blev anläggningen bara mer och mer populär. Vad han än företog sig blev det applåder.
Lars Krantz satt i tv-soffor och hade hög kändis­status.
- Men jag blev mätt. Jag hamnade alltmer i en roll som inte var jag. Det blev för mycket yta och sällan några verkliga samtal eller möten.
I det läget kom en förfrågan från Ockelbo kommun om inte Lars ville titta på Wij Säteri för att se vad man kunde göra. Lars är lite hemma i trakten. Familjen hade en sommarstuga i närheten.
- Jag kände genast att detta var en plats som man kunde odla på. Framför allt blev jag tagen av människorna som mötte mig. Det gnistrade i deras ögon och jag kände lust igen.
På våren 2001 lämnade han Djurgården för att bygga ett nytt annorlunda Rosendal i kanten av Norrland. Han och Ockelboborna är nu i full gång. Vad är det då som väntar?
- Vi vill besjunga skogen. Man ska komma hit och upptäcka gläntan i skogen, en kulturbyggd. Landskapet ler här också, det är inte "bara skog", som så många säger.
I handlingarna till myndigheterna står det att det ska bli "ett nytt trädgårdscentrum norr om Dalälven med växter härdiga i zon 5". Man anlägger nu bland annat ett stort rosarium med 200 rossorter. Här blir det givetvis också en restaurang, en butik, utställningar och guidningar. Det som konsumeras här ska också vara producerat här. Man ska också utveckla nya produkter med lokala rötter. Den bärande idén är jordbruket och skogen som trädgård.
Det där att skapa "något som världen aldrig har skådat" kan låta kaxigt. Men trädgårdsmästare Krantz är ingen kaxig person. Det är snarare hans syn på odlingen det handlar om. Skapelsen är inte färdig. För en tid sedan kom han att läsa första Mosebok och det klack till i honom när han läste meningen; "och däri satte han människan till att bruka och bevara".
- Skapelsen pågår hela tiden. Vi har att förvalta naturen och däri ingår människan. Med ett vårdande sinnelag kan vi bidra till att utveckla naturen.
Så talar Lars Krantz. Lägg därtill lite eld à la 70-tal och det kan börja hända saker. I Ockelbo denna gång.
- Vi på vischan har försatts i ett passivt läge. Vi ska alltid "räddas". Jag vill visa att vi kan vara mer offensiva.
Han ser den viljan häruppe. Från jordbrukare till kommunpolitiker. Här finns Ockelbo basketlag som har sådana framgångar. Lars missar inte en match. I Ockelbo spelar man inte golf, man ägnar sig åt viltvård. Lars har gått med i jaktlaget och har börjat se det vackra i den kulturen. Och snart kommer Wij Trädgårdar!
När han talar med politiker, och det har han förstås fått göra ganska mycket, tänker han som trädgårdspedagog. Om möjlig utveckling. Att gynna biologisk och kulturell mångfald. Båda är lika viktiga för att det ska bestå. Han störs lite av att så många vill tala om summor och arbetstillfällen direkt.
- Först måste man känna, leta sig fram, få vara på hjärt­bladsstadiet. Sedan kommer siffrorna. Vi har fått en så krass syn på utvecklingen.
Frågan om vad man ska ha trädgårdar till har Lars haft med sig ända sedan Skillebyholm.
- Men i dag har jag börjat intressera mig mer och mer för sjuka växter och sjuka människor. De är intressantare än de friska. Man kommer då till frågor som är djupt mänskliga. I dag springer vi in i väggen för att vi inte har rätt flow - vi står inte i samklang med omgivningen. I trädgården, eller naturen, har vi möjlighet att lära oss att gå vakna genom livet. Vi kan öva, leka på ett vuxet sätt. Det mår vi bra av men vi har idag så få tillfällen till det.

Men han tycker att trädgårdsbranschen, och även naturvården, har ett problem. Problemet med att motivera nyttan.
- Att vara skapare med nytta som resultat är vi rätt dåliga på i dag. Det har blivit för gulligt. Bara pynt. Inga svåra frågor, bara lull-lull. Trädgårdsnäringen har börjat sjunka ned i damtidningsträsket.
När han föreläser på trädgårdsutbildningen i Enköping talar han till 28 kvinnor och två män. Så borde det inte vara.
- Det är viktigt med mer nytta. Jag tror att det handlar om att skapa balans mellan det manliga och kvinnliga. Riktigt vad det är vet jag inte, men känner att vi är på väg häruppe.
Hundratals människor arbetar nu med projektet Wij Trädgårdar. De flesta arbetar ideellt, men många är också proffs. Man siktar högt och talar om varumärke och identitet i marknadsföringen, men också om mossor, klapperstensfält och moränmarkernas skönhet.
När Wij Trädgårdar invigs 2006 siktar man på ca 200 000 besökare varje år.
Kanske är det väldigt många som vill höra sången från skogen, i en ny tappning, tusentals år efter första Mosebok?

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.