– Var är mitt liggunderlag?- Äsch, du behöver inget. Det får ändå inte plats.- Nu grötar vi riktigt mycket, så blir det mysigt.- Jag vill sova i mitten!Klockan är åtta på kvällen och det är dags att ?boa? i en av de tolv kojorna, en osannolik granrisförsedd skapelse i två våningar.- Vi har byggt på den här i tre år nu. Fast övervåningen har vi gjort den här veckan, på två och en halv dag, berättar August Klingberg, 12 år, med ögon som lyser av stolthet.Vi befinner oss i ett tretton hektar stort skogsparti strax norr om Umeå. Det är en helt vanlig onsdag i slutet av maj. Den skira grönskan ser självlysande ut i kvällssolen. Lyssnar man riktigt noga kan man höra det svaga bruset från trafiken på E4an. Men det är ingenting som de 56 barnen mellan tio och tretton år som befinner sig här har tid att tänka på. Kring kojorna i skogen råder en febril aktivitet. Man hugger, stagar, binder, sågar och spikar för att få klart allt till natten.- Teddybjörn, två påsar marshmallows som vi ska grilla, läsk, sovsäck, liggunderlag, ficklampa och så två kuddar. Sebastian Westin, 11 år, visar vad han packat för natten i sin ryggsäck. Medan de flesta andra som är här i dag har sovit utomhus flera gånger förut är det premiär för Sebastian. Men skogsvan är han ändå, precis som alla barn på Hagaskolan, en grundskola med 750 elever en knapp kilometer bort.Mellan två stadiga granar har tre tjejer från årskurs fem byggt sitt krypin.- Nästan regntätt, säger Ida Johagen, 11 år, och klappar med handen på det granklädda taket.- Du skulle varit här förra året, då blev det storm. När vi vaknade på morgonen låg det pudersnö här inne, berättar Anna Järhagen förtjust.Stämningen i den dunkla kojan är uppspelt och förvän- tansfull. Förnödenheterna från hemmet inspekteras.- Farmors plättar, toarulle, kortlek, te, böcker, vantar ? Redan 6-åringarna på Hagaskolan är ute i skogen varje vecka. I tre långa perioder under året har utomhuspedagogi- ken sin fasta plats i schemat – en knapp halvdag i veckan – från förskoleklassen till och med årskurs nio. Enda pausen gör man när det är som kallast, från lucia till en bit in i mars.- Fast då går vi hit varje vecka ändå och matar fåglarna. Och i advent får alla som vill hugga en egen julgran och ta hem, berättar Jan Edlund, slöjdlärare och skolskogens eldsjäl.

Två gånger per år – höst och vår – är det temavecka. Det vanliga schemat skjuts åt sidan och eleverna får välja mellan kultur, sport och natur. Naturbarnen får en hel vecka utom- hus. Förutom kojbygge, en övernattning och matlagning har de massor av ?ämnen? att välja på: tillverkning av visselpipor, barkbåtar, kvastar och gärdesgård, fågelskådning, fiske, hugga ved, måla vindskydd ?- Första övningen blir att formera grupper och komma överens om vilka fem aktiviteter man ska välja, berättar Jan Edlund. Väl i skogen börjar de flesta med kojbygget. Nu måste gruppen komma överens: Var i skogen ska kojan ligga? Hur gör man? Hur stor ska den vara? Hur många träd behöver vi? Vem ska göra vad? Det hela blir en gigantisk övning i samarbete där alla måste lära sig att lyssna på varann.- Ibland går det snett, man blir osams om målen eller tycker att alla inte hjälper till. Då går vi vuxna in. Men det behövs sällan.

Hagaskolans skolskog har funnits i 22 år, men både plat- sen och pedagogiken utvecklas hela tiden. Bäcken har fått bäcköring, ett litet vattenhjul för strömutvinning och blivit undersökt ur alla tänkbara aspekter. Femtio fågelholkar har tillverkats och satts upp, lin och potatis odlas på en åkerlapp, en kolmila är i drift då och då och för andra året i rad fram- ställs järn med ålderdomliga metoder mitt i skogen. Här finns ett permanent vindskydd, en vedbod och ett utedass som eleverna byggt. På vintern gör eleverna snöskulpturer och lär sig att spåra hare, räv och rådjur. Nytt för i år är en utomhusscen som flickorna i årskurs sju timrar med en av slöjdlärarna som handledare. Man har också prövat att ha föräldramöten i skogen.- Vi försöker föra vidare det kulturarv vi har här i Väster- botten. I det har skogen alltid spelat en stor roll. Barnen lär sig att klara sig i naturen, att skogen inte är farlig utan något man kan ha glädje och nytta av.Praktisk kunskap står i fokus. Jan Edlund har sett många barn med stora svårigheter i de vanliga teoretiska skoläm- nena blomma ut och till och med få en ledarroll i skogen.- Här blir eleverna företagsamma och vetgiriga. Det man lär med kroppen fastnar i knoppen, brukar jag säga. Jag tror mycket på ett laborativt sätt att jobba med barn. När sinnena är med behöver man inte nöta in saker. Man hör ofta att barn nu för tiden är lata. Men här springer de hela tiden, flera mil om dan ibland. Sedan när de ska gå två kilometer på skol- gymnastiken orkar de inte. Vad kan det bero på? Här är vårt problem att de aldrig vill sluta, att de aldrig vill åka hem. Vid lägerelden – skolskogens nav – är alltid minst en vuxen på plats. Här finns också ett stort militärtält med kamin dit barnen kan komma på natten om de fryser eller blir rädda.- Två lärare åt gången sover i tältet. Fast det brukar inte bli så mycket sömn. På morgonkvisten kan vi ha blivit uppåt tjugo här inne, berättar Erika Isberg glatt, en av ?nattarbe- tarna?.Klockan närmar sig nio och det är fortfarande ljust som på dagen. Temperaturen har dock sjunkit till tio grader och allt fler söker sig till lägerelden.

– Janne, Janne! Det är fågelungar i riset!Tioåringarna Alexander Hansson och Staffan Sandberg kommer skuttande genom granskogen med röda kinder och upphetsade röster.Vi följer med till kojan och hittar fyra små nakna trastungar som slungats ut ur sitt bo. Olyckan inträffade när killarna skulle dra fram en torr rishög till sin koja. Med stor försiktigthet lyfts ungarna tillbaka i boet med vantförsedd hand. Där ligger de sedan i en hög och gapar ynkligt. Vi smy- ger därifrån under tystnad och kommer överens om att inte gå tillbaka på länge.- Jag undrar om mamman vågar komma tillbaka, funde- rar Staffan, påtagligt gripen av situationen.Vid lägerelden sitter Nattali Attmarsson, tio år, och täljer på en pinne. Många barn har egna slidknivar med sig. Yxor, sågar och andra verktyg lånar de av skolan. Vid en av hugg- kubbarna står elvaårige Patrik Corhet Nylén och klyver ved- klabbar så det yr om det.- Skulle mamma varit här så skulle jag nog behövt en massa skydd, skrockar han.Att ge barnen så stort eget ansvar som möjligt är en del av den pedagogiska idén.- Visst händer det små olyckor ibland. Då får barnen lära sig hur man tar hand om sår i praktiken. Men det händer inte mer här än i en vanlig slöjdsal, säger Jan Edlund.Han är övertygad om att nyckeln till en framgångsrik skola ligger i att eleverna har roligt. Och roligt har man när man får gör saker ?på riktigt?.- Om du frågar de här eleverna om tjugo år vad de minns från sina år på Hagaskolan så kommer de att svara ?när vi bodde i skogen?. Att ge barnen positiva minnen från skolan är viktigt. Det är ju den bild av skolan som de kommer att förmedla vidare till sina egna barn.Finns det inte en risk att de svaga eleverna hamnar ännu mer på efterkälken i de teoretiska ämnena när man ägnar så mycket tid åt att leka i skogen?- Nej tvärtom, svarar Stig Johansson, rektor på Hagasko- lan. Problemet i skolan i dag är inte att vi har för lite teori utan att vi har för lite verklighet. De elever som är svaga i teo- retiska ämnen blir inte starkare av att få ännu mer teori. Läroplanens första paragraf pratar om att ge barnen lust att lära. Det är precis vad vi ger dem i skolskogen.

En lärare klinkar förstrött på gitarr, elden fal- nar, korven är uppäten och de flesta har för- svunnit till sina kojor. Klara har ont i magen och hämtas av sin pappa. Hugos mamma kom- mer på cykel med kudde och fleecetröja till sin son. Två lärare går rond bland kojorna, tar ärtrör i beslag och förmanar några godistjuvar som sått split i lägret. Från en koja hörs svaga fniss och en Britney Spears-låt på låg volym.- Ska du sova nu? Jag tänker vara vaken hela natten …Text: Karin Södergren

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.