– Såna här får inte finnas i en naturbeteshage!Vi har just passerat grinden till en av Anders Magnussons beteshagar. Han leder vägen med stora kliv men stannar upp för att bryta av ett par högväxta blomstänglar. Det här är en hage med miljöersättning, då får den inte se ut hur som helst.- Nej, har man kryssat i på blanketten så måste man sköta den enligt reglerna, säger han och ler lite.Anders Magnusson är mjölkbonde. Tillsammans med sina föräldrar driver han gården Bräcke på Orust i Bohuslän. De har nära hundra nötkreatur, 35 mjölkkor och resten ungdjur och köttdjur. Det är några veckor sedan han tog hem kvigorna som gick här i somras, men koblafforna doftar ännu svagt i den fuktiga höstluften.Vi fortsätter. En liten stig vindlar genom de kuperade markerna, över små kullar, runt bergsknallar och genom stengärdsgårdar. Så här ska det se ut, nickar Anders när vi passerar över ett kortsnaggat gräsparti.- Det verkar växa mer nuförtiden, muttrar han. Magnussons äger och arrenderar sammanlagt omkring tio hektar beteshagar. Ungefär halva arealen har miljöstöd, Anders skulle nog kunna söka för mer men tvekar om det är värt besväret.Som exempel berättar han om en hage där grundvattnet går i dagen och bildar en naturlig källa. På hösten går korna och betar åkervallen utanför, och då är det enkelt att öppna stängslet och låta dem gå in i hagen och dricka. Men om hagen får miljöstöd är det slut med det. För när korna bajsar i hagen gödslar de med näring från åkern. En hage med miljöstöd får inte tillföras näring utifrån, den ska vara som ett slutet kretslopp. Anders skulle bli tvungen att hålla staketet stängt och köra upp dricksvatten från gården. Det vill han inte. Magnussons jordbruk producerar mjölk och kött. Det öppna landskapet kommer på köpet. Visst är det bra med ersättningar som uppmuntrar till att hålla markerna betade, men reglerna för dem är krångliga och dåligt anpassade till bondens verklighet, tycker Anders. Då får det hellre vara.- Ta det här med att gräset ska vara jämnt avbetat. Djuren ratar ju en del växter, det vet alla som har haft med djur att göra. Man kan inte tvinga dem att äta upp allt, då blir de till slut så hungriga att de spränger stängslet. Och jag har ju inte djuren för skojs skull, utan för att de ska växa.Vi traskar upp på en bergknalle med vid utsikt. Havet syns inte men Anders visar riktningen. Han pekar ut gårdar och berättar vem som bor var och vilka marker som hör till.Att det finns jordbrukande grannar är viktigt menar Anders Magnusson, både för trivseln och för att kunna behålla service som veterinär och avbytare.Känner han sig betydelsefull? Vet han hur viktig han är för den biologiska mångfalden?- Nja, det kommer ju ingen och säger ?vad roligt att ni håller på?, skrattar han. Jo, jag vet väl om det, men tycker att vi får dåligt betalt för det!Pappersexercis, byråkrati och dålig förståelse för jordbrukets villkor riskerar att överskugga den uppmuntran som ekonomisk ersättning ska ge. Det är lätt att resignera inför länsstyrelsens regler och paragrafer:- Det är ju de som har makten, på något sätt. Att vara bonde, det är som att vara ute på vägen och köra bil medan trafikreglerna hela tiden ändras.God naturvård bygger på kunskap om de biologiska värdena men också om människan som vårdar dessa värden. Det framhåller Marie Stenseke, kulturgeograf och forskare vid Göteborgs universitet.- Det finns en inställning som går ut på att ?bara vi informerar tillräckligt mycket så kommer alla att tycka att biologisk mångfald är viktigt och bra?, säger hon. Naturvården är full av biologer, men det räddar inte betesmarkerna.Först måste bonden räddas. Bonden är själva förutsättningen för kattfoten, jungfrulinet, brudsporren och de andra ängs- och hagmarksväxterna. Ekonomisk ersättning till bönder som håller markerna öppna är viktigt men det finns annat också, påpekar Marie Stenseke: – När Jordbruksverket undersökte varför bönder i Norr- lands inland lade ner sina gårdar visade sig skälen inte vara bara ekonomiska, utan också att det var sju mil till närmaste granne och långt till affärer och social service.Många av de ur naturvårdssynpunkt mest värdefulla jord- bruken ligger i glesbygder. I Norrlands inland, i Bergslagen och i skärgårdsområdena läggs gårdar ner på löpande band.- Det finns en klar koppling mellan naturvård och landsbygdsutveckling, säger Marie Stenseke. Men de som bekymrar sig för kulturlandskapets utarmning ser inte alltid att det har att göra med befolkningsminskning.Bonden och det landskap han eller hon skapar måste ses i sitt sammanhang. Bönder är inga enstöringar och de har ofta en stark känsla för sin hembygd. I sin forskning har Marie Stenseke intervjuat lantbrukare om deras motiv för att hålla landskapet öppet. Då framkommer värden som att det öppna landskapet upplevs som vackert och en del av bondens identitet. Denna känsla delar bonden med sina grannar, också de som inte brukar marken. Det öppna landskapet är ofta orsak till att man bosatt sig i trakten.Det här skulle naturvården kunna ta till vara, menar Marie Stenseke. Till exempel genom att skapa mötesformer där människor i en bygd träffas för att diskutera och lyfta fram det man uppskattar i landskapet. Det kan uppmuntra markägarna till fortsatt skötsel av ängs- och betesmarkerna. Även de som inte äger någon mark kan bli delaktiga.Det gäller också att skapa förtroende mellan naturvården och markägarna, påpekar Marie Stenseke. Bönder upplever ofta att myndigheternas tjänstemän saknar förståelse för jordbrukets villkor och respekt för bondens kunskap. Många känner sig orättvist utpekade som miljöbovar.Som exempel på ett lyckat naturvårdsarbete brukar världsarvet Alvaret på Öland framhållas. I dag är arealen betad mark faktiskt större än innan skyddet. Mycket tack vare den ekonomiska ersättning markägarna får. Men det faktum att länsstyrelsen ägnade tid åt att förankra reservatet hos lokalbefolkningen och att man lyssnade till deras synpunkter och önskemål spelade också roll.- Pengar är en enkel lösning. Men det gäller att bygga system som når längre än till nästa jordbruksprogram. Då tror jag att man måste se bonden i sitt sammanhang.

Text: Susanne Liljenström

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.