Jag hör ibland människor – inte utan en viss stolthet – säga, ?nää, jag kan ingenting om natur. Jag kan inte ens skilja mellan en kråka och en gråsparv!?

Samma människor skulle aldrig erkänna att de inte kunde skilja på Kalle och Paul Anka – även om det vore sant.

Vi lever i värld av ?kunskapshierarkier?. Viss kunskap är ?bra? och ?fin?, annan kunskap är fånig och pinsam. Hierarkierna skiljer sig åt men de finns överallt.

För en tid sedan mötte jag en välrenommerad forskare på KTH, Kungliga tekniska högskolan. Han bubblade av entusiasm inför alla de landvinningar tekniken gjort under det senaste halvseklet. Men det fanns en fråga som länge bekymrat honom. Hur kom det sig att de humanistiska disciplinerna inte kommit ur startblocken? Här hade tekniken skapat massor av välsignelsebringande uppfinningar medan humanisterna fortfarande satt och grubblade över samma saker som sysselsatte de ?gamla grekerna?.

Först log jag artigt åt det jag trodde var ett skämt. Sedan förstod jag att han menade allvar. I hans värld var bara det vetande som skapade bevisbar nytta och ekonomisk tillväxt värd att kallas ?kunskap?. Så såg hans kunskapshierarki ut.

De som gärna skryter med att de inte kan någonting om natur har jag företrädesvis mött inom den mest vidsynta av alla kretsar – kulturjournalistiken. Av någon dunkel anledning sätter annars fördomsfria och mycket allmänbildade människor inom kulturvärlden en ära i att inte kunna någonting om det som har med naturen att göra.

I den moderna kulturjournalistiken är det självklart att man skall kunna skilja på en médoc och en merlot, patriarkal och feministisk funktionalism liksom dokusåporna Farmen och Big brother – och det tycker jag är hedervärt. Däremot anser man sig inte behöva veta skillnaden på ek och asp, snäcka och mussla, sopp och skivling, kråka och gråsparv. Allt sådant är att betrakta som någon form av kuriosa, som ibland väcker munterhet, ibland menande ögonkast.

Till en del är denna ignorans bara ett koketterande och ett sätt att skapa samhörighet i en yrkeskår som inte sällan känner sig utanför i ett samhälle som tycks vara besatt av själlösa ting.

Men ibland bränner det till på allvar. Ta till exempel detta med idén om att det finns en skillnad mellan hona och hane. Inget är mera kontroversiellt.

I dag kan vi med stor exakthet ange vari den strikt genetiska skillnaden mellan kvinnor och män ligger – utan att värdera dess betydelse. Ändå är varje tanke på att det skulle finns en skillnad mellan könen ren dynamit. Sådana påståenden anses vara uttryck för ?biologism? – ett ord som skall få oss att associera till fasaväckande -ismer, som nazism och fascism.

Här når ignoransen svindlande höjder.

Budskapet är tydligt. Akta er för biologins irrläror!

Men går det att förstå vår kultur utan elementära kunskaper i biologi?

Låt mig ta ett annat, kanske lite vardagligare exempel. I år har Harry Martinson förekommit flitigare än vanligt på kultursidorna. Det är hundra år sedan han föddes och han tillhör våra ?stora?. Kan man förstå hans författarskap som är späckat av referenser till naturen utan några kunskaper i biologi? Har man någon behållning av hans Svärmare och harkrank om man inte vet vad en svärmare och en harkrank är?

Mycket av det vi kallar kultur bottnar i hur vi ser på oss själva i relationen till naturen omkring oss, liksom hur vi ser på det biologiska livets villkor – vår tillblivelse, våra liv och insikten om vår död. Därför borde biologin, ?vetenskapen om de levande organismerna? och naturskildringen ha en självklar plats i vår kulturdebatt. Men det har den inte.

Sett i detta perspektiv blir kultursvängens flört med ignoransen pinsam.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.