Annons

Gröna passioner i Paris

Paris är inte bara kaféer, konst och mode. Här kan man också möta träd, bin och en förbluffande rik natur. Svenska städer har mycket att lära, skriver vår flanör.

Skribent Text: Ludvig Rasmusson

EN HÖST FOR JAG på naturguidning till Grisslehamn bara för att se havtorn växa på stranden. Jag hade aldrig sett havtorn förut, jag visste att det var sällsynt och främst växte på stränder som landhöjningen nyss lyft upp och där robustare växter inte kunde konkurrera.Några veckor senare såg jag havtorn för andra gången i mitt liv. Jag promenerade en dag i en park i centrala Paris. Plötsligt såg jag några snår med blekorangea bär som jag kände igen från Grisslehamn. Det var en verkligt överraskande naturupplevelse.Den parken där jag såg havtorn är döpt efter vissångaren Georges Brassens och ligger i de täta bostadskvarteren i södra Montparnasse. Det är en av Paris många nyanlagda parker. För tjugo år sedan låg där ett stort slakthus, det revs och istället anlade man en park. Så gör man i vår tids Paris. En bit längre bort, nära Seine, ligger en ännu större nyanlagd park där tidigare Citroën hade en fabrik.I Paris gör man tvärtemot Stockholm och alltför många andra svenska städer där parkerna får hålla till godo med sådana områden som blir över och som man sedan gärna naggar i kanten om man behöver bredda gatan eller bygga hus. I Paris är parkerna så viktiga att man ger dem de finaste områdena.

DET ÄR INTE BARA HAVTORN som växer i Georges Brassens park. Där finns även bikupor, vinrankor och en hel kryddträdgård. Allt är mycket pedagogiskt ordnat med tydliga skyltar. Man kan också gå kurser där och lära sig biodling och vinodling. Det finns många bikupor i Paris, till och med på Operans tak, och det skördas ansenliga mängder Parishonung varje år. Men framför allt anses bina vara bra för träden, och parisarna är ett folk som är mycket stolta över sina träd. Nu har man till och med lyckats ta fram vad man hoppas ska bli almar som är resistenta mot almsjukan.Att parkernas kryddträdgårdar och bikupor får vara i fred beror på att de är noga inhägnade och på att man låser grindarna på kvällarna och har stränga vakter som går runt och håller ordning. I Paris parker släpps varken hundar, a-lagare eller cyklister in. Väl inne måste man dessutom uppföra sig väl och inte ligga och slita på gräsmattorna eller spela radio eller halsa en vinare. Hellre då gå en kurs i biodling!Det finns förstås både fördelar och nackdelar med det parisiska parksystemet. Ibland kan ordningen kännas förkvävande borgerlig. Och det är förstås synd om de utslagna som får nöja sig med gatorna. Men det är lugnt och tryggt för barn och pensionärer och alla andra som vill ha det trevligt.Och för den naturintresserade har parkerna, och även kyrkogårdarna, mycket att erbjuda. Framför allt ett mycket brokigt urval olika träd, som till exempel i den eleganta Monceau-parken skapar en vacker textur och stor omväxling. Det finns också gott om fåglar. I den väldiga Père-Lachaise-kyrkogården (där Edith Piafs grav drar många besökare) är fågellivet så rikt att det ordnas regelbundna fågelexkursioner under ledning av kunniga ornitologer.För en svensk som tycker att fransmän är bäst på civiliserade ting som parfym, konst och kafékultur, kanske detta parisiska naturintresse verkar oväntat. Men i själva verket har vi nog en del att lära av fransmännen som ofta är mycket stora naturvänner. Fler röstar på miljöpartiet än i Sverige, de ekologiska vinerna säljs allt bättre och de ekologiska matmarknaderna blir allt fler i Paris och där handlar framförallt de miljömedvetna unga parisarna.Och vill du förundras över märkliga arter går du bara till Georges Brassens park och spanar in havtornen!


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Text: Ludvig Rasmusson
Artikeln publicerades i