Av jord är du kommen

HEMMA * Hon vill få oss att tänka ekologiskt och förstå att vi själva en dag blir näring åt en vit rhododendron. Susannes brinnande intresse för kompostjord gav henne idén om att frystorka den döda människokroppen.

Artikel 2004-4

"Jag tror hon kommer att förändra världen, och det är inte vanligt" skriver författarinnan Mary Roach i sin nya bokStiff som handlar om vetenskap och död, och vad som händer med våra kroppar efter döden. Ett helt kapitel ägnas åt Susanne Wiigh-Mäsaks nya metod att frystorka människokroppen. En metod som väcker nyfikenhet såväl i Japan som i Sydafrika. Vi träffas i hennes första livsverk; Grönskan, som ligger på ön Lyrön strax utanför Orust i Bohuslän. Resan över öppet vatten tar bara två minuter med Vägverkets färja. Grönskan är en kombinerad handelsbod, handelsträdgård och mötesplats för bokcirklar. Där samlas man till ekologiska föreläsningar eller tar sig en kopp kaffe i kaféet.
Det var hit hon flyttade i början på 80-talet efter biologistudier i Göteborg. Och det var för detta hon sa upp sitt fasta jobb som miljövårdsingenjör inom processindustrin i Stenungsund för sju år sedan. Hennes mål i livet var att få driva en ekologisk butik och bidra till en miljövänligare värld. Men för att förstå hur hon sedan kom på idén med att utveckla en ny begravningsmetod, måste man gå genom butiken ut till trädgården på baksidan. En halvmeter ifrån en av de mörkbruna trädgårdssofforna står en kompost av hönsnät och tryckimpregnerade brädor. Susanne öppnar locket och krafsar runt i behållaren. Sedan tar hon upp två nävar finfin ljummen kompostjord.
- Mmmm, känn vad det luktar gott.

Hon jämför den levande jorden med en människas behov av syre, lagom fuktighet och lagom temperatur.
- Jorden måste behandlas med samma respekt. Det kräver både långsiktighet och ödmjukhet. I en bra jord kan man ana den ljumma känslan av liv, säger hon.
Så talar en sann missionär, tänker jag och får bekräftat att hon alltid vurmat för just komposter. För 18 år sedan höll hon på att skrämma slag på arbetskamraterna under en lunch med att säga ?När jag dör vill jag bli till kompost.?
Tiden för att se alternativt på begravningar var kanske inte mogen men hos Susanne hade en tanke fötts. Det var dock först när hon fick arbeta med händerna i jorden som idén om en alternativ begravningsmetod tog form.
- Egentligen har min metod ganska lite att göra med döden, desto mer med miljön, säger Susanne.

Tanken är att kroppen fryses ned av flytande kväve. Processen är enkel och eftersom människan till 70 procent består av vatten, blir det bara mellan 20 och 30 kilo stoft kvar när vattnet ångat bort i en vakuumkammare. Med en metallavskiljare kan kvicksilver som finns i amalgam, och andra reservdelar som placerats i kroppen plockas bort automatiskt. Processen minskar alltså påverkan på luften eftersom inget kvicksilver släpps ut. Även bidraget till växthuseffekten minskar med nedfrysning istället för kremering.
Efter hundratals samtal, och lika många löften om att bevara en företagshemlighet, blev det allvar av metoden att frystorka den döda människokroppen. Susanne beskriver de senaste fem åren som en tid med stora ekonomiska umbäranden. Hon har satsat allt. Men med tiden har allt fler visat intresse för hennes metod.
Nu har Aga Gas, som tillhandahåller flytande kväve i Sverige, gått in som finansiär. Ett trettiotal människor på sex olika företag arbetar i dag med att utveckla tekniken.
Hittills har metoden prövats på grisar och med kvicksilver vid försöken. Nästa år hoppas man att den första anläggningen står klar, och de första människorna kan börja gravsättas med den nya metoden. Först ut i världen blir Jönköping där man tidigt var positiv till idén. Den stora frågan som är kvar är att bestämma storleken på anläggningen så att även människor med en vikt på över 200 kilo kan frystorkas.
Det finns ett designförslag på en kista där det stoft som blir kvar kan placeras. Kistan är cirka en kvadratmeter stor och höjden bara 20 centimeter. Kistan är gjord i nedbrytbart material för att förmultningsprocessen ska ske så snabbt som möjligt. Av samma skäl kommer den nya kistan inte placeras djupare än 40 centimeter för att syret ska komma åt och göra processen snabb. Inom ett år omvandlas allt till mull.
- På det djupet tas också de gifter som finns i kroppen bäst om hand, förklarar Susanne.
På sikt hoppas hon att man själv får välja var kistan ska gravsättas; hemma i trädgården, på landet eller i skogen. Men än så länge är man hänvisad till de brukliga platserna. Tanken är att en buske eller ett träd ska placeras ovanpå varje kista.
- På så vis bidrar vår kropp till nytt liv på den platsen. Susanne poängterar att plantan i sig inte är helig, det är bara en symbol för livscykeln.
Susanne vill själv ge liv åt en vit rhododendron en dag, den är livskraftig, vintergrön och lätt att flytta. Kanske hem till trädgården efter några år på kyrkogården.
Inom Svenska Kyrkan har det inte blivit någon het debatt om ekologisk begravning. Däremot ställer kyrkan två krav: man ska kunna ta avsked av den avlidne som vid en vanlig begravning, och kistan måste vara värdig.
- Det är bara att applådera om kropparna tas om hand på ett ekologiskt sätt. Vi har inget att invända så länge det sker på ett värdigt sätt, säger Anders Eckerdal, domprost i Linköpings stift.
Han tycker att den nya metoden är mer tilltalande än traditionella jordbegravningar och kremering. Men påpekar att det tog lång tid innan kremering accepterades.
Han ser heller inget ovärdigt i att bli mull utan tycker snarare tvärtom.
- Ja, det är ju underbart. I varje begravningsgudstjänst lägger prästen jord på kistan och säger: av jord har du kommit, jord skall du åter bli. Detta uttrycker dels att vi är biologiska varelser vars kroppar bryts ned och ingår i kretsloppet, dels uttrycker det den kristna uppståndelsetron. Det finns ingen motsättning i det. I vår grundsyn är världen något vi fått i gåva. Vår uppgift är att vi ska vara rädda om den. Att själv återgå till kretsloppet är en fin tanke.

Text: Johanna Starkenberg-Fröjd

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.