Annons

Lycklig av bin

SPEGLING * Det finns fler vilda biarter än häckande fågelarter -i Sverige. Mats Ottosson fann en fascinerande mångfald mitt i våra trädgårdar. Men svält och hemlöshet gör surret allt entonigare.

Skribent Text: Mats Ottosson

EN VINTER FÖR MÅNGA ÅR SEDAN, när himlen var grå som ett fattighusöde, gick poeten och naturskildraren Sten Selander och huttrade, kände sig gammal och utarbetad i sin Stockholmsvåning. Ska man tro honom själv var det i stort sett bara en sak som höll honom vid liv: skåpet där han höll sommaren inlåst.Skåpet innehöll ett par tusen oansenliga insekter, närmare bestämt steklar, som alla hade en egenskap gemensam med sin husbonde: de älskade, medan de levde, sol och värme.Sten Selander tar i en text i boken Stränder läsaren med på ett strövtåg bland lådorna, håller upp några bin av släktet Osmia och ser dem reflektera knivskarpa minnesbilder från soldränkta dagar på Skanörs ljung och Skummeslöv, Vickleby och Stenkyrka.Även luckorna i samlingen, bin han aldrig lyckats hitta, påminner om vårmorgnar när han kom hem tomhänt men med ?famnen full av solspelets lätta guldslantar bland de ljusgröna, genomskinliga skuggorna?.Själv är jag ingen insektssamlare. Tror jag. Ändå sitter jag nu här med en liten låda framför mig – en ask som en gång innehöll 25 mexikanska cigarrer av märket Te-Amo men nu rymmer några tiotal bin från min egen trädgård. Liksom Sten Selander har jag upptäckt att man kan bli lycklig av bin.Allt började med att jag skulle skriva ett alldeles vanligt reportage.

SÄG BI OCH DE FLESTA AV OSS tänker – liksom Nalle Puh – på honung. Tambiet eller honungsbiet är världens i särklass mest kända bi och många ser ett likhetstecken mellan bin och honungsbin. Jag har omsider lärt mig att det är ungefär lika missvisande som att tro att Sveriges hela fågelfauna utgörs av en enda sorts fåglar – höns.Bin tillhör den stora insektsordningen steklar, och är alltså släkt med myror, getingar och andra rovsteklar, men någon gång under evolutionens lopp valde bina att satsa på vegetarisk föda istället för kött. De gröna matvanorna är den stora skillnaden mellan bin och andra steklar.I Sverige finns ungefär 290 arter varav ett fyrtiotal är humlor. Det finns med andra ord fler vilda biarter i Sverige än vad det finns häckande fågelarter.Redan när man börjar läsa artlistorna kan man bli sittande med ett drömskt leende på läpparna. Blomsovarbi. Vårsidenbi. Blomdyrkarbi. Silverbyxbi. Namnen är som poesi. Deras vanor också, visar det sig. Ett övernattar i blåklockors blomkalkar. Ett annat klär boets väggar med kronblad från rosor. Men att vilda bin har hög charmfaktor är inte det enda skälet att intressera sig för dem. De är nyckelarter i naturen, vilket faktiskt beror på deras matvanor. För sitt uppehälle behöver de pollen (barnmat till larverna) och nektar (flygbränsle till de vuxna) och båda dessa livsmedel finns i blommor. Medan de provianterar, med pälsen pudrad av pollenkorn, befruktar bina de blommor de besöker och får livets väldiga hjul att snurra. Naturen behöver bin. Naturen blir lycklig av bin.Desto allvarligare – både för den biologiska mångfalden i stort och för oss människor – att så mycket som en tredjedel av Sveriges vilda bin betraktas som mer eller mindre hotade. Sålunda finns det all anledning att skriva om denna djurgrupp, och jag beger mig till Uppsala för att träffa landets ledande vildbiexperter, Björn Cederberg och Anders Nilsson, männen bakom Svenska vildbiprojektet.

