VI KAN BYGGA ETT SAMHÄLLE Som inte tär på jordens resurser. Möjligheterna är till och med större än någonsin, tycker Stefan Edman. Det är hans uppgift att se dem, möjligheterna. Och få både konsumenter och politiker att tända på dem. Nu.

– Det går onödigt långsamt i svensk politik. Det gör mig väldigt otålig, säger han när vi ses på fik några kvarter från riksdagshuset.

Upp ur portföljen fiskar han två pinfärska böcker. Praktverket Västkust med Tore Hagmans ljusmättade bilder för in ett stråk av havsluft i cappuccinodunklet. Egentligen trivs han bäst där, hemma i Bohuslän. Gärna på Bredfjället ovanför huset i Ljungskile; den stora nästan väglösa urbergsklacken, med mossar och orrspel. Här tändes gnistan, den första naturkärleken.

Den andra boken heter på byråkratsvenska SOU 2004:119. Delbetänkandet i hans pågående utredning om hållbar konsumtion för hushållen.

NÅGONSTANS I SPÄNNINGSFÄLTET mellan de här helt olika böckerna finns författaren Stefan Edman. En lyriker som tolkar den svenska naturen med förundran, fascination och inte så lite andakt. Men också naturvetaren, miljövisionären som alltmer kommit att bli arbetarrörelsens gröna samvete.

– Jag har alltid varit en ganska trolös socialdemokrat. Aldrig kunnat köpa hela konceptet, säger han.

På 90-talet var han en av arkitekterna bakom Göran Perssons gröna folkhem. Då falnade politikernas glöd efter några år. Nu tror han på en hållbarare hållbarhetsprofil – mer byggd på lust än på pekpinnar.

Själv kom han in från vänster via den kristna broderskapsrörelsen och linje tre i kärnkraftsomröstningen. Han var med och utformade socialdemokraternas miljöprogram på 80-talet.

– Men det var först i samband med Riokonferensen en bredare insikt väcktes om att social och ekonomisk rättvisa måste kombineras med ekologi.

Kretsloppstänkande, ekosystemvård och solidaritet hette ingredienserna när folkhemstanken fick färg.

Problemen började när det vackra receptet skulle omsättas i verklighet.

– Programmet var för dåligt förankrat inom rörelsen. Regeringen hade heller inte lyckats knyta band med de delar av näringslivet som faktiskt var intresserade.

Sedan kom den stora IT-bubblan.

– För mig är tekniken ett fantastiskt hjälpmedel i hållbarhetsarbetet. Men då tog IT i sig över som framtidsvision. Det gröna reducerades till något för högtidstalen.

Kanske hade Persson själv inte heller uthålligheten, funderar Edman.

– Fast jag vet att han fortfarande tycker att det här är viktiga saker. Och mycket bra kom ut.

Bland annat Lip – de lokala investeringsprogrammen för att öka hållbarheten i samhället – som gav resultat, jobb och kunskapslyft ute i kommunerna. Ambitiösa klimatmål och pengar till skogsreservat. Och fortsatt kärnkraftsavveckling.

– Utan Persson tror jag att regeringen hade släppt den linjen i dag.

DET GRÖNA FOLKHEMMET BLEKNADE, men vissnade inte helt. Och nu ser Stefan Edman tecken på en ny vår. Exempel är det nya miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet och hans egen utredning, som presenterar sitt slutbetänkande i maj.

För att ta på sig jobbet krävde han fria ramar och inriktning på åtgärder. Utredningar blir annars lätt ett sätt att begrava viktiga frågor, tycker han.

Boende, transporter och livsmedel står i fokus. Bland annat handlar det om att styra över mer konsumtion mot ekologiska alternativ. Här kan offentlig konsumtion visa vägen. Edman vill också ersätta ökad varukonsumtion med tjänster. Gynna ?hållbara laster? som utbildning och kultur i stället för nya prylar. Men också ?lustfylld komfort? som städtjänster i hemmet.

– Tjänstesidan förbrukar mindre resurser, problemet är att den inte genomgått samma produktivitetsutveckling som tillverkning och därför relativt sett är dyrare i dag än för 20 år sedan.

Ett sätt att komma åt problemen är ett slags tidsbegränsade samhällskontrakt mellan regering, riksdag och medborgare.

– Under en tid, säg fem år, skulle vi till exempel kunna ta bort all moms på hushållsnära tjänster och öka andelen ekomat i skol- och sjukhusköken. Med höga skrotpremier och bonusar för bränslesnåla bilar skulle vi kunna byta ut vår törstiga bilpark på tio år.

Utredningen resonerar också kring möjligheter att växla konsumtionsutrymme i fritid, ett annat slags välfärdsvinst.

Många av förslagen bottnar i samspelet mellan teknik och etik. Tekniken ger ökade möjligheter och minskad resursförbrukning. Men för att vinsten inte ska bli ett nollsummespel för miljön måste konsumtionen lockas över till sådant som inte slukar mer material och energi. Mer morot än piska, är vägen enligt Edman.

Men också att väcka solidaritetskänslan i en globaliserad värld.

– Vi har teknik och stora ekonomiska möjligheter att lösa grundläggande problem. Det går att utrota fattigdomen, att ge alla tillgång till rent vatten. Vi vet att klimatförändringarna kan ge upphov till naturkatastrofer, men också att vi kan avvärja de värsta. Men det gäller att skapa opinion och politisk vilja att verkligen vända utvecklingen.

Den våg av medkänsla som utlöstes av tsunamikatastrofen i Sydostasien ser han som ett hoppfullt tecken.

FÖR HANS EGEN DEL BOTTNAR engagemanget i den gripenhet inför livets storslagenhet som föddes en gång på Bredfjället och som följt honom genom biologistudier, läraråren på folkhögskola i Växjö, föreläsningsturnéer och skrivande.

– Jag blir fortfarande tårögd när jag hör första koltrasten. Samtidigt lever skönhetsupplevelsen sida vid sida med kunskapen om hur ljusets retning av fågelns näthinna utlöser en kedja av hormonella processer som leder fram till sången.

I flera böcker har han återkommit till de fem f:en. Förundran är startpunkten som leder vidare till förståelse. Förståelse kan ge vilja till förändring, men också förnöjsamhet och förtröstan.

Här finns en djupdimension i resursfrågan som sällan diskuteras. Trots vårt samhälles höga materiella standard är många sjukare, mer uppgivna och mer stressade än kanske någonsin tidigare.

– Bristerna bäddar för tröstkonsumtion som driver upp resursanvändningen. I vår kultur kan man sitta i vilken tv-soffa som helst och vända ut och in på de mest intima detaljer. Men det går sällan att tala om livets mening. Där finns ett tabu, en andlig fattigdom som borde brytas. Både för miljöns och vår egen hälsas skull.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.