Annons

Belägrat land

Väldiga arealer gammal skog jämnas med marken på Malaysiska Borneo. Skogsbolag och regering -tjänar stora pengar. Men urinvånarna förlorar allt - inkomst, boplats och kultur - trots att de har laglig rätt till landet.

Skribent Text: Karin Didring

MALAYSIA VILL HELST GE EN BILD av att ha ett hållbart ekologiskt och socialt skogsbruk. Sedan 1978 har landet också en nationell skogspolicy, men skogsbruket sköts ändå till stor del av delstater. Det mesta av skatteintäkterna tillfaller också delstaterna, liksom exportavgifter. Systemet har lett till att delstatsregeringarna har uppmuntrats att öka sina vinster, i många fall på bekostnad av ett långsiktigt hållbart skogsbruk. Sedan 1950-talet har delstaten Sarawak på Malaysiska Borneo exporterat tropiskt timmer och är nu världens största producent. Av delstatens areal är 70 procent utlagd på licens till skogsbolag – nästan all skogsmark utanför nationalparkerna.I Sarawak finns i stort sett inga oppositionspartier. Allt land kontrolleras av regeringen, och ledande politiker i delstaten har under lång tid fördelat licenser mellan sig själva, anhöriga och anhängare. För tillfället är det Sarawaks chefsminister, Taib Mahmud, som arrenderar ut mark där urbefolkningen länge levt i samklang med naturen.

FRIENDS OF THE EARTH MALAYSIA, eller Sahabat Alam Malaysia (Sam), har länge engagerat sig i hur skogen och dess invånare behandlas.- Urbefolkningen blir inte informerad om vad som ska ske förrän bulldozers och avverkningsmaskiner rullar in i deras område, berättar Samrepresentanten Jok Jau Evong, på besök i Stockholm på inbjudan från SNF.Intrången väcker starka känslor och många urinvånare har gått till motangrepp genom att blockera vägar in till sina områden.- Ibland blir några gripna av polisen. Särskilt i början av nittiotalet blev många arresterade; ett hundratal människor fick sitta inlåsta för en längre eller kortare tid. Problemet är att urbefolkningen sällan känner till sina rättigheter eller vad de kan göra för att protestera.Men fler och fler hör talas om Sam och ber om råd.- Vi hjälper dem, skriver brev till regeringen och tar mål till domstol. Regeringen gör ingenting för dem utan tar helt skogsbolagens parti.Resultatet av skogsbolagens aktiviteter är förödande. Breda vägar för avverkningsmaskinerna byggs rakt in i orörd regnskog. De vilda djuren jagas bort, vattenförsörjningen påverkas, jordbruksmark och kulturellt viktiga områden förstörs.När skogen huggs ned uppstår kraftig jorderosion. Grannlandet Indonesien drabbades nyligen av katastrof då stora markområden regnade bort.En mångfald av arter ersätts av snabbväxande arter som akacia, eukalyptus eller oljepalm. Hittills finns ingen som helst återplantering av skog. Avverkningen pågår ständigt och när skogen är slut tar oljepalms- och pappersskogsplantager över. Urbefolkningen, som är beroende av att kunna konsumera och sälja vad skogen ger, blir berövade sitt uppehälle.- Folkets levnadssätt och traditioner försvinner. Några flyttar till städerna för att klara sig, men den lön de får räcker nätt och jämnt för överleva, hävdar Jok.Det har förekommit löften från regeringen om att urbefolkningen ska få ekonomisk kompensation för sina landförluster. Men det som erbjudits är inte alls tillräckligt, särskilt inte i jämförelse med hur mycket skogsbolagen tjänar på sin verksamhet. Och om urinvånarna inte är starka och medvetna nog att slåss för sin rätt får de ingenting alls, enligt Jok.

DET FINNS EMELLERTID skyddade skogsområden: nationalparker och så kallade Governmental Protected Forests. De senare är dock inte i egentlig mening skyddade. Jok berättar att regeringen när som helst kan bestämma sig för att göra områdena till plantager.- Governmental Protected Forests är i praktiken bara till för att man ska få märka sitt timmer med Forest Stewardship Council. För att få denna märkning måste man exempelvis lova att inga områden där urbefolkning lever har påverkats.Just nu arbetar flera urbefolkningssamhällen aktivt för att få tillbaka land. Och när det gäller penanerna, en grupp av urbefolkningen som lever som nomader, har regeringen åtminstone börjat kommunicera.Politikerna har lovat välfärd och höjd levnadsstandard. Men responsen har hittills varit sval. Förutsättningen är nämligen ofta att urbefolkningen ska ge upp just det land de kämpar för.- Du kan inget veta om framtiden om du bor i ett urbefolkningssamhälle, säger Jok.Ändå tillhör den omtvistade marken rent juridiskt urinvånarna i många fall. Rätten till land är baserad på regeln om Native Customary Land. Den innebär att land som bebos av urbefolkning och är knutet till deras traditioner och levnadssätt också tillhör dem. I dessa områden ska de ha fri tillgång till både timmer och andra produkter som skogen ger. Staten har inte laglig rätt att utfärda avverkningslicenser där. Men verkligheten ser alltså annorlunda ut.Det har dock förekommit flera framgångsrika mål mot företag med just Native Customary Land-regeln som vapen. Ett exempel är ett penansamhälle som 2001 stämde ett pappersföretag som redan hade börjat plantera skog på deras mark. Penanerna hävdade att landet tillhörde dem enligt regeln. Sam hjälpte urbefolkningen med bevis och talade med advokater som jobbar lokalt i Sarawak. Till slut dömde domstolen till penanernas favör: de hade bott i området under mycket lång tid och landet var deras.Just nu utvecklar Sam ett nätverk mellan olika grupper av urbefolkning för att stärka kampen, och för att öka medvetenheten hos urbefolkningen.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Text: Karin Didring
Artikeln publicerades i