Skräcken sitter i generna

BESVÄRLIGA DJUR * Våra reaktioner på vilda djur styrs till stor del av sten­åldersmänniskan i oss. Biologiskt och kulturellt arv avgör vilka djur som är värdefulla och vackra i våra ögon - eller skadedjur som ska drivas bort eller utrotas.

Artikel 2004-2

Tänk dig att du vandrar i skogen en ljum sommardag. Det är fridfullt, dina steg hörs knappt i den mjuka mossan. Du hör ett ljud, kanske en gren som knäcks, och dina sinnen skärps. I nästa ögonblick ser du konturerna av en björn i snåren. Innan du förstår vad som händer, är din kropp fysiologiskt beredd på försvar eller flykt. Du blir rädd. Amygdala, en struktur i din hjärna, har gjort sitt jobb. Dina sinnen har förmedlat information om fara innan du själv hunnit tänka en endaste tanke.
Under människans evolutionära historia har denna snabba och omedvetna aktivering av rädsla varit avgörande viktig. Den som inte blev rädd vid möten med stora rovdjur eller giftiga ormar och spindlar tog stora risker och satte sitt liv på spel. Men det ska vara lagom mycket rädsla. Den ska mana till handling, inte verka förlamande.
Även om det inte går att hejda den första, kroppsliga alarmberedskapen går det att dämpa rädslan med kunskap och erfarenhet. På samma sätt som gnu och impala lär sig att lugnt beta vidare så länge lejonen dåsar i skuggan, kan mötet med björnen värderas. Hur långt bort är den, är det en hona med ungar, ser den hotfull ut? Värderingen, övervägandet om vad som bör göras, sitter inte i våra gener. Det är något vi måste lära oss, antingen själva eller av andra.
Den automatiska känsligheten för fara i möten med vilda djur har haft lång tid på sig att utvecklas. Under någon miljon år levde våra förfäder som jägare och samlare. De var på
alla sätten del av naturen, som bytesdjur, rovdjur, värddjur. De som hade de bästa egenskaperna att tackla den dagliga överlevnaden förde sina gener vidare till nästa generation. Och det handlade inte bara om att förnimma direkt farliga djur. Nyare forskning visar att även små och i grunden harmlösa djur kan få oss att skygga och känna rädsla. Krälande fluglarver i ruttnande kött upplever många som direkt motbjudande, något som kan ha utvecklats som en naturlig försvarsmekanism mot ämnen eller organismer som gör oss sjuka.

