Tinar upp tiden

Ingen kristallkula kan förutspå framtidens klimat. Men kristallklar is från Antarktis och Grönland säger en hel del. Margareta Hansson är en av forskarna som borrat sig 740000 år tillbaka i tiden.

Skribent Mats Hellmark

Det gäller att pälsa på sig i Margareta Hanssons arbetsmiljö. Termometern på väggen i köldlabbet på Stockholms universitet visar minus 23 grader. Borden är täckta med inplastade iskorvar från en grotta i Rumänien. I små burkar står prover ur den 3 200 meter långa iskärnan från Dome C, Concordiastationen högt upp på den östantarktiska platån.

Egentligen trivs hon bättre att jobba där, trots att kvicksilvret ofta sjunker mycket lägre. Hellre vita vidder och tystnad än fläktsurr och artificiell kyla.

Dome C ligger hundra mil från närmaste forskningsstation och årsmedeltemperaturen är minus 54 grader. Det kan ta två veckor att forsla utrustning från kusten med snöfordon, men forskarna flygs upp.

– Landskapet på vägen dit är fantastiskt. Uppe på inlandsisen är det som en gigantisk vit pannkaka. Blå himmel, inga landmärken och midnattssolen som snurrar över huvudet.

I december ska borrningarna fortsätta. Ungefär hundra meter is återstår ner till berggrunden.

– När vi kommer till botten räknar vi med att ha information om atmosfären ungefär en miljon år tillbaka.

Det var i somras som nyheten om det rekordlånga klimatarkivet presenterades i ansedda tidskriften Nature. Forskare och tekniker från tio europeiska länder i samarbetsprojektet Epica hade lyckats borra upp en iskärna med sammanpressat snöfall från 740000 år. De ryska forskarna vid Vostokstationen höll det tidigare rekordet med en klimatserie från 420000 år gammal is.

– Det är väldigt spännande att kunna gå så här långt tillbaka i tiden. Här visste vi verkligen ingenting om atmosfären, nu får vi helt andra möjligheter att förstå processer i klimatsystemet.

Det finns andra klimatarkiv, bland annat bottensediment i haven. Men inget ger så direkt information och så många detaljer som borrkärnor från inlandsisarna. Små instängda luftbubblor ger möjlighet att analysera den forntida atmosfären, lufttemperaturen mäts med hjälp av syret i isen.

En slutsats från Dome C är att vi kan pusta ut vad gäller nästa istid. Den lär inte drabba oss eller våra barn. Paralleller med tidigare klimatförändringar visar att dagens värmeperiod, som redan pågått i 12000 år, bör pågå åtminstone 15000 år till. Men analyserna visar även att halterna av växthusgaser aldrig varit så höga som nu under de senaste 800000 åren.

– Det råder ingen tvekan om att dagens halter är extrema, och att människan skapat dem. Troligen kommer den här extra växthuseffekten att driva upp temperaturen ytterligare. Hur systemet kommer att svara på det vet vi inte riktigt. Här finns inget facit, inga paralleller att titta på.

Växthusgaser är bara en av 80-talet olika parametrar som mäts i isen. I Stockholm undersöker man kärnans innehåll av lösta ämnen, joner. En gång har jonerna varit partiklar i luften, så kallade aerosoler.

– Vid sidan av växthusgaser är aerosoler den viktigaste komponenten i klimatsystemet. Men sambandet är mycket mer komplicerat. Här finns stora kunskapsluckor.

Samtidigt som artikeln i Nature kom var det premiär för storfilmen The Day After Tomorrow, där snabba klimatförändringar skapar kaos världen över. Inledningsscenen visar isborrning på Antarktis och hjälten är paleoklimatolog med ungefär samma arbetsuppgifter som Margareta Hansson.

Kopplingen betydde mycket medieuppmärksamhet, men själv har hon inte sett filmen än.

– Det jag vet är att tidsaspekten är fel, så fort går inte förändringarna. Men det är förstås svårt att göra actionfilm om förlopp som tar mer än en generation.

I filmen hoppar hjälten över avgrundsdjupa issprickor och utför dramatiska räddningsaktioner i snöstorm. Verkligheten ute i fält är lugnare.

– Mest handlar det om att göra det bästa möjliga av kort tid. Det äventyrligaste – förutom det vetenskapliga – är att befinna sig så långt bort om något händer.

Arbetspassen på borrplatser på Antarktis och Norra Grönland är månadslånga. Inte alltid populärt i familjen.

– Men de därhemma upplever tiden som mycket längre än man själv gör. Det är en väldigt enkel tillvaro på isen. Jobba hårt, äta och sova. Långt borta från världen. Lite som det kan kännas i fjällen.

Margareta Hansson har alltid gillat friluftsliv. Vid sidan av utbildningen på kemistlinjen tog hon kvällskurser i meteorologi. När en doktorandtjänst i kemisk glaciologi utlystes 1986 gav det en chans att kombinera alla tre bitarna.

– Då var det ett helt nytt forskningsområde i Sverige. Jag kom direkt in på ett nordiskt projekt, en liten borrning på Renland vid grönländska östkusten.

Borrkärnan var inte längre än 325 meter men innehöll ändå information om 120 000 år. I september i år presenterade hon och andra forskare data från en annan grönländsk iskärna i Nature. NGRIP-kärnan är över tre kilometer lång men täcker ?bara? 123 000 år. Konsekvensen är mycket hög detaljupplösning. Varje enskilt år i den äldsta delen motsvarar en centimeter is. Analyserna ger ny insikt i hur klimatsystemet ställer om från ett varmt klimat till istid.

– Det mest förvånande var att en massa rödfärgat vatten steg upp i borrhålet när vi kom till botten.

Vattnet kan ha varit isolerat från ytan i miljontals år och innehålla organiskt material från exotiska livsformer eller lämningar av liv från tiden innan inlandsisen täckte Grönland. Det omfrusna vattnet togs upp i somras.

– Borren gick lite snett, och nu hittade vi bottenfrusen is hela vägen ner. Vi kom ner till cirka 130 000 år och starten av förra värmeperioden. En fantastisk vinst!

I ett arbete som Margareta Hanssons får man längre tidsperspektiv än de flesta.

– Vi måste ta växthuseffekten på största allvar. Men det är för vår egen skull. För jordens del spelar det förmodligen mindre roll. När resurserna av fossila bränslen bränts upp kommer halterna av växthusgaser att sakta avta igen. Systemet reparerar sig på några miljoner år.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mats Hellmark
Artikeln publicerades i