Framtid för forntidsdjur

Mitt i snödrevet framför mig står Sveriges sårbaraste bjässar. Den tynande myskoxflocken i Härjedalsfjällen ska snart få en ny tjur från en djurpark. Det är första gången metoden testas
i Sverige ? och förmodligen sista chansen för djuren.

Artikel 2004-2 Mats Hellmark

- Titta, där är de!
Rakt ovanför ekokonsulten Johan Nyqvists tält högt uppe på fjället rör sig några mörkbruna skuggor. Murriga pälskullar mot det bländvita landskapet. Myskoxar.
Vi befinner oss ett par mil in i Rogens naturreservat, västra Härjedalen. Nyqvists uppdrag är att studera ekologiska förutsättningar för myskoxar i den svenska fjällkedjan. I dag balanserar de på gränsen till utrotning. Från dryga trettiotalet djur i mitten av 80-talet har flocken reducerats till ett tiotal. De flesta tror att inavel är huvudproblemet.
De svenska myskoxarnas genetiska bas är nämligen minst sagt smal: alla härstammar från fem djur som vandrade in från Norge 1971. De norska myskoxarna kommer i sin tur från elva djur som fångades in på Grönland i slutet av 40-talet och sattes ut i Dovrefjell. Då hade djuren varit borta från vår del av världen i kanske tiotusen år. Att de fanns här tidigare visar fossil, bland annat i Jämtland och Göteborgstrakten.
Urtidsdjurets svenska comeback väckte inte bara jubel. I takt med att flocken växte till kom störningarna: renägare klagade, fritidshusfolk beväpnade sig när oberäkneliga djur med vassa horn tog tomterna i besittning, tidningsklipp berättar om myskoxar i skidbackar och på blomsterstigar. Och Naturvårdsverket stötte och blötte frågan om djuren skulle räknas till den svenska faunan eller inte.

En som tidigt fascinerades var Nils G Lundh i Funäsdalen. Han hade intresserat sig för Dovredjuren redan innan invandrarna kom till Sverige. Bland annat hade han undersökt förutsättningarna för en myskoxfarm i den svenska fjällvärlden. I 30 år har han sedan observerat djuren systematiskt: betesområdets utveckling, vandringsmönster och kalvningar.
Ett par veckor innan resan har vi ett långt telefonsamtal om förvaltningsansvar och risker. Inavel är inte enda problemet. Kalkning, skotertrafik, kanske till och med tjuvjakt, är andra tänkbara orsaker till tillbakagången.
Som ansvarig för djuren på halvideell basis har han fått ta sig an många konfliktsituationer.
- Myskoxar beter sig inte som andra vilda djur i svensk natur. Istället för att fly parkerar de sig om de känner sig hotade. Intrycket är fridfullt, men stressade djur kan explodera i plötsliga anfall.
Egentligen är det en slump att inga allvarliga olyckor skett med närgångna människor, menar Lundh. I Norge har dödsfall förekommit.