TIDEN PÅ ÅRET ÄR BÄSTA TÄNKBARA. Början av juli. Hela Uppland står i blom. Sånt gillar bin. Men jag har vädret emot mig. Temperaturen ett fåtal grader över tiostrecket. De robusta humlorna flyger som vanligt, men resten av de vilda bina är försvunna. De slutar flyga när temperaturen sjunker under sexton plusgrader. Så jag och Björn Cederberg blir sittande i hans arbetsrum på Artdatabanken istället, vilket tack vare hans fascination för bin kan vara en nog så stor naturupplevelse.- Dom har ju så sköna grejer för sej, säger han och berättar om snäckmurarbiets barnkammare.Alla solitära bin – alltså de arter som inte lever i stora samhällen (som honungsbin) eller i små samhällen (som humlor) -sköter barnomsorgen på ungefär samma sätt. Efter parningen letar honan reda på en lämplig boplats där det får plats en eller flera celler. I varje cell placeras en matranson i form av pollen samt ett ägg. Boet försluts och honan drar vidare för att aldrig mer se sin avkomma. Ägget kläcks och larven lever på sin pollenmatsäck tills den förvandlas till ett färdigt bi och lämnar barnkammaren.Snäckmurarbiets hona bygger – som namnet antyder – sitt bo i tomma snäckskal. När det är klart murar hon igen öppningen med ett murbruk som hon tillverkar av tuggade blad.- Sen gräver hon, lilla biet, morsan, en grop bredvid skalet och underminerar marken tills snäckskalet ramlar ner och mekar sedan till det hela så att skalet ligger rättvänt så det inte regnar in, berättar Björn Cederberg.Slutligen flyger bihonan iväg och hämtar grässtrån eller tallbarr och bygger ett kamouflerande tak ovanför snäckan. Och sen är det lysingbiet som samlar olja, och blomsovarbiet som tältar i blåklockor, och de har ju så sköna grejer för sig och sådär sitter vi en bra stund medan Björn berättar. Men till slut blir det lite av torrsim över det hela, så vi tar en tur hem till Anders Nilsson, Cederbergs kollega. Han har bin i kylskåpet i villan. Han fångade dem nyligen och svalkar av dem för att kunna fotografera dem under lugna former.- När man tar ut dem ur kylen har man några minuter på sig innan de börjar veva igen.Just den här förmiddagen pysslar han med Hylaeus rinki, en liten svart muslort som än så länge saknar svenskt namn. Björn (från Mora) och Anders (från Borlänge) kallar det tills vidare -mycket inofficiellt – för hockeymaskbi. En av vildbiprojektets många uppgifter är att ge bifaunan svenska namn som fångar binas karaktär och charm. Således håller släktet Hylaeus som tidigare både kallats maskbin och stinkbin (?låter som något man bussar Anticimex på?) på att döpas om till citronbin (?de doftar ungefär som citrondiskmedel?) och gråbiet föreslås bli blomdyrkarbi eftersom det ser ut som det tillber blomman när det skrapar loss pollen med hjälp av speciella borst i pannan. Blomman är biets Mecka.Men Anders är stressad av alla otagna foton, så vi åker vidare till Björns egen trädgård en bit utanför stan, en drömvärld för vilda bin med älsklingsväxter i varje vrå. Molnen hänger dock fortfarande gråblaskiga strax ovanför trädtopparna och barometern hukar. Mellan två regnskurar flyger ett stort ullbi förbi och Björn pekar ut ett sidenbi i en prästkrage. Mer blir det inte.

