För tio år sedan granskade SNF för första gången bananindustrin. Kritiken då var mycket hård mot bananbolagen. Bananodlingen i Centralamerika kunde knytas till bland annat regnskogsskövling, förgiftning av vattendrag, utarmade jordar och fördärvade korallrev, för att inte tala om människor som fick skador från bekämpningsmedel och arbetade under usla arbetsförhållanden och till låga löner. Nu har föreningen upprepat granskningen. I rapporten Jakten på den fullkomliga bananen redogörs för framstegen.

– Vissa ansträngningar har gjorts, säger Pernilla Malmer, internationell jordbrukshandläggare på SNFs kansli. Man samlar nu in de giftindränkta plastpåsar bananstockarna sveps in i. Många företag ger arbetarna bättre skyddsutrustning och utbildning för arbetet med bekämpningsmedel.

Men bananföretagen startade från en mycket låg nivå för tio år sedan och har fortfarande en lång väg att gå. Bekämpningsmedelsanvändningen har inte minskat totalt sett även om användningen av ogräsmedel har minskat av kostnadsskäl. Det dödligt giftiga bekämpningsmedlet Parakvat har nästan fasats ut. Men fortfarande hittas det hos några företag. Istället har användningen av svampmedel och medel mot nematoder ökat. Odlingen i stora monokulturer gör skadegörarna resistenta, man måste ta till mer och starkare preparat.

– Man kan fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt att förbättra bananodlingen så att den blir acceptabel inom ramen för nuvarande produktionssystem, säger Pernilla Malmer.

Sedan förra granskningen har det tillkommit ett antal nya certifieringssystem. Tyvärr blir effekten av insatserna begränsade så länge man använder så mycket bekämpningsmedel. Man kommer inte åt huvudproblemet.

Det används årligen uppemot 50 kg bekämpningsmedel per hektar i den konventionella bananodlingen i Costa Rica. Som jämförelse sprutas svensk potatis med 4,5 kilo och en svensk normalåker med 0,4 kilo. Det finns giftrester i skalen hos 40 till 50 procent av de bananer vi importerar till Sverige, om än under uppsatta gränsvärden.

Men de gifter vi utsätts för är naturligtvis ingenting jämfört med de halter som bananarbetarna och lokalbefolkningen utsätts för. Flygbesprutning dominerar fortfarande för svampmedlen. Det leder till en diffus spridning i byar och på jordbruksmark, i floder och brunnar. De skyddszoner som finns respekteras heller inte.

– Ekologisk bananodling är det som vi fortsätter att rekommendera som det hållbara alternativet, säger Pernilla Malmer. Vi har även granskat de ekologiska bananodlingarna i Dominikanska republiken. Det är fortfarande fråga om monokulturer och det finns mycket att förbättra ur mångfaldssynpunkt, men frånvaron av bekämpning betyder mycket för såväl mångfald som miljö.

Ekobananer har i dag en marknadsandel på 3,5 procent i Sverige. Det är 100 gånger mer än för tio år sedan.

– Med tanke på vad jag vet om bananodling i dag så skulle jag personligen aldrig äta en konventionellt odlad banan, och det kan jag inte rekommendera någon annan att göra heller, avslutar Pernilla Malmer.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.