Orden dyker upp i bakhuvudet igen där uppe på fjället. Johan Nyqvist och jag har spänt på oss skidorna och begett oss längre upp. Bakom ett krön öppnar sig plötsligt perspektiven mot Norge och nationalparken Femundsmarka. Här och där sticker mörka klippblock upp ur snötäcket. Ett av dem rör sig. Det är myskoxflocken, bara hundratalet meter bort.
Vi dyker ned bakom en stor sten så fort skidor och stavar medger. Tjuren Ingmar längst upp på fjällsidan vänder upp mot vind, plirar i vår riktning. Synen är inte myskoxars starkaste sida men flocken har noterat oss och slutat beta.
- Den här lilla spillran är alla som finns kvar, viskar Johan.
Så bastanta, ändå så sårbara. Djuren står tätt ihop, bildar en skyddande borg med svansarna inåt och hornen utåt. Längst in, där det är varmast, finns kalvarna.
Försvarsstrategin ser imponerande ut, men är löjligt otidsenlig. En enda jägare med bössa skulle kunna skjuta av hela flocken en efter en.
Efter en stund byter djuren ytterst plats, börjar vända sig från vindriktningen. Bli mer avslappnade. Snö ligger som sockerpuder på ryggarna, långa istappar hänger i raggen. Djuren klarar 50 minusgrader med sin unika ull, den varmaste och värdefullaste som finns. Skyddet behövs eftersom de söker sin föda på de mest utsatta platserna, där vinden svept undan snön från det magra betet.
Vintertid lever djuren på sparlåga. En fullvuxen tjur kan gå ned i vikt från 400 till 300 kilo, berättar Johan. Därför är det viktigt att inte skrämma dem. En enda panikrusning bränner mycket energi.
Bara renstängslet nedanför fjället bryter forntidskänslan i scenen framför oss. Som djurart är myskoxen samtida med mammut, sabeltandad tiger och ullhårig noshörning. Att just den klarat sig in i vår tid är en ödets nyck. En teori handlar om ett isfritt bälte från norra Alaska över den kanadensiska arkipelagen till Nordgrönland, där de kunde leva i fred för de förhistoriska jägarnas framryckning och senare mänsklig exploatering. Först i slutet av 1600-talet ?återupptäcktes? djuret.
Det är just nutidsmänniskans fascination inför det uråldriga som kan ge djuret en framtid i svensk natur, trots allt. Den skepsis som fanns i västra Härjedalen klingade av med åren och ersattes av marknadsföring. Myskoxen blev en turistmagnet.

Att Naturvårdsverket till slut presenterade ett förslag till åtgärdsprogram för myskoxe (2000) motiveras just med turistnäringens och regionala myndigheters önskemål. Ansvaret läggs dock över på en lokal arbetsgrupp, och man skriver i klartext att inga större statliga medel kommer att skjutas till. Pengar har istället skakats fram inom EU-projektet Framtidsfjäll 2000.
Projektet för myskoxens bevarande är något av ett skolexempel på det regionala engagemang regeringen vill se inom dagens naturvård. I En samlad naturvårdspolitik (2002) skriver man om ökat inflytande för lokala aktörer och initiativ inom naturvården och möjligheten att plocka pengar från EU-fonder snarare än den statliga skattekistan. Regional tillväxt är en aspekt.
Myskoxen har blivit en symbol - nästan ett varumärke - för Funäsdalen och Härjedalen. Dess existens ger legitimitet åt vår vildmarksprofil, skriver arbetsgruppens ordförande, turistföretagaren Stefan Mörtberg på projektets hemsida (www.myskoxe.se).
Den handlingsplan gruppen tagit fram, och som Naturvårdsverket förra året ställde sig bakom, tar nya grepp på flera sätt. Aldrig tidigare har tillstånd getts för utsättning av djurparksdjur i svensk natur.
Mörtberg förklarade planerna för mig innan resan. Den gamla tjuren ska sövas och flyttas till djurpark. Sedan ska en ny från Lycksele djurpark sättas ut i närheten av flocken. Dessutom ska två kor föras till Järvzoo för betäckning.
- Det kan bli dramatiskt när den gamla tjuren ska plockas ned från fjället. Vi räknar med att kunna göra det under våren, men det beror på djurens status, säger Mörtberg som hoppas på stor mediebevakning.