SÅ NÄR JAG ÅTERVÄNDER HEM till Sörmland är jag otillfredsställd. Jag har gläntat på dörren till en ny värld, men jag har inte upplevt den. Någon vecka senare, när värmen till sist svallar in över landet, inser jag vad som måste göras. Det surrar överallt i trädgården nu, i maskrosorna i gräsmattan, i kryddgården, bland renfanan längs bygatan. De vilda bina finns där framför näsan på mig, och har funnits där hela tiden utan att jag sett dem. Och jag ser dem inte riktigt nu heller, för jag klarar ju inte av att artbestämma dem. Det är i detta ögonblick jag förvandlas till insektssamlare, något jag inte varit sedan jag var pojke för trettio år sedan. Fast det sker inte utan ett visst inre bråkande om moralen i att döda något för att man är fascinerad av det.Hade jag kunnat artbestämma fria, levande bin hade jag hellre gjort det. Men det kan jag inte. Det kan ingen. Möjligheten att skåda insekter befinner sig på samma primitiva nivå idag som fågelskådningen gjorde fram till för hundra år sedan. På den tiden ägnade sig fågel-intresserade människor framförallt åt att skjuta fåglar. Det berodde inte på att fågelskådare var elakare förr, eller tyckte mindre om fåglar. De kunde helt enkelt inte artbestämma dem om de inte hade dem i handen. Sedan dess har kikarna genomgått en fantastisk utveckling och kunskaperna om hur man bestämmer fåglar i fält har revolutionerats. Man behöver inte döda för att lära känna. Man kan stå på femhundra meters håll och skilja en mosnäppa från en småsnäppa.I framtiden kommer förhoppningsvis en ny sorts fältbestämningsböcker att revolutionera insektsskådningen på samma sätt. I väntan på det bestämmer jag mig för att eftersom jag tillåter mig att ha ihjäl myggor och flugor bara för att de irriterar mig, så kan jag tillåta mig att fånga och döda några bin för att de fascinerar mig och jag vill veta vilka de är. Under ett par dagar i slutet av juli fyller jag cigarrlådan med några dussin bin och postar den sedan till Uppsala. Efter några veckor kommer en artlista i retur. Arton arter. Arton vilda bin som delat sommardagarna i trädgården med oss utan att vi haft en aning om det. ?Jag kan se på artsammansättningen att du har en bra trädgård i en blomrik trakt?, kommenterar Anders Nilsson på telefon.Jag blir löjligt stolt.

OCH NU SITTER JAG HÄR på Selanderskt vis med sommaren i en liten ask och minns sommarpälsbina som kom flygande från planta till planta i den soldränkta isophäcken. Honorna (med helsvart ansikte) var där för att samla pollen till sin blivande avkomma. Hanarna (med vit ansiktsmask) fanns där för honornas skull. De hävdar små revir, och försvarar sina territorier mot andra hanar genom våldsamma flygboxningsattacker. Besökande honor anflygs och hårdraggas med samma hätska energi.Att hävda revir är ganska ovanligt i bi-världen. Men strategin är ett svar på en utmaning som alla bi-hanar ställs inför när säsongen börjar: att hitta honor. Om arten är hårt specialiserad och honorna samlar pollen i bara en sorts blommor drar hanarna nytta av det. Lysingbiets hanar ?vet? till exempel att honorna samlar pollen i lysingblommor och sätter sig i bakhåll där. Andra, till exempel humlehanar, lägger ut lockande doftspår i terrängen. Ytterligare andra hanar och honor bär på ett slags nedärvd genetisk överenskommelse om att mötas på speciella punkter i terrängen, fristående träd, stenar eller buskar till exempel. Sådana platser kallas rendez vous-punkter efter franskans ord för kärleksmöte.På nästa rad i min låda sitter tre vickertapetserarbin, ett trätapetserarbi – och så rosentapetserarbiet som jag läst om med stor fascination men inte kunde drömma om att hitta i min egen trädgård. Alla tapetserarbin klär väggarna i sina bon med tapeter av olika slag och varje art har sina preferenser och rosentapetserarbiet är nog mest raffinerat. Det använder små perfekt utskurna bitar av rosenblad, och har en speciell förkärlek för själva kronbladen.Där finns vidare det vackert blåmetalliska cyanbiet som kanske övervintrade i den ihåliga märgen på torra grenar i den gamla fläderbusken nere vid komposten. Och mysksmalbiet vars honor enligt Björn Cederberg doftar precis som många parfymer gjorde på sjuttio- och åttiotalet (?Man kan gå på stan och plötsligt känna en doft och tänka: Va, Lasioglossum calceatum ?? Nähä, en fjortis.?). Honan kan genom en kemisk process förvandla doftämnet till något som liknar gladpack som hon klär sitt bo med så att det blir vattentätt. (?Det är ju helt otroligt – att bin kan göra plast??) Men nu slår jag igen locket till min cigarrlåda, för jag märker att jag förlorar mig i den charmiga sidan av berättelsen. Det finns som sagt var en tråkigare.Man kan sammanfatta hoten mot de vilda bina i två ord: svält och hemlöshet. Den grundläggande orsaken är densamma i båda fallen: nedläggningen av det traditionella småskaliga jordbruket och övergången till storskaligt industrijordbruk.Svälten beror på att det blommar allt mindre. Slåtterängarna har nästan helt försvunnit. Diken har täckdikats, åkerholmar schaktats bort. Ogräs (som vi människor kallar många av binas älsklingsblommor) besprutas. Klövervallar slås innan de hunnit börja blomma. Betesmarkerna betas alldeles för hårt.Boplatser försvinner i samma höga takt. Merparten av de vilda bina gör bon i marken och föredrar soliga, torra sandbackar, gärna i söderläge. Sådana har drabbats hårt av igenväxning och igenplantering. Andra arter föredrar att bo i död ved, de övertar till exempel med förkärlek gångar som andra insekter gnagt i döda träd. Eller så bor de, som väggbiet i min cigarrlåda, i gamla spikhål och liknande i uthusens väderbitna fasader. Både timrade uthus och död ved i solbelysta lägen är betydligt ovanligare i dag än för hundra år sedan.Något som ytterligare ökar binas känslighet är att många av dem är så hårt specialiserade. Åtskilliga arter samlar nektar och pollen i en enda växtart. Om just denna blomma försvinner går biet samma väg. Ett exempel är rödtoppebi som samlar pollen och nektar i rödtoppa som förr fanns i stora mängder i åkrarna, men som gått tillbaka kraftigt. Efter att ha funnits på många hålla södra Sverige finns biet nu bara på en enda känd lokal på ett militärt övningsfält i Skåne.