När psykologer och beteendevetare undersöker vilka djur människor tycker illa om eller är rädda för, kommer spindlar och ormar alltid högt upp på listan. Så har det varit under de hundra år den typen av undersökningar genomförts. I en ny norsk studie säger till exempel 41 procent av de tillfrågade att de är mycket rädda för huggorm. Ungefär lika många är mycket rädda för varg och björn.
Det kan verka rimligt då dessa djur är potentiellt livsfarliga, men de vilda djuren är inget stort hot för dagens människor i vår del av världen. När fyra norska sjukhus sammanställde skador på människor orsakade av djur mellan åren 1990 och 1997, fanns drygt 7000 fall registrerade. Hundar orsakade ungefär hälften av skadorna, hästar cirka 1000 och katter låg bakom knappt 800 registrerade skador på människor. Tamboskap som kor, tjurar och baggar fick nästan 400 personer att söka sjukhusvård. Knappt dubbelt så många hade blivit stuckna av bin, getingar eller andra insekter och tolv skador var orsakade av fisk. En handfull personer dog varje år av sina skador.
Trots risken att någon gång bli biten av en hund eller sparkad av en häst menar endast två procent av de tillfrågade i den norska undersökningen att de var mycket rädda för djuren. Skevheten mellan vad som uppfattas som farliga djur och vilka som rent statistiskt är farliga, tolkas som ett utfall av vår evolutionshistoria. Som art förhåller vi oss instinktivt till faror såsom de uppfattats under eoner av tid. Men som individer utsätts vi för miljöpåverkan; vi lär oss hantera vår omvärld och våra rädslor kan antingen omvandlas till rationellt agerande eller förstärkas intill fobi.
Vårt förhållande till vilda djur påverkas därför även av vår kulturhistoria. Den är väsentligt kortare än vår evolutions­historia, bara 10000 år gammal, och startade när människan började med jordbruk. På så kort tid, 500 generationer, har det naturliga urvalet begränsad effekt på våra gener. Kulturell påverkan av våra beteenden är däremot snabb och effektiv. Det räcker med en generation.
Vi kan se på vår egen inställning till skadedjur hur snabbt det ändrats. I de svenska jaktlagarna har begreppet haft olika omfattning. Under medeltiden handlade det enbart om varg, björn och räv. De utgjorde ett hot mot husdjur och människor. Först flera hundra år senare, 1739, ville man även skydda "nyttiga villebråd och fjäderfä" och listan på skadedjur växte med lo, järv, säl, mård, iller, utter, lekatt, uggla, örn, falk och andra rovfåglar. Jakten var effektiv: "För främjandet af skadedjurens förföljande äro desamma alla årstider och allestädes fridlösa". Förföljandet av björn och varg var i lag föreskrivna, en skyldighet som avskaffades 1864 och ersattes med skottpengar. Flera arter drevs till utrotningens gräns, vilket var själva poängen. De skulle utrotas.
I dag ser våra jaktlagar annorlunda ut, men människor med gårdar och trädgårdar har ändå rätt att under hela året ägna sig åt skadedjursbekämpning (1987:905, bilaga 4). Om man anser att någon av de 17 däggdjursarter eller åtta fågel­arter som omfattas av jaktförordningen orsakar skada eller annan olägenhet, får de fångas eller dödas. De fyra stora rovdjuren samt säl, rovfåglar och ugglor, får enbart skjutas om Naturvårdsverket har gett sitt tillstånd. I dag har vi inte heller som mål att utrota någon djurart, trots att vi betraktar vissa som skadedjur. I vår tid har vi infört miljöfilosofiska argument som egenvärde, ett begrepp som vore fullständigt otänkbart för bara hundra år sedan.

Det finns dock ett klassiskt skadedjur som få vill tillskriva något större egenvärde. De dök upp när jorden började brukas och när de första städerna bildades: Råttorna. Sedan dess har människor konstruerat en uppsjö av fyndiga och lömska anordningar för att hålla råttorna ifrån sig. De äldsta nu kända råttfällorna har återfunnits i Afghanistan och Pakistan. De är nästan 5000 år gamla, gjorda av keramik och med strypsnaror. Inte förutan kallas råttfällan för världens mest uppfunna uppfinning. Enbart i USA finns 40000 patentansökningar för råttfällor, en dryg tiondel av dem är godkända. Men trots alla försök att strypa, halshugga, dränka, förgifta eller slå ihjäl råttor fortsätter de envist vara människans följeslagare.
Vi moderna västerlänningar tampas inte längre med naturen som vi gjorde förr, och mycket av det som var gammal, nödvändig kunskap är på väg att gå förlorad. Vi känner inte längre igen en vägglus när vi ser den. Utvecklingen går så snabbt att det bildats en ny vetenskaplig disciplin, etnobiologi, med uppgift att samla och dokumentera den kunskap äldre tiders människor hade om växter och djur. Samtidigt står vi inför nya problem och lösningar med djur vi inte vill ha i vår närhet. Vem känner inte igen spanska skogssniglar och vem har inte hört om sjuttioelva olika sätt att ta kål på dem?

Det intressanta är hur arga och upprörda vi kan bli över natur som tränger sig på, trots att den inte hotar vare sig oss eller vårt levebröd. Har vi lägre toleranströskel för skränande måsar på våra hustak än för moderna företeelser som trafikbuller?
Sverre Sjölander är professor i zoologi med intresse för människans beteendebiologi. Han funderar på frågan en stund, och menar sedan att så kan nog vara fallet. Vi har alltid levt i ett urgammalt konkurrensförhållande med andra arter, slagits och kämpat om utrymmet. Och, fortsätter han, ofta när det handlar om starka känslor kopplat till irrationella beteenden är det vårt stenåldersarv som gör sig gällande.
Samma arv kanske driver oss ut på fjället, in i skogen, ned till havet? Känslan av att skåda ut över öppna vidder eller höra en koltrast söker sig onekligen djupt ned i våra hjärterötter.

Text: Anna Bisther

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.