Några år över 80, lite krokig och med svårigheter att gå. Men kristallklar i argumentationen och med i debatten. Särskilt vurmar Carl Olof Tamm för långsiktighet inom forskning och naturvård.- Om vi vill bevara det vi har måste vi studera kraven för att populationer av både växter och djur ska vara stabila. Annars famlar vi i blindo. Det är lätt att tolka tröghet i system som stabilitet, säger han när vi möts vid sommarstället i Roslagen.Själv är Carl Olof Tamm i slutfasen av ett över 60-årigt projekt. Förutom huvudinriktningen på näringskretslopp och skogsutveckling har han nämligen gjort en botanisk pionjärinsats av det märkligare slaget. Som ung biologistudent lade han ut provytor för fleråriga örter på ängar och skogsmark här på Grenholmen. Sedan har han följt orkidéer, gullvivor och andra arter i långa utvecklingsserier. På senare år med bistånd av Ola Inghe som doktorerat på blåsippa och sårläka.Många örter kan leva längre än träd, ibland hundratals år. Men om ingen föryngring sker hotas bestånden trots att gamla individer lever kvar. Tamm jämför med havsörnar: på grund av kemisk påverkan i miljön misslyckades häckningarna. Men eftersom djuren levde länge dröjde det innan nedgången märktes. Inventeringarna har mest skett på fritid och uppsatserna mötte först inget större intresse i Sverige. Inte förrän de fick internationell uppmärksamhet som utgångspunkt för den engelske forskaren John Harpers stora verk Population Biology of Plants (1977). Sedan vände vinden i Sverige också.- 1971 efterlyste jag en satsning på växters populationsekologi i Forskning och Framsteg. Jag måste säga att jag blivit bönhörd.

Nedanför stugan öppnar sig en liten strandäng som Carl Olof och hans son hållit öppen med slåtter sedan betet upphört. Området är ett av flera som Norrtälje naturvårdsfond nu planerar att restaurera för att skapa fler livsmiljöer för den hotade mnemosynefjärilen.- Här lade jag ut provytor för ängsnycklar 1944. Den sista plantan försvann 1971, men arten finns sparsamt kvar närmare stranden.Ängen har blivit en lokal sevärdhet med stigar kors och tvärs. Längre fram på sommaren prunkar den i alla färger, nu slås man mest av mängden kungsängsliljor..Föräldrarna planterade de första i slutet av 30-talet.Olof Tamm hette fadern, också han professor och pionjär inom markforskningen. Egentligen ville han inte att sonen skulle bli naturvetare.- Han hade stött på mycket motstånd i sitt arbete. Men när han förstod att jag bestämt mig tyckte han att jag också skulle bli kemist.Så blev det inte, även om sonen ibland tangerat faderns område. Biologin och det tvärvetenskapliga ekosystemtänkande som började växa fram på 30-talet lockade mest. I familjens umgänge fanns många av tidens kända biologer. En särskild förebild var Lars-Gunnar Romell.- En kritiskt begåvad forskare med talang för att slå hål på fluffiga teorier.Redan i slutet av trettiotalet påpekade Romell behovet av strandskydd i den så kallade fritidsutredningen, något som retade gallfeber på skärgårdsbefolkningen. Det var också han som slog fast vad som gått snett i Ängsö nationalpark. I och med fridlysningen lämnades ön till fri utveckling, med igenväxning och minskad mångfald som följd. Carl Olof träffade Romell på Ängsö under inventeringsarbetet.- I utredningen konstaterade han att en akademi och två statliga ämbetsverk inte kunde göra det jobb som en ensam småbrukare med fem kor hade gjort!Vi fortsätter mot holmens andra sida. Det är första gångenmed rollator, så vi tar det lugnt. I korgen finns bland annat en serie bilder av området under olika perioder. Ett vykort från 30-talet visar öppna ytor mot fjärden.- Du ser att det är ett helt annat landskap.Men naturtypen kräver arbete och försvinner i takt med att lantbruk blir olönsamma.- EU-bidrag för landskapsvård är nog bra, men ingen långsiktig lösning, funderar Carl Olof Tamm.Ändå tycker han att naturvården utvecklats åt rätt håll. Generationen före hans insåg sällan hur djup människans påverkan var. Själv satt han i SNFs styrelse i slutet av 50-talet och minns att det vanligaste ärendet var medlemsförslag om att godkänna stora träd som naturminnen.- Knappast det viktigaste. Det räcker inte heller med små reservat om man inte beaktar de storskaliga förändringarna. Inte minst vad som kommer från luften.Hans egna studier av luftföroreningarnas effekter på svensk skogsmark var ett genombrott på området. Tamm var med i den grupp som utarbetade Sveriges officiella ?Case Study? inför FNs miljökonferens i Stockholm 1972.- Att nedfallet försurade sjöar visste vi. Svante Odén hade lanserat tanken att marken också drabbades. Jag var själv lite skeptisk.Av en slump fick han ögonen på faderns mätningar av pH-nivåer i jord från Tönnesjöheden i Halland 50 år tidigare.- Jag såg direkt att materialet var vederhäftigt. Undersökningen kunde upprepas.Tillsammans med medarbetaren Leif Hallbäcken vid SLU kunde han visa att försurningen gick hela vägen ned genom jordlagren och till stor del berodde på luftföroreningar.- Tamms studier blev spiken i kistan för de brittiska försöken att bortförklara nedfallets påverkan, berättar Naturvårdsverkets chef Lars Erik Liljelund, som själv haft honom som lärare.- Han är en av de sista allvetarna, forskare som kan väldigt mycket om väldigt mycket. Sådana det egentligen inte finns utrymme för i dag.

En liten plastpinne sticker upp bredvid stigen.- Ruta 19, en av de första jag la ut 1943, berättar Carl Olof Tamm.Vi mäter upp hörnpunkter och tar fram den senaste skissen för jämförelse. Totalt hittar vi nio stycken vackert rosalila Sankt Pers nycklar. Från början var rutan exempel på en annan orkidé, Adam och Eva. Den är borta nu.- Inte negativt i sig, men också en historia. Om ett utbyte av arter. Förändring.Text: Mats Hellmark

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.