ÄNDÅ ÄR DET SOM OM VILDA BIN inte riktigt räknats i naturvårdssammanhang, menar Björn Cederberg.- Det är obegripligt med tanke på hur ekologiskt intressanta, viktiga och charmiga de är.Att synliggöra bina var ett av de viktigaste syftena med att starta vildbiprojektet. I längden hoppas man kunna restaurera den svenska vildbifaunan. Men först måste kunskapsluckorna fyllas ut. Arbetet har inneburit en fullständig genomgång av alla tiotusentals bin som finns i dammiga lådor i svenska museer – även Sten Selanders fina samling som nu finns på Naturhistoriska riksmuseet – och en lika minutiös granskning av alla skriftliga rapporter om bifynd ända tillbaka till Linnés dagar. Det innebär vidare ideliga expeditioner till lokaler där utrotningshotade bin kan tänkas finnas kvar, eller där nya bin kan tänkas dyka upp. De senaste varma somrarna har inneburit att varje säsong har någon ny art lyckats korsa landets gränser. Det är arter som är vanliga i Tyskland och Danmark men tidigare inte lyckats ta språnget över sundet.Vildbiprojektet bedriver också lobbyarbete för binas bästa. Det kan handla om allt från att få Banverket att inse att deras banvallar och stationsområden kan vara fantastiska bilokaler och få trädgårds-ägare att välja växter som gynnar bin och sätta upp konstgjorda bibon till att få kyrkogårdsförvaltningarna att sköta sina kyrko-gårdar mer i enlighet med Björn Cederbergs dröm:- Vore det inte jättemysigt att vila under en blomsteräng? Inte vill man ligga under en fauna-fientlig, kortsnaggad, gödslad gräsmatta intill herbicidbesprutade grusgångar. Nej, mycket blommor ska det vara, och humlor som surrar på graven och bin som gräver bon i sanden. Tänk så maffigt.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Text: Mats Ottosson
Artikeln publicerades i