Naturskyddsföreningen i västra Härjedalen är en av intressenterna bakom projektet. Föreningen har samlat in mycket pengar till åtgärder som staten inte ansett sig ha råd med, bland annat helikopterinventeringar. Man har också producerat en utställning som gått runt till olika djurparker.
Johan Nyqvists undersökning är tänkt att leda fram till en magisterexamen i biologi vid SLU Umeå. Första steget är att närstudera myskoxarnas matvanor. Under eftermiddagen ser vi djuren lunka högre upp på fjället. Fritt fram där vi först såg dem beta alltså.
Vi tar med oss en kvadratmeterstor rutanordning, borste, tumstock, gps och kompass. Slumpvis utvalda bitar av det upptrampade området kammas igenom grundligt; snödjup mäts och flora avtäcks. Gräs och halvgräs är favoritfödan.
- De är fruktansvärt effektiva, där de betat finns bara lavar och ris kvar, konstaterar Johan.
Det mörknar tidigt på fjället. Vid sextiden finns inte mycket annat att göra än att krypa ned i dunsovsäckarna, tina upp kalla fötter och invänta John Blund medan vinden viner utanför tältduken.
Tankarna kretsar runt myskoxar och bevarande. Nils G Lundh var tidigt kritisk till ?projektraseriet?. Staten skjuter ifrån sig ansvaret, menar han. Å ena sidan vill man inte acceptera myskoxen som svensk art (1992 ströks den från listan över hotade arter), å andra sidan är man beredd att stötta ett lokalt projekt för att rädda denna främmande fågel, bara pengarna kommer från annat håll. Och ansvarsfrågan är oklar. Vad händer om utsatta djurparksdjur vandrar rätt in i bebyggda trakter?
Om projektet lyckas vända utvecklingen och djuren ökar i antal tror Lundh att störningsproblemen kommer tillbaka. Konkurrensen är stor om markutnyttjande i södra fjällen: fiske, jakt, renskötsel och rörligt friluftsliv kan komma i konflikt med ett ökande bestånd av urtidsdjur. Staten äger visserligen Rogenreservatet, men randområdena är privatägda.
Om man verkligen vill se till artens bästa och inte bara lokal turisteffekt förordar han flera flockar i Sarek-Padjelanta, förutom åtgärder i Härjedalen. Där finns en bred buffert mot bebyggelse och långsiktigt säkrare klimatiska förhållanden samtidigt som staten är ensam markägare.
Samtidigt tycker han att projektets avelsprogram innehåller väl stora riskmoment. Att söva och transportera djur är komplicerat och vuxna tjurar egensinniga.
- Risken är stor att den nya tjuren försöker hitta tillbaks till hemmiljön istället för att söka sig till flocken. Det vore bättre att sätta ut ungdjur eller kor, de är inte så äventyrliga.
Lundh har skrivit om genetiska faktorer som påverkar myskoxarnas överlevnad tillsammans med populationsgenetikern Linda Laikre vid Stockholms universitet. Hon håller med om hans kritik mot avelsprogrammet:
- Det medför stora risker att byta ut en vuxen tjur. Försvinner den lilla flocken finns ju inget att bevara. För att populationen ska bli hållbar på sikt är det nödvändigt med flera flockar. Vettigast vore förmodligen utbyte med de norska djuren.
Det är också ett alternativ som projektet jobbat med, men hittills har det inte gått att få till något bra samarbete över gränsen.

På morgonen får vi gräva oss ut ur tältet. Nattens snödrev har isolerat och bidragit till dräglig sovtemperatur. Upplagt för en skidtur till toppen och kanske en sista glimt av djuren.
Nyqvists undersökning stöds bland annat av Ekoturismföreningen, och han ser goda möjligheter till en - försiktig - turism med djuren i centrum.
- Man ska inte förneka att de har ett värde som inte är direkt biologiskt. Myskoxen är ett intressant djur som har betydelse för regionen. Om arten kan få hjälp av det skälet ser jag inga fel i det.
Målet med undersökningen är att få fram data som visar var fler flockar skulle kunna etableras. Men rätt eller fel i avelsfrågan tar han inte ställning till.
Vid toppröset får vi syn på myskoxarna igen. Djuren betar utspritt nedanför. Hornen välver sig mjukt, ögonen ser snälla ut. Johan viskar att djuren är väldigt läraktiga, precis som deras släktingar getter. I tamt tillstånd kan de bli riktigt keliga.
- Myskoxar är inte aggressiva, men man ska ha respekt som sjutton.
Det har vi också. När två bjässar rör sig åt vårt håll sveper vi iväg nedför. Skidspåren ritar kurvor över fjällsidans vita pappersark. 2004 kan bli året då myskoxarnas populationskurva slutgiltigt väljer riktning. Efter ett par möten på fjället är det lätt att hoppas på uppåt.

Läs mer om Nyqvists forskning på www.rutilus.se

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.