Svartvirke blir vitt papper

Sovjettiden la en skyddande passiv hand över Baltikums skogar. I dag råder vild huggsexa, där gamla vitryggsskogar avverkas svart och förvandlas till vitt svenskt papper.
blir vitt papper.

Artikel 2004-4

- Bättre än så här blir det inte, säger Kristoffer Stighäll och ler lite snett.
Han står med dy upp på smalbenen i en skog utanför Riga. Det är sumpigt och risigt. Kullfallna, ruttnande stammar ligger kors och tvärs. Alar, aspar och enstaka ekar växer tätt och högt, kronorna däruppe ser klena och risiga ut. Kristoffer pekar ut stekelbockens långa, horisontella larvgångar och stora flatbaggens utgångshål, avlånga som myntinkast, på en grov högstubbe. Båda arterna står på rödlistan i Sverige. Göken gal frenetiskt. Det är en kall morgon. Om ett par timmar kommer värmen och myggen. Kristoffer och hans medhjälpare Dick Östberg klafsar vidare, på kompasskurs med ett 25-meters måttband mellan sig. Det trasslar in sig i snåren, hela tiden.
Det blir som sagt inte bättre än så här. I skogen. Med hackspettögon sett.
Kristoffer Stighäll leder Naturskyddsföreningens projekt för att rädda den vitryggiga hackspetten i Sverige. Han är här för att kartlägga hur en idealisk vitryggskog ser ut. På minst 50 provytor inom en kvadratkilometer ska Kristoffer och Dick mäta in alla träd och varenda kullfallen stam: trädslag, grovlek, höjd eller längd.
De får syn på dagens första vitryggiga hackspett innan de ens hunnit halvvägs med första provytan. Den flänger omkring mellan stammarna ett par våningar upp. För varje gång vi fångar den i kikarens synfält ser näbben lite tjockare och fransigare ut. Skörden av feta insektslarver växer.
- Han har nog bo i den där halvdöda aspen, säger Kristoffer och pekar. Idealiskt ställe.
I skogar som den här ligger vitryggreviren vägg i vägg. Senare under dagen får Dick och Kristoffer se en mellanspett på nära håll, samtidigt som en svart stork kretsar högt över deras huvuden.
Den mytomspunna svarta storken har inte varit bofast i Sverige på mer än ett halvt sekel. Mellanspetten är utdöd sedan 1981. Den vitryggiga hackspetten häckar i år med sammanlagt tre kända par i vårt land. Det har gått fort utför. Nästa kväll står vi på ett kalhygge utanför Rakvere i nordöstra Estland. Göken gal, en hund skäller på avstånd. Stubbarna är imponerande, här har vuxit grov skog. Mest gran, men också ek. Säkert fanns här träd grova nog att bära upp den svarta storkens enorma risbo. Kanske plockade vitryggiga hackspettar stekelbockslarver från de döda stammar som i dag ligger kullblåsta och halvt övervuxna av hallonsnår. Hygget är stort och ser lite slarvigt ut, annars är det som hyggen är mest.
Och ändå inte. Det här är en brottsplats. Skogen är stulen. Vartenda säljbart träd på dessa 50 hektar är avverkat utan tillstånd. Omkring 2000 kubikmeter virke har fraktats bort och sålts kontant någonstans, utan papper.
- Det finns så stora pengar i skogssektorn att den organiserade brottsligheten sökt sig dit, säger Toomas Trapido på Eestimaa Looduse Fond,WWFs systerorganisation i Estland. Det har inte funnits någon vilja att reglera eller kontrollera. Regeringen vill bara ?frigöra resursen? och få fart på ekonomin.
Hygget i Rakvere är ett avtryck av denna politik. Det finns fler, tusenfalt fler. Omkring en procent av all avverkning i Estland är timmerstöld. Men då räknar man bara rapporterade fall. Experterna bedömer att den verkliga omfattningen är två eller tre gånger så stor. Räknar man dessutom in den ekonomiska brottsligheten - fiffel med avgifter, skattefusk och liknande - blir slutsatsen att mellan fyra och fem miljoner kubikmeter virke varje år i någon mening avverkas eller hanteras ?svart? i Estland.
Det är inte mycket bättre i Lettland. Sammanlagt kommer mellan sex och nio miljoner kubikmeter ?svart? virke ut på marknaden i dessa båda länder, varje år. Det är 25-40 procent av hela skörden.
Vart tar det vägen?
Den frågan kan ingen besvara. Men det är inte omöjligt att en del av det faktiskt finns i den tidning du just nu läser. Sverige är i dag en av de största importörerna av virke från Baltikum. Var åttonde stock som levereras till svenska sågverk och massafabriker kommer från skogar på andra sidan Östersjön.

Den svarta storkens och hackspettarnas skog är ett glömskans landskap. Igenväxningsmarker, ängar och hagar som lämnades åt sitt öde för 80 eller 100 år sedan. Av obetydligt intresse för sovjettidens planbyråkrater.
Nu är allt annorlunda. Skogsindustrin i väst har fått tillgång till en ny stor råvarukälla. Det finns stora pengar i skogen. Lagstiftningen är svag, kontrollen dålig och korruptionen utbredd. Och varje vecka fyller estniska och lettiska tidningar - i synnerhet de som har stor spridning på landsbygden - spalterna med samma enkla annonsbudskap: Virke köpes. Bra priser. Och så ett mobiltelefonnummer.
Vilket ansvar har de stora köparna, de skandinaviska skogsföretagen, som aktörer i denna ekonomiska djungel? Ugis Rotbergs, chef förWWFi Lettland har ett överraskande svar:
- Man kan visserligen säga att de stora virkesköparna har en skuld i att alla dessa oseriösa mellanhänder kunde etablera sig. Men om vi kräver att de stora företagen ska kunna garantera att de inte befattar sig med olagligt timmer måste de lämna marknaden. De föregår med gott exempel när det gäller att ta ansvar för sin verksamhet. Jag tycker det är bättreatt de seriösa företagen finns kvar på marknaden än att de lämnar fältet helt fritt för de oseriösa. StoraEnso, Korsnäs och Thomesto har bra policies för sina virkesinköp, och försöker leva efter dem.
Frågan är förstås hur länge det räcker att försöka. Enligt Rein Ahas i estniska Jordens Vänner har 30 procent av de biologiskt värdefulla miljöerna i Estlands äldre skogar redan gått förlorade. Och Janis Priedniks, professor i zoologi vid universitet i Riga, menar att det lettiska skogslandskapet förlorar biologisk mångfald mycket snabbt.
Kanske beror det på att han är andfådd, men Maris Strazds ger ett kärnfullt svar på frågan hur det går för den svarta storken i Lettland.
- Dåligt!
Vi snavar fram igenom snårig skog utanför Vecumnieki, några mil sydost om Riga. Vi är på väg bort från ett storkbo och bilden av den stora, mörka fågeln som med hängande ben och enorma, svepande vingflak sekundsnabbt manövrerade sig upp mellan grantopparna och försvann dröjer ännu på näthinnan. Maris Strazds, en av Lettlands ledande ornitologer, har följt den svarta storken under lång tid och kollar så många bon han hinner varje år. Så snart han konstaterat att det här var bebott beordrade han snabb reträtt.
- I slutet av 1980-talet häckade omkring 1100 par i Lettland, berättar Maris. I dag finns det högst 600 par kvar, och de lyckas dåligt med häckningen.
- Den viktigaste orsaken är skogsbruk. Inte för att boträden avverkas, utan för att aktiviteten i skogen ökat hundratals eller tusentals gånger. Storkarna blir störda, skräms bort från bona.
Tusentals gånger? Jag ställer mig frågande, och Maris förklarar:
- Under sovjettiden fanns det 32 lokala statliga skogsbruksenheter i Lettland, säger Maris. Det var hela skogsbruket. I dag har vi 150000 privata skogsägare, och avverkningen har flerdubblats.
Visst kan man tänka sig ett skogsbruk som tar hänsyn både till den svarta storken och andra värden i Lettlands skogar. Men knappast så länge en stor del av aktörerna är fifflare som inte har något annat intresse än att tjäna snabba pengar och som dessutom har goda skäl att undvika alla kontakter med myndigheterna.
Vi är tillbaka vid bilen och pustar ut. Tankspritt tar jag en näve trämjöl ur en grov, multnande och sönderhackad björkstam vid vägkanten - och står plötsligt med en stor flatbagge i handen. Hotkategori ?sårbar?enligt den svenska rödlistan. Löper stor risk att dö ut på lite sikt. Orsak: brist på död ved.
Och göken gal. Överallt och hela tiden. Som den gjorde förr därhemma.

Text: Roger Olsson

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.