NÅGON DÖPTE EN GÅNG DEN HÄR PLATSEN till Vackermyren. Det måste ha skett en dag som den här.

Jag har inte sett makaonfjäril sedan jag var pojke, nu har jag svårt att hålla räkningen: fem, nej eller sex ? kanske sju stycken fladdrar samtidigt över kärrets sluttning som är beströdd med vit vattenklöver och orkidéer i olika nyanser av rött och purpur. Inne bland träden i kärrkanten anar jag några av de hundratals guckuskor som blommar just nu, och tittar man noga i undervegetationen kan man se flugblomstrets små blommor som ser ut som om de när som helst ska surra till och flyga iväg från stjälken.

Vilken annan fjäril som helst skulle förblekna i sådant sällskap. Men makaonfjärilen är dem värdig; den är bland fjärilarna vad orkidéerna är bland växterna. De har star-quality, som man säger om vissa artister. Man stannar upp när man möter dem och undrar vad de gör här? De ser ut att höra hemma på helt andra breddgrader.

15 olika orkidéarter växer på och kring Vackermyren söder om Hammerdal i Jämtland. Räknar man hela det jämtländska kalkkärrsområdet kring Storsjön kommer man upp i 19.

Det har på senare år visat sig att det ingen annanstans i Sverige, ja inte ens i Europa, finns lika gott om orörda kalkkärr eller extremrikkärr som de också kallas – de kalkälskande orkidéernas favoritmiljö. I en inventering som startades 1996 av länsstyrelsen, naturvårdsverket och Världsnaturfonden, har man lokaliserat mer än 2300 rikkärr som sammanlagt täcker en yta av drygt 55000 hektar.

Nästan 500 av dem har fått personligt besök av länsstyrelsens utsände Per-Olof Nystrand som inventerat och klassificerat dem. Det tog honom fem års fältarbete, 50 timmar i veckan från midsommar till älgjaktens start. Men han har blivit rikligen belönad.

– Börjar man krypa omkring på backen på sådana här platser hittar man mycket spännande. Kärren är väldigt artrika.

DRYGT 400 AV KÄRREN HAR KLASSATS som extremrikkärr. Sammanlagt har mer än 500 växtarter hittats, på en enda myr fanns 155 stycken. Men den största överraskningen var att det i 49 procent av de besökta kärren växer rödlistade arter (alltså växtarter som är hotade och har ett särskilt behov av skydd). Det visar att de jämtländska rikkärren är mycket viktiga för bevarandet av hotade arter i Sverige.

Arter som är beroende av kalkrik mark och trivs i extremrikkärr är till exempel axag och glansvide, jämtstarr och hår-starr och mossor som svartknoppsmossa och nordtuffmossa. Men det är orkidéerna som i första hand drar ögonen till sig. Och det är inte bara deras utseende och relativa ovanlighet som gör dem fascinerande. I orkidékärret är sex och svek sammanblandade på ett sätt som överträffar den värsta såp-opera. Guckusko och flugblomster är kanske allra fräckast. Växter kan ju som bekant inte ha sex direkt med varann. I stället lockas insekter till blomman, frömjöl från ståndaren fastnar på deras kroppar och stryks av mot pistillerna på andra blommor av samma art.

Växterna betalar sina hjälpredor med mat, oftast nektar, ett slags sockervatten som växterna tillverkar enkom för att locka pollinatörer.

Men ibland blir insekterna blåsta på konfekten. Somliga växter (bland annat många orkidéarter) lurar till sig pollination. Guckuskon är en sådan bluffmakare, dess pråliga blomma utlovar riklig belöning men innehåller ingen nektar. När insekten – exempelvis en blomfluga – lockats till blomman är det dock för sent att ångra sitt misstag, då är den fast. Den stora toffelformade underläppen är en illmarigt konstruerad fälla och enda vägen ut är en smal öppning nära blommans skaft, ett hål som är precis lagom stort för att flugan med nöd och näppe ska kunna pressa sig igenom. Och där sitter också guckuskons små behållare med pollen, som fastnar på flugan på vägen ut.

Insekter är inte särskilt bra på att lära sig av sina egna misstag, så blomflugan kan mycket väl i nästa sekund gå i fällan igen. Och fullborda växtens befruktning.

Flugblomstrets bedrägeri är om möjligt ännu mer raffinerat. Dess blommor både ser ut och doftar som en viss stekel-arts honor. Växten kopierar på pricken honornas sexual-feromon, alltså den doftsignal som säger att den vill para sig. Hanen kommer flygande, sätter sig på blomman, tror att han parar sig med en hona och flyger därifrån med blommans pollenbehållare fäst vid sin kropp.

Det är inte utan att man känner en viss sympati med både stekelhanen – som tror att han har sex men inte har det, och stekelhonan – som brädats av en grönsak. Men samtidigt är det omöjligt att inte bedåras.

Vi går vidare över myrens spänger, jag lär mig skilja på ängsnycklar, lappnycklar och blodnycklar, vi ser korallrot och lite längre in på torr skogsmark det oansenliga spindelblomstret. Per-Olof Nystrand pekar men jag ser ingenting och ingenting. Sen plötsligt har ögonen ställt in sig, jag ser en, jag ser massor, de finns överallt.

Innan vi åker vidare mot nästa myr (där Per-Olof Nystrand utlovat den exklusiva vita orkidén vaxnycklar) sätter vi oss en stund på huk intill några flugblomster och hoppas få se dem genomföra sitt vackra bedrägeri, men ingen stekel kommer flygande. Kring bestånden av guckusko är det dock ständig trafik av blomflugor och annat bevingat. Där är en som håller på att pressa sig genom öppningen, där är en som aldrig kom ut, den har dött svältdöden där i blomkalken. Ett misslyckande för både blomma och insekt. Men flugan fick en väldigt vacker kista!

Guckuskon är ingen ovanlig art här i trakten, Jämtland är dess starkaste fäste i landet. I övriga Sverige är den dock ovanlig och i resten av världen en raritet.

– Det innebär att vi har ett internationellt bevarandeansvar för guckuskon, säger Per-Olof Nystrand.

Fast det är inte bara därför guckuskon är en av hans favoriter bland rikkärrens växter. Den är ju så vacker också.

Guckuskons skönhet har periodvis varit dess fiende. Den väcker begär, många har försökt gräva upp blommor och ta hem dem till trädgården. Men det händer sällan i dag, i alla fall i Jämtland, säger Per-Olof Nystrand. Hotet nummer ett mot guckuskon och rikkärren är istället en annan mänsklig aktivitet.

– Skogsbruket är och nafsar i många värdefulla våtmarker. När man avverkar skog ska man exempelvis lämna en kantzon på åtminstone en trädlängd runt myren. Men tyvärr görs det sällan.

Fortfarande har bara en handfull av Jämtlands extremrikkärr fått någon form av skydd. Det är alldeles för lite, menar Per-Olof Nystrand. Men inventeringen har i alla fall lagt grunden till ett framtida skydd genom att visa var naturvärdena är som störst; vilka kärr som bör bevaras för all framtid. Både för de rödlistade arternas skull, och för att vi ska kunna gå här som vi gör i dag och falla på knä intill små skönheter i mossan och bli våtare och våtare om byxknäna och rikare och rikare på upplevelser. För att inte säga extremrika.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.