Slakta betesdjuren, lägg ner skogsbygderna

EU har lättat på de jordbrukspolitiska tyglarna och givit regeringen ett gyllene tillfälle att arbeta för det svenska miljömålet: ett rikt odlingslandskap. Men icke, i stället kommer brutala förslag.

Ledare 2004-2

Hur och var ska maten produceras i Sverige i framtiden? På högspecialiserade jordbruk koncentrerade till ett fåtal slättbygdsområden? Eller på allsidiga gårdar med betande djur, växelbruk och kretslopp spridda över hela landet?
Jordbruksminister Ann-Christin Nykvist har nu gett ett nedslående svar: Skogsbygdsbönderna ska rationaliseras bort och svenskt jordbruk bedrivas i industriell skala i slättbygderna.
Genom EUs nya jordbrukspolitiska beslut förra året fick Sverige oväntat tillbaka mycket av bestämmanderätten över våra 70000 bönder. Efter tio år av detaljstyre från Bryssel har svenska regeringen plötsligt stor frihet att förfoga över de 6,5 miljarder i jordbruksstöd som årligen kommer tillbaka från EU-kassan. Det här är de tre viktigaste möjligheterna:
- Arealersättningarna, som utgör nästan tre fjärdedelar av hela jordbruksstödet, får nu jämnas ut mellan olika markslag och landsdelar.
- Miljöersättningarna kan förstärkas. Stödet går till lantbrukare som gör frivilliga åtaganden om att till exempel sköta naturbetesmarker eller lägga om till ekologisk produktion.
- Ett ?nationellt kuvert? på upp till tio procent av alla jordbrukspengar från EU kan användas för att på valfritt sätt gynna jordbruk med miljö- och kvalitetsprofil. Det skulle kraftigt förbättra de ekonomiska villkoren för de lantbrukare som trots högre kostnader fortsätter driva växelbruk och vettig balans mellan djurhållning och växtodling.
Men jordbruksministern vill inte utnyttja någon av de här möjligheterna. Istället har hon lagt ett förslag som ger ännu sämre villkor för de miljövänligaste jordbruken än EUs gamla, sönderkritiserade politik.
Nykvist-modellen ger systematiska nedskärningar av EU-stöden för just de allsidiga lantbruk som producerar både mat och miljö. Särskilt mycket minskar stöden i de bygder där lantbruksproduktionen redan är hotad.

För en typisk nötköttsproducent på sydsvenska höglandet minskar intäkterna med ungefär 20 procent per år. För företag som lever med knappa marginaler kan det vara dödsstöten. Många lantbruk kommer att försvinna för gott, och med dem försvinner djuren och det öppna landskapet.
Nykvist har valt en minsta motståndets väg, LRF slipper en smärtsam intern debatt. De regioner som tjänade på de gamla EU-stöden får behålla alla ?sina? pengar ograverade.
Reformen innebär visserligen en utjämning av stöden per hektar, så att också de gräs- och betesmarker som tidigare fick mycket begränsat med EU-pengar kommer med i fördelningen på lika villkor. Men den goda idén förfuskas därför att utjämningen bara sker inom var och en av de sex regioner som landet nu ska indelas i. De mest högavkastande slättbygdsområdena får i fortsättningen mer än dubbelt så mycket EU-stöd per hektar som de lägst avkastande skogsbygdsområdena.

Samtidigt förändras stöden till djurhållningen radikalt. I fortsättningen ska det mesta av ersättningen utgå oavsett om man fortsätter att ha djur eller ej, och oavsett hur djurhållningen ser ut. Bland annat försvinner stödet för den som håller djuren mera på bete.
Som om detta inte var nog meddelar Nykvist också att det inte blir några ökade anslag till miljö- och landsbygdsutveckling. EU-beslutet innebär en obligatorisk femprocentig förstärkning av den budgeten, men genom ett budgettrix drar ministern in hela summan till statskassan.
Det blir alltmer tydligt att vi har fått en jordbruks- och konsumentminister som gör helt andra prioriteringar än Sveriges många miljö- och kvalitetsmedvetna jordbrukare och konsumenter. Om framtidens konsumentval ska stå mellan identiska bulkprodukter från konkurrerande internationella lågpriskedjor, då är Ann-Christin Nykvist inne på helt rätt väg.
Om inte, så måste hennes förslag kraftigt revideras innan det sätts i verket. Annars finns inte mycket anledning att fortsätta ha någon jordbrukspolitik överhuvudtaget